Vi åker till Salem och spöar några snutar!
Fel.
Vi åker till Salem och spöar nazister!
Nja.
Vi åker till Salem för att demonstrera mot rasismen. Hög tid att skaka ner rasisterna ur träden.
Rätt svar.
En tjej stod utanför t-banan och delade ut flygblad. ”Kampen mot rasism är en kamp mot kapitalismen”, stod det.
Självklart, tänkte jag. Jättebra. Men hur blir det med de andra, de som är borgerliga? Får de inte vara mot rasismen?
Klart de får. Men man vet ju hur de brukar luras. Borgarna är rasister i kapprock. Löjligt att behöva gå sida vid sida med nån som svettas pengar eller ännu värre, en frimicklare från Jönköping.
Schysst att vara lite färre. Men starkare. Och renare. Då vet man vad man talar om.
Så där har det varit ofta. Som i Berlin 1933. Kommunisternas kamp var oförsonlig. Helt enkelt stenhård.
Mot vem?
Mot socialfascisterna.
Vilka var det?
Sossarna förstås.
Jag hade en morbror som hette Kalle Kilbom. Han berättar i sina memoarer hur han for till Berlin för att försöka ena kommunister och sossar. Men det funkade inte.
Det berättas att när nazisterna stormade kommunisternas tidningsredaktioner och fängslade redaktörerna så var dessa i full färd med att skriva dundrande angrepp mot… ja mot vem?
Mot sossarna.

Man vill ju helst ha rätt. Och för att känna att man har rätt så är det bra att vara med de andra som har rätt.
Det var först några år senare som Stalin lät Dimitrov publicera sin bok om enhetsfronten. Fast då var det för sent. Det är nästan jämt för sent.
Men inte alltid. Som när vi gick ihop i FNL-rörelsen. Rätt många avskydde den. VPK hade hört Chrusjtjev säga att en gnista kunde tända en världsbrand. Jag minns hur vänsterpartister slogs mot FNL:are i Storkyrkan i Stockholm.

När vi demonstrerade blev tågen angripna av r:are. De knackade ner FNL:are med påkar. De tyckte att FNL-rörelsen var småborgerlig som vägrade ta in kampen mot kapitalismen i plattformen.
Spelar roll vem man blev nerknackad av. Nazist eller kommunist? Det gjorde lika ont.
Och där stod Jan Myrdal och sa att det var bättre att förena sig med en frikyrkopastor från Jönköping än med en röd front-kämpe i denna fråga.
Har ni hört på maken! Snacka om rädisa – röd utanpå och vit inuti.
Inom teatern var det nästan lika eländigt. I Fria Proteatern sa vi att ”folkets kultur” var en bra grej att slåss för. De andra sa att vi var småborgerliga. Vi borde slåss för en socialistisk kultur.
Vilken sorts socialism? undrade vi.
Det vet man väl, sa de.
Nä, sa vi. Menar ni nationell socialism (i dagligt tal kallad nazism) eller menar ni reell socialism (som att slicka Brezjnevs fotsulor) eller kanske demokratisk, fransk socialism.
Jävlar så arga de blev.
Och nu sitter jag alltså med ett flygblad i handen. Nätverket Mot Rasism, NMR, består enligt egen uppgift av nittio organisationer. Uppgiften är att ta kål på rasismen.
Underbart.
Men bara antikapitalister får vara med.
Hur korkad får man bli? Det är aldrig för sent att göra nya misstag.