Utrikes 01 oktober, 2003

Avenyer och dränering i de taklösas egen stad

De taklösas rörelse i Brasilien MTST har dykt upp i svensk press i samband med att en fotograf mördats när han bevakade deras ockupation av ett markområde nära Volkswagens fabrik i São Pauloområdet. Händelsen blev mycket omskriven i brasiliansk press, som nu verkar vilja beskriva sociala rörelser som farliga. Det finns uppenbarligen en rädsla i den brasilianska makteliten att dessa rörelser, särskilt de jordlösa MST, skall få stöd av Lulas center-vänsterregring och ändra maktrelationerna i Brasilien.

Fallet med den dödade fotografen visade sig vara enkelt, en bensinmack i närheten hade rånats och rånarna flydde med vapen i hand. De passerade förbi ockupationen och såg fotografen som de trodde fotograferade dem, varför han sköts.
Det hade alltså inget att göra med de tak-
lösa, men då hade media redan blåst upp händelsen till väldiga proportioner. Folk strömmade redan till från olika slumstäder, vilket även i svensk press beskrevs som att förstärkningarna kom från slummen, underförstått att det mobiliserades till bråk.
Pressen i Brasilien har uppenbarligen inte velat förstå hur denna rörelse fungerar, nu gäller det bara att framställa sociala rörelser som arbetar för rättvisa villkor i Brasilien som farliga. För ett år sen besökte jag MTST i São Paulo, eller Sem Teto som de brukar kallas, det var en omskakande upplevelse.

På avstånd ser man en väldig samling trä-
skjul . Lite närmare ser jag bara leran och skjul på väg att falla samman. Jag hoppar mellan gyttjepölar och sopor.
På något som liknar en flaggstång hänger en blekt röd fana för de taklösas rörelse. Jag tittar misstroget på detta läger där det lär bo 3 500 familjer, slitna människor som lever under tröstlösa förhållande. Det här är ännu värre än den slum där jag själv arbetat i Salvador. Kan detta verkligen bära något hopp inför framtiden?
Så möts jag av Mejry, en glad och generös kvinna som för vidare in i lägret
– Vi håller på och omorganiserar allt. Vi har bott här i sju månader, så nu tror vi oss veta vilka av dem som kommit som bara är lycksökare och vilka som är seriösa, säger hon.

Mejry själv har en fantastisk livsmosaik bakom sig. För femton år sen kom hon hit till São Paulo och fick gömma sig för polisen för att inte bli hemskickad.
I många år svalt hon och kämpade sig fram tillsammans med sin man som nu är sjukpensionär. För några år sen lärde hon sig att läsa. Nu satsar hon på universitet, vilket i Brasilien egentligen är omöjligt för kvinnor med hennes sociala bakgrund.
– Ja, men klarade jag av att lära mig läsa och skriva känns det som om allt är möjligt. Jag är mycket envis, säger Mejry och ler sitt bredaste leende.
De taklösa (Sem Teto) har blivit ett begrepp i Brasilien. Det finns ett antal olika grupper som kallar sig så. Men det finns ett stort problem i storstädernas sociala kultur: När man väl erövrat en plats att bo på nöjer man sig oftast med det, man fortsätter inte att bygga en rörelse. Folk är individualister.
Det var därför några aktivister från de jordlösas rörelse skapade MTST för att föra över erfarenheterna från landsbygden till städerna.
Några månader efter att de ockuperat den här skogsbacken nära São Paulos flygplats hade det sökt sig 10 000 familjer hit.
– Många trodde att det här var en vanlig ockupation där alla söker roffa åt sig så mycket som möjligt för sig själv. Sen säljer de kanske marken, säger Mejry lite upprört.
De väldiga slumstäderna – favelorna – runt Brasiliens storstäder har uppstått genom att bostadslösa har ockuperat mark, som inte använts. De mest kända exemplen finns på kullarna i Rio. På ett sätt kan det kanske ses som en progressiv aktion.
De marginaliserade tar makten i egna händer. Men resultatet brukar förskräcka. I slumstaden där jag arbetade i Salvador saboteras alla försök till organisering av två faktorer. Reaktionära politiker bedriver det som i Brasilien kallas klientelism.
De köper upp de organisationer och ledare som finns med pengar, fagra löften och små gåvor lagom till valet. Sen finns brottslig-
heten som en slags perverterad gerillarörelse. Den slår ofta tillbaka mot de egna invånarna och drogerna spelar en allt större roll. Eländet är en bra grogrund för bägge dessa företeelser. Efter fyra år i Salvador har jag svårt att tro på en förändring som skulle kunna komma från de marginaliserade i städerna. Alliansen mellan brottslighet och reaktionära politiker omöjliggör organisering där den bäst behövs.

