Göran Greider väljer jag-formen när han tränger in i Cornelis Vreeswijks själ. Det är ett grepp som till en början irriterar – men som fungerar i förståelsen av hans unika musikpoesi.
Hur ska man kunna förstå Cornelis Vreeswijk? Holländaren som kom till Sverige vid tolv års ålder och blev en tung missbrukare, kvinnomisshandlare, skattesmitare med mera. Och samtidigt: en gigant inom svensk visdiktning, folkkär som få, arvtagare i rakt nedstigande led till Taube och Bellman.
Göran Greider gör det genom att närma sig honom inifrån. Han vill skriva den självbiografi som Cornelis själv aldrig skrev. Följaktligen är boken skriven i jagform, med skalden själv som fiktiv berättare. Att boken ska ses som en roman framgår dock redan på omslaget, vilket förstås ger författaren möjlighet att ta sig friheter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Greppet stör mig i början. Fakta och egna åsikter blandas samman och läggs i huvudpersonens mun. Som biografi tillför den heller inget nytt, utan följer rent faktamässigt Klas Gustafssons Ett bluesliv från 2006.
Läst som skönlitteratur fungerar det bättre. När berättaren säger om en visa att ”det är en av mina bästa sånger” så får jag tänka att det förstås är Greider som tycker det. Han skriver om hur den holländska pojken erövrade svenskan: ”Som en främling kom jag till det här språket och så såg jag mig omkring och jag reste genom det och jag hade ögon och öron fullständigt vidöppna.” Jag tycker om att han lyfter fram Gunnar Ekelöf som en inspirationskälla till Cornelis ofta förbisedda poesi.
Som en del av sextiotalets radikala visvåg såg Cornelis sig självklart som vänster. Men till skillnad från många kollegor grundade sig hans antimilitarism och avsky för fascismen på egna upplevelser, med minnen från krigsårens ockupation och svältåren därefter. Musikaliskt gick han sin egen väg, fast rotad i bluesen och med influenser från Josh White och George Brassens. När han ett år deltog i den socialdemokratiska valrörelsen (senare bytte han till VPK) träffade han Olof Palme. Vi får ta del av ett dråpligt telefonsamtal dem emellan – påhittat av Greider förstås.
Många har en bild av en självutlämnande trubadur, vars liv gick som en ständig följetong i kvällspressen. Bidrog kanske rumlandet och konflikterna med myndigheterna till populariteten? Greider verkar tro det. Som om vi, hans publik, lite avundsjukt såg honom leva i en frihetsbubbla där egna lagar gällde. ”Om jag verkligen gått in för att hålla koll på mina räkenskaper, då hade det gått ut över skrivandet”, låter han Cornelis säga.
I själva verket var hans liv förstås inget att avundas. Alkoholismen, skatteaffärerna och de trassliga relationerna slet hårt på honom, såväl fysiskt som mentalt. Han led av hur den offentliga bilden av honom inte gick ihop med hans självbild. I texterna ser man hur han, tvärtemot den gängse uppfattningen, inte alls lämnar ut sig själv utan värnar hårt om sitt privata jag.
Samtidigt som visvågen ebbade ut och han själv hamnade i popularitetens bakvatten, blev hälsan sämre och det destruktiva levernet tilltog. Han är redan svårt märkt när han, till egen förvåning, får uppleva hur det vänder. Först inför ett fullsatt Hovet som gäst på Ulf Lundells nyårskonsert 1985/86 och sedan jättesuccén på Roskildefestivalen 1987. Skildringen av de sista åren är i mitt tycke bokens starkaste del, skriven med engagemang och inkännande.
Greiders Cornelis har alltid velat bli författare, och här får han så att säga hjälp på traven. Vi möter honom under hans sista tid på Södersjukhuset där han tecknar ned dessa memoarer. Han dör i november 1987. Begravningen direktsänds i SVT.
Får vi ett svar på frågan om vem han var och vad som gjorde honom så älskad? ”Hur det gick till kan jag nog aldrig förstå”, säger han i boken. Kanske är det så enkelt som att han var en genialisk diktare, kompositör och artist. Och jag kapitulerar till sist. Ur Göran Greiders bok stiger Cornelis Vreeswijk fram som en levande gestalt, fri från myter och schabloner.