För första gången på länge håller jag med Norrskensflammans ledare i sina slutsatser om Vänsterpartiet. I senaste numret skriver Aron Etzler ”Vänsterpartiet har hamnat i den sämsta av två världar: ett parti som inte är tillräckligt systemkritiskt och ändå skall dras med kommuniststämpeln. Det motsatta vore betydligt bättre.”
Av någon märklig anledning har det politiken i V utvecklat sig så att det anses som mest ”radikalt” att försvara det rådande systemet och önska sig mer av de gamla lösningarna. Mer statligt ägande, mer offentlig sektor osv. En slags 70-tals socialdemokrati multiplicerat med 100. Ett synsätt jag har svårt att förstå. Vad i den offentliga sektorn är mer demokratiskt än i privat? Att förtroendevalda styr från ett avlägset plan, ofta väl åtskilda från verksamheten, genom den beryktade permafrosten? Att man ej är vinstdrivande? Att man är en föregångare vad gäller arbetsmiljö och medarbetarinflytande och service?
De flesta budgetar idag strävar efter ett rejält plus i slutet i enlighet med EU:s balanskrav. Alltså en offentlig sektor som strävar efter vinst. Jag kan inte se offentlig sektor som föredöme vad gäller arbetsmiljö, medarbetarinflytande eller löne- och kompetensutveckling. Se på Försäkringskassan, ett skräckexempel på hur en folkrörelse kan förvandlas till superbyråkratisk statlig koloss vars huvudmål tycks ha blivit kontroll och pappersexercis istället för trygghet och service. Vilka fördelar finns i förtroendevaldas detaljinflytande över verksamheterna? Ofta sysslar nämnder och styrelser med övergripande tidsfördriv eller slår över i detaljstyrning utan att bevekelsegrunderna till agerandet kan spåras i politikernas ideologiska bakgrund. Det viktiga måste vara att tillgodose medborgarnas behov. Politikerna ska sätta mål och aktivt följa upp resultat, själva produktionen borde vara upp till utförarna.
Den gemensamma sektorn är i ett enormt reformbehov. Det tråkiga är att vänstern, i vid mening, hamnat i ett försvar istället för en vilja till utveckling ur ett kritiskt medborgarperspektiv.
Jag tror att vägar framåt står att finna i bland annat kooperativ, självstyrande enheter och ”konkurrens” (inte enbart i ekonomiskt hänseende) från upphandlade verksamheter. Jag tror att det demokratiska systemets överlevnad är beroende av partiernas förmåga att respektera individers åsikter och där olika perspektiv bejakas. Detta istället för att skriva fast verklighetens samtliga delar i programskrifter och majoritetsbeslut. Vidare måste personernas betydelse för politikens genomförande erkännas, självklart spelar det en roll vem som innehar ett förtroendeuppdrag och därför bör också personvalet ha en reell genomslagskraft.
Vad gäller kommunismen så är det mer än en strid om ord. Det verkliga problemet är att Vänsterpartiet behållit en gammal centralistiskt/kommunistisk partistruktur, den märktes inte så mycket under åren ”breddningsåren” på 90-talet, men har nu med kraft vaknat upp ur sin slummer. Uppdrag granskning avslöjade mer än att ordföranden kallar sig kommunist, programmet blottlade ett förhållningssätt som känns igen från kommunistiska system. Jag tänker då på förhållandet till demokrati och relativiserandet av sanningen i relation till ”sakens” bästa. Det är det allvarliga.
Replik: Nej tack!
Bäste Marcus Häggström!
Det du här listat som Sveriges största problem – alltför mycket inflytande från de folkvalda och för lite konkurrens, för lite vinsttänkande och för mycket regleringar, för många majoritetsbeslut och för få lysande personligheter – är en bra sammanfattning på vad högern anser är problemet i Sverige. Som av en händelse är det också åsikterna hos så kallade förnyare i socialdemokratin och vänsterpartiet. Det sistnämnda har alltid varit en gåta för mig, eftersom det varken är nytt eller vänsteråsikter.
Om det stämmer att du inte förstår vad som är mer demokratiskt med den offentliga sektorn än med det privata näringslivet föreslår jag att du försöker boka ett möte med Jacob Wallenberg och ventilera möjligheten att ändra ledarstil, utöka inflytandet de anställda på några av nyckelföretagen eller sätta upp sociala mål istället för vinstmaximering för Investorsfären.
Det vore med din utgångspunkt inte alls svårare än att ta en diskussion om hur äldreomsorgen eller skolan sköts än med någon folkvald i beslutandeställning.
/Aron Etzler
