Fallet med den dödade fotografen visade sig vara enkelt, en bensinmack i närheten hade rånats och rånarna flydde med vapen i hand. De passerade förbi ockupationen och såg fotografen som de trodde fotograferade dem, varför han sköts.
Det hade alltså inget att göra med de tak-
lösa, men då hade media redan blåst upp händelsen till väldiga proportioner. Folk strömmade redan till från olika slumstäder, vilket även i svensk press beskrevs som att förstärkningarna kom från slummen, underförstått att det mobiliserades till bråk.
Pressen i Brasilien har uppenbarligen inte velat förstå hur denna rörelse fungerar, nu gäller det bara att framställa sociala rörelser som arbetar för rättvisa villkor i Brasilien som farliga. För ett år sen besökte jag MTST i São Paulo, eller Sem Teto som de brukar kallas, det var en omskakande upplevelse.
På avstånd ser man en väldig samling trä-
skjul . Lite närmare ser jag bara leran och skjul på väg att falla samman. Jag hoppar mellan gyttjepölar och sopor.
På något som liknar en flaggstång hänger en blekt röd fana för de taklösas rörelse. Jag tittar misstroget på detta läger där det lär bo 3 500 familjer, slitna människor som lever under tröstlösa förhållande. Det här är ännu värre än den slum där jag själv arbetat i Salvador. Kan detta verkligen bära något hopp inför framtiden?
Så möts jag av Mejry, en glad och generös kvinna som för vidare in i lägret
– Vi håller på och omorganiserar allt. Vi har bott här i sju månader, så nu tror vi oss veta vilka av dem som kommit som bara är lycksökare och vilka som är seriösa, säger hon.
Mejry själv har en fantastisk livsmosaik bakom sig. För femton år sen kom hon hit till São Paulo och fick gömma sig för polisen för att inte bli hemskickad.
I många år svalt hon och kämpade sig fram tillsammans med sin man som nu är sjukpensionär. För några år sen lärde hon sig att läsa. Nu satsar hon på universitet, vilket i Brasilien egentligen är omöjligt för kvinnor med hennes sociala bakgrund.
– Ja, men klarade jag av att lära mig läsa och skriva känns det som om allt är möjligt. Jag är mycket envis, säger Mejry och ler sitt bredaste leende.
De taklösa (Sem Teto) har blivit ett begrepp i Brasilien. Det finns ett antal olika grupper som kallar sig så. Men det finns ett stort problem i storstädernas sociala kultur: När man väl erövrat en plats att bo på nöjer man sig oftast med det, man fortsätter inte att bygga en rörelse. Folk är individualister.
Det var därför några aktivister från de jordlösas rörelse skapade MTST för att föra över erfarenheterna från landsbygden till städerna.
Några månader efter att de ockuperat den här skogsbacken nära São Paulos flygplats hade det sökt sig 10 000 familjer hit.
– Många trodde att det här var en vanlig ockupation där alla söker roffa åt sig så mycket som möjligt för sig själv. Sen säljer de kanske marken, säger Mejry lite upprört.
De väldiga slumstäderna – favelorna – runt Brasiliens storstäder har uppstått genom att bostadslösa har ockuperat mark, som inte använts. De mest kända exemplen finns på kullarna i Rio. På ett sätt kan det kanske ses som en progressiv aktion.
De marginaliserade tar makten i egna händer. Men resultatet brukar förskräcka. I slumstaden där jag arbetade i Salvador saboteras alla försök till organisering av två faktorer. Reaktionära politiker bedriver det som i Brasilien kallas klientelism.
De köper upp de organisationer och ledare som finns med pengar, fagra löften och små gåvor lagom till valet. Sen finns brottslig-
heten som en slags perverterad gerillarörelse. Den slår ofta tillbaka mot de egna invånarna och drogerna spelar en allt större roll. Eländet är en bra grogrund för bägge dessa företeelser. Efter fyra år i Salvador har jag svårt att tro på en förändring som skulle kunna komma från de marginaliserade i städerna. Alliansen mellan brottslighet och reaktionära politiker omöjliggör organisering där den bäst behövs.
Men Mejry för mig vidare in i lägret och försöker förklara hur man tänker. Vi kommer till ett område som verkar mera planerat. Här liknar det mer riktiga hus, som ligger i raka rader.
– Det du såg först var den gamla delen av lägret, nu gör vi långsamt om, som hela lägret. Vi bildar grupper om 20 familjer bygger upp var sitt eget kvarter. Det är i dessa basgrupper vi talar om politik, löser de praktiska problemen och utbildar oss.
Så kommer vi till det som skall bli Mejrys hus. Det är en trälåda på 50 kvadratmeter, helt utan tak. Mejry är lite frustrerad.
Idag hade hon hoppats att få takpannor så att hon kunde ta hit sina barn, men något gick snett. Så för hon mig vidare in i lägret. Vi kommer till en stor öppen plats. Mejry förklarar att det är här man skall bygga skolor, sjukstuga och samlingslokaler i framtiden.
– Det är just det som är speciellt med vår rörelse. Vi försöker tänka på helheten, ser till de gemensamma behoven. Se där till höger, säger hon och pekar på en lerig gata. Där skall det bli en fin aveny, sånt skall det också finnas här.
Nu var det meningen att vi skulle få träffa Cristina, ansvarig för hälsovården för de minst tiotusen som bor här. Men hon har fått göra en snabbutryckning. Hon måste följa med en äldre man till sjukhus.
Eftersom Cristina är legitimerad sjuksköterska kan hon gå in i läkarnas pausrum där de brukar sitta och titta på TV. När de arbetar på mottagningar som fungerar för slumbefolkningen brukar de ta det ganska lugnt. Men Cristina har skinn på näsan och brukar få ut dem. Det är därför hon måste följa med.
Cristina dyker upp en timme senare och har mycket att berätta. Hon är en liten tunn kvinna i trettioårsåldern med en nästan omänsklig arbetsuppgift.
Förutom att ansvara för den direkta vården leder hon också hälsoutbildningen för alla i lägret. Just nu grasserar denguefebern i São Paulo. Det är en besvärlig sjukdom som sprids av myggor som fortplantas i öppna vattensamlingar.
–Vi är extra utsatta eftersom allt vårt vatten förvaras i tunnor. Ändå har vi helt sluppit få några fall här trots att det är full epidemi hos våra grannar, där man får allt vatten i ledningar. Genom att utbilda om hur man hindrar spridningen och praktisera kunskapen i våra basgrupper har vi klarat oss, säger Cristina stolt.
En fråga som hela tiden snurrat i mitt bakhuvud måste jag få svar på. Hur är det möjligt att hålla narkotikan och brottsligheten borta?
– Vi har vår organisation. Så fort vi hör från någon av våra basgrupper att de försöker locka med sig någon av de boende skyndar vi oss dit. Vi talar med dem, förklarar att det skulle vara förödande för vårt läger. Vi vädjar till deras samarbete och hittills har vi lyckats, säger Cristina stillsamt.
Det här lägret heter Anita Garibaldi efter en brasiliansk kvinnokämpe.
När jag går hemåt i leran känner jag mig omtumlad och tagen av vad kvinnorna här åstadkommer. De har en gigantisk uppgift framför sig. Tänk om de lyckas! Vid porten möter jag Mejry som kommer körande med en kärra tegelpannor.
– Det gick, säger hon och ler med hela ansiktet. Här är taket och i morgon har jag mina barn här.