Men Mejry för mig vidare in i lägret och försöker förklara hur man tänker. Vi kommer till ett område som verkar mera planerat. Här liknar det mer riktiga hus, som ligger i raka rader.
– Det du såg först var den gamla delen av lägret, nu gör vi långsamt om, som hela lägret. Vi bildar grupper om 20 familjer bygger upp var sitt eget kvarter. Det är i dessa basgrupper vi talar om politik, löser de praktiska problemen och utbildar oss.
Så kommer vi till det som skall bli Mejrys hus. Det är en trälåda på 50 kvadratmeter, helt utan tak. Mejry är lite frustrerad.
Idag hade hon hoppats att få takpannor så att hon kunde ta hit sina barn, men något gick snett. Så för hon mig vidare in i lägret. Vi kommer till en stor öppen plats. Mejry förklarar att det är här man skall bygga skolor, sjukstuga och samlingslokaler i framtiden.
– Det är just det som är speciellt med vår rörelse. Vi försöker tänka på helheten, ser till de gemensamma behoven. Se där till höger, säger hon och pekar på en lerig gata. Där skall det bli en fin aveny, sånt skall det också finnas här.

Nu var det meningen att vi skulle få träffa Cristina, ansvarig för hälsovården för de minst tiotusen som bor här. Men hon har fått göra en snabbutryckning. Hon måste följa med en äldre man till sjukhus.
Eftersom Cristina är legitimerad sjuksköterska kan hon gå in i läkarnas pausrum där de brukar sitta och titta på TV. När de arbetar på mottagningar som fungerar för slumbefolkningen brukar de ta det ganska lugnt. Men Cristina har skinn på näsan och brukar få ut dem. Det är därför hon måste följa med.
Cristina dyker upp en timme senare och har mycket att berätta. Hon är en liten tunn kvinna i trettioårsåldern med en nästan omänsklig arbetsuppgift.
Förutom att ansvara för den direkta vården leder hon också hälsoutbildningen för alla i lägret. Just nu grasserar denguefebern i São Paulo. Det är en besvärlig sjukdom som sprids av myggor som fortplantas i öppna vattensamlingar.
–Vi är extra utsatta eftersom allt vårt vatten förvaras i tunnor. Ändå har vi helt sluppit få några fall här trots att det är full epidemi hos våra grannar, där man får allt vatten i ledningar. Genom att utbilda om hur man hindrar spridningen och praktisera kunskapen i våra basgrupper har vi klarat oss, säger Cristina stolt.

En fråga som hela tiden snurrat i mitt bakhuvud måste jag få svar på. Hur är det möjligt att hålla narkotikan och brottsligheten borta?
– Vi har vår organisation. Så fort vi hör från någon av våra basgrupper att de försöker locka med sig någon av de boende skyndar vi oss dit. Vi talar med dem, förklarar att det skulle vara förödande för vårt läger. Vi vädjar till deras samarbete och hittills har vi lyckats, säger Cristina stillsamt.
Det här lägret heter Anita Garibaldi efter en brasiliansk kvinnokämpe.
När jag går hemåt i leran känner jag mig omtumlad och tagen av vad kvinnorna här åstadkommer. De har en gigantisk uppgift framför sig. Tänk om de lyckas! Vid porten möter jag Mejry som kommer körande med en kärra tegelpannor.
– Det gick, säger hon och ler med hela ansiktet. Här är taket och i morgon har jag mina barn här.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Genom skildringen av Yi Wen får Jurell möjlighet att berätta om kinesiskt vardagsliv. Finstämda miljöbeskrivningar från porslinsstaden blandas med skildringar av den konstnärliga processen. Vördnadsfullt lyssnar han på de gamla mästarna och får lära sig om glasyrer och färger. Berättelser ur den kinesiska mytologin fascinerar honom, han identifierar sig med gudinnan Nüwa som skapade människor ur lera för att lindra sin ensamhet. Bokens titel anspelar på en myt om fisken som genom att flyga går utanför sina egna begränsningar.

Läs mer

I språket märks det att Jurell är en seende konstnär. ”Genom en ranglig trädörr kliver vi in i ett rum som kunde ha målats av Rembrandt: Vid det långa arbetsbordet släpper fönstret in sol som i det upplysta dammet skapar illusionen av en pelare man gärna går en omväg för att runda… Starka kontraster tecknar ett dramatiskt landskap i den torkade leran där verktygen ligger utspridda.”

Han associerar fritt till såväl Shakespeare som till måleriets mästare. På Stockholms tunnelbana kan han sitta och iaktta amorbågar, näsor eller ögonens håligheter. Ansiktets former fascinerar honom och får honom att tänka på Rodin.

Torsten Jurell är sedan länge en etablerad konstnär men Fisken i skyn är hans romandebut. Boken är generöst illustrerad med egna fotografier. Några av dem har anknytning till texten, andra är bara gatubilder och interiörer från porslinsverkstäderna.

Det är mycket vackert. Vad gör det då att såväl kärleksförhållandet som de keramiska kuberna sprack.

På Hallwylska palatset i Stockholm pågår fram till 1 september en utställning med Jurells skulpturer, inspirerade av den kinesiska mytologin. Utställningen heter, precis som boken, Fisken i skyn.

Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]