Till en början blir Erik Ponti och hans vän Pierre ett kärt återseende. Pierre efter 40 års bortavaro i Frankrike och Erik numera journalist på Sveriges radio. Men efter ett tag känns deras närvaro enerverande. Eller främst Erik Pontis, Jan Guillous alter ego.
Erik Ponti är ju Jan Guillou. Och Jan Guillou är Sveriges i särklass bäst kände romanförfattare, i så motto att hans person är väl bekant för alla.
Det hade, efter 17 romaner, regelbundna Aftonbladetkrönikor (helsidor!), flera egna tv-programserier och så vidare, varit tillräckligt svårt att tänka bort författaren Jan Guillou vid läsningen av denna verklighetsbaserade fiktion. I synnerhet som den behandlar svenskt dagsläge med dess försäkringsbolagsskandaler, rövar-direktörer, Svenskt näringsliv-lobby. Nu är Jan Guillou dessutom huvudperson. Han och hans hobbies: jakt, konst, vapen, vin. Det blir mycket påträngande.
Erik Ponti är, precis som i succéromanen Ondskan och i den mindre kända Det stora avslöjandet, en perfekt person. Ärlig, uppriktig, moraliskt klanderfri, godhjärtad, kompetent, slagfärdig, charmerande och inte minst ödmjuk, exemplariskt ödmjuk. Till råga på allt är bokens kvinnliga centralgestalt, polisintendent Ewa Johnsén, Jan Guillous drömkvinna. Kan verkligen någon läsare orka med detta utan att bli kräkfärdig? Jag kan det inte. Jan Guillou kommer hela tiden och försöker sig tränga ner bredvid mig i läsfåtöljen och jag säger gå din väg gå din väg jag vill vara ifred med Ewa och Pierre och Erik och de andra men Jan Guillou skiter fullständigt i det och försöker sätta sig i tvåcentimetersutrymmet mellan mig och fåtöljens armstöd och pladdrar på om sin egen förträfflighet.
”/…/ det var mer fart i Erik Pontis värld och även om man inte fick en syl i vädret, kändes det som om man blivit intelligentare och mer vidsynt /…/” Men eftersom det är en spännande deckarhistoria – fastän numera får man ju inte säga deckare utan måste säga kriminalroman – så kämpar jag på och försöker hålla Guillou på behörigt avstånd, och det kämpar jag med fram till sista sidan utan att lyckas.
Mycket tråkigt störningsmoment, särskilt som detta är en utmärkt roman. Precis som i Coq Rouge-böckerna finns många starka beröringspunkter med verkligheten. Skandiadirektörer, advokater med ankstjärtsfrisyr och politiker nämnda vid sitt verkliga namn satiriseras och avslöjas å det grövsta. Dessutom skildras insiktsfullt (tror jag) de kvinnliga polisernas arbetssituation i en prestigefylld gubbhierarki, de frånskilda kvinnornas borttappade vänskap, vanliga polisers dagliga slit och de rikas – läs: nyrikas – ofattbara lyxtillvaro.
Som vanligt har Jan Guillou ett briljant språk och skriver medryckande. Jag gillar verkligen Ewa och hennes kolleger, stundom är det lätt att leva sig in i boken men ofta krockar Guillous prydliga språk med det han vill skildra. I vissa stycken uppstår en mest komisk effekt, i blandningen mellan det som ska föreställa ungdomlig eller proletär slang och de typiskt Guillouska formuleringarna. Vissa stycken är precis som att läsa en av hans krönikor. Inte ens i språket lyckas författaren gömma sig själv.
Jan Guillou har ansträngt sig för att skildra, inte främst de socioekonomiska, utan kulturella skillnaderna mellan vanligt folk och de rika och han gör det med humor. Men tyvärr är som sagt hans egen person närvarande på varje sida och för den som vet (vilket vi ju alla gör, eftersom Jan Guillou som sagt är Sveriges bäst kände…) att Jan Guillou själv är infantilt förtjust i jakt, vapen och dyra viner blir hans drift med överklassens vanor tandlös. Han menar varje ord när han beskriver direktörernas girighet, Svenskt näringslivs kampanjande mot förmögenhetsskatten, rofferiet helt enkelt.
Men på något sätt gnager känslan av att Jan Guillou vill ge en extra känga inte åt den gamla adeln eller åt Wallenbergtyperna utan åt de nyrika, de som inte har någon stil, de som inte egentligen vet något om konst och de som inte ens har någon klädsmak. Och – bevare oss! – de som jagar buffel fast de saknar det mod som verkligen krävs.
