Ensamkommande pojkar som lever på gatan har allt mer har kommit att målas ut som ett hot mot Sverige. I en ny reportagebok går Katia Wagner på djupet med ”de marockanska gatubarnen”.
I februari 2015 spreds en video över hela landet. Den visar en ordningsvakt på Malmö Central som sitter gränsle över en nioårig pojkes bröst, trycker sin hand över hans mun och näsa. Var kom pojken ifrån och hur kan händelsen förstås i ett större sammanhang? Det är ett av de spår som Katia Wagner följer i reportageboken Pojkarna och de ensamma poliserna.
”Marockanska gatubarn” har blivit både ett begrepp och ett skällsord de senaste åren. Vad är det som har hänt?
– Händelsen på Malmö Central, när Amin brottades ner av vakter, skapade stor uppmärksamhet. Jag har fortsatt att följa honom och berättar i boken om hur det gått för honom. Under en tid efter incidenten var upprördheten stor över att vi har gatubarn i Sverige. På så vis hamnade de på agendan. Dessutom har de blivit fler i antal på senare år, och begår brott, vilket också har uppmärksammats mycket.
Vilken missuppfattning kring dessa pojkar skulle du säga är den vanligast förekommande, och varför?
– Ett problem som jag ser i rapporteringen kring de här killarna är att de tecknas antingen som offer eller förövare, när de i själva verket oftast är både och; de begår brott i sina liv utanför systemet och på gatan, samtidigt är de väldigt exponerade för människohandlare, många tvingas begå stöld och snatterier och utnyttjas sexuellt.
Du och Jens Mikkelsen skrev 2013 De förlorade barnen om ensamkommande som försvinner spårlöst. Vad skulle du beskriva har förändrats i Sverige sedan dess?
– Uppmärksamheten kring att det försvinner minderåriga i Sverige har lett till att alla vet att det är så i dag, men när vår bok kom var det en nyhet. Man kan därför säga att det finns en större vetskap, men så mycket konkret förändring kan jag inte se har kommit till stånd. Det försvinner fortfarande många, och myndigheterna söker inte aktivt efter dem.
Du utgår i din bok mycket från polisarbetet. Vilka svårigheter möter poliser som arbetar med detta i förhållande till sin egen organisation?
– Poliserna berättar i min bok om hur de tråkats internt, till exempel kallats för Mr Ensamkommande. De har också fått höra att deras arbete med gatubarnen, deras försök att hjälpa dem bort från gatan, eller att de en och annan gång köper burgare till hungriga, inte är riktigt polisarbete. Jag har följt Christian Frödén och Mikaels Lins i över två år nu, och har sett hur de svetsats samman och fortsatt sin kamp för att göra livet för de här pojkarna lite drägligare.
Var det något i arbetet med boken som överraskade dig?
– Jag har granskat anmälningar och utredningar om människohandel av barn under åren 2012–2015 för att förstå varför offren så sällan får stöd och varför fallen aldrig leder till åtal. Det är svåra fall att utreda men jag hade inte klart för mig hur allvarliga bristerna är, och hur utsatta barnen och ungdomarna är. Samhället lämnar dem helt i sticket. Eller om man så vill; helt i händerna på vuxna som utnyttjar och gör dem illa.