Första gången jag hörde talas om Anwar Yassin var under den tidiga hösten 2003.
Jag bodde och arbetade i Palestina, och tillvaron bland korrumperade och genombyråkratiska palestinska myndigheter, israeliska ockupationsstyrkor och total förnedring hade börjat tära på mitt mod.
Bläddrande bland de arabiska satellitkanalerna, på jakt efter färska nyheter om Palestina, hamnade jag på nyhetskanalen al Jazeera där en för mig okänd kvinna intervjuades. Just som jag skulle bläddra vidare, fastnade jag för den gamla kvinnan – Jamila Nasser, eller Um Ali, som hon kallades, och hon var mor till Anwar Yassin.
Hennes kropp var liten och späd, och hon var klädd i ett långt och brokigt fotsida linne, medan huvudet täcktes av en enkel vit sjal. Ansiktet var smalt och litet, och miljoner av rynkor strålade ut över det.
Um Ali vek aldrig undan med blicken, hennes röst var varm och förvånansvärt stark, men när hon berättade om sin sons öde kunde man se hur ögonen blixtrade och bänkte av tårar.
Det kändes som om man någon gång kunde ha träffat den späda kvinnan på någon gata i Mellanöstern utan att vetat om den sällsamma styrka som fanns innanför det anspråkslösa skalet.
Anwar Yassin är 37 år gammal, men ansiktet skvallrar inte om vare sig hans ålder eller om de umbäranden han genomlevt under sina år i fängelse i Israel.
Hans hår är korpsvart, det korta skägget är välansat, och rösten är ungdomlig.
När jag för hans ålder på tal säger han skämtsamt att han inte räknar de åren som han satt i fängelset, och att han vägrar betrakta sig som äldre än 20.
Anwar Yassin är medlem i det libanesiska kommunistpartiet, och var aktiv i den väpnade kampen mot Israels ockupation av södra Libanon, som pågick fram till hösten 2000.
Anwar Yassins politiska aktivism började i och med befrielsen av Saida från de Israeliska styrkorna 1985.
– Jag bestämde mig tidigt för att jag ville kämpa för mitt lands frihet, och gick in i kommunistpartiet 1985, vid 17 års ålder.
– Jag kommer ifrån en familj och en miljö som var djupt politiserad, och min äldre bror var aktiv i PFLP, (Peoples front for the liberation of Palestine). Dessutom var kommunistpartiet en naturlig del av den miljön som jag växte upp i.
Anwar Yassin flyttade till Beirut för att studera, och 1987 anslöt han sig till motståndsrörelsen, för att gå i direkt konfrontation med ockupationsstyrkorna.
Inbördeskriget som rasat i Libanon sedan 1976 hade kastat in landet i en spiral av förödelse, tumult och kaos, vilket förvärrades ytterligare i och med Israels intåg, under sensommaren 1982.
Den 15 september 1987 angreps Sheikh-berget, beläget i gränslandet mellan Syrien, Israel och sydöstra Libanon, av en israelisk kommandostyrka. Snart var Anwar Yassin indragen i en eldstrid som varade i nästan tio timmar.
Fem israeliska soldater sårades, tre dog, varav två officerare.
Inga motståndsmän dog i striderna, men Anwar Yassin sårades i sin högra axel och låg orörlig i väntan på att israelerna skulle dra sig tillbaka.
I gryningen den 16 september upptäcktes hans gömställe av armén.
– De förde mig i helikopter till ett förhörscenter i norra Israel, som heter Saratand. Ingen visste vart jag var, och inget annat existerade i hela världen förutom jag, det där rummet, och förhörsledaren.
I över 100 dagar förhördes han, fick utstå svår tortyr.
– Jag fick stå naken och kedjad upp till åtta timmar om dagen. Jag fick kokhett vatten slängt över mig, följt av iskallt vatten, och stod på en öppen yta i kylan. Jag blev slagen på armarna och benen, och när Röda Korset-representanten såg mig efter en av tortyrsessionerna var han nära att gråta.
– Efter det fördes jag till ett nytt förhörscenter, i al Ramle i Israel, och där tillbringade jag sex månader.
Anwar Yassin dömdes till 30 års fängelse, för att ha varit med i ett förbjudet politiskt parti, för att ha innehaft illegala vapen, och för att ha försatt civila israeliska liv i fara.
De första tolv åren tillbringade han i fängelset Ashkelon, och år 2000 flyttades han till Nafha, i Negev-öknen nära den egyptiska gränsen.
Två år senare flyttades han än en gång, den här gången till Shatta, och den sista tiden tillbringade han i Hadarein, ett fängelse nära den jordanska gränsen.
Det är förbjudet att ringa från Libanon till Israel, och vice versa, och samma sak gäller besök mellan de två länderna. Anwar Yassin var alltså, i likhet med sina arabiska medfångar, berövad alla personliga besök från anhöriga.
Under de första åren i fängelset höll Anwar Yassin kontakt med sin familj genom Röda Korsets brevutväxlingsprogram.
Men eftersom varje brev passerade Röda Korset, de israeliska myndigheterna, och slutligen de libanesiska myndigheterna, tog det ungefär tre månader att nå adressaten.
Senare flyttade en av Anwars bröder till Brasilien, vilket förenklade posthanteringen, eftersom Anwar kunde skicka breven till Libanon via Brasilien. I stället för tre månader kom dessa fram på ungefär tre veckor.
Den 29 januari 2004 var Anwar Yassin en fri man. Efter 16 år och fyra månader som krigsfånge i Israel skulle han och 21 andra arabiska fångar, och ytterligare drygt 300 palestinska administrativa fångar släppas, och utväxlas mot kropparna av tre israeliska soldater, och den israeliska affärsmannen Eliyahu Tennenbaum.
Utväxlingen kom efter år av förhandlingar mellan den libanesiska regeringen, Hizbollah, och den israeliska regeringen.
I fängelset hade Anwar Yassin snabbt blivit ett välkänt namn bland de andra fångarna, och nyheten om hans frisläppande spreds snabbt.
När han släpptes fick Yassin äntligen lämna Israel bakom sig. Han flögs från Tel Aviv via Frankfurt till Beirut, där han togs emot som en folkets hjälte.
Historien hade kunnat se ut så, och sluta just där.
Men eftersom Anwar Yassins politiska övertygelse inte försvann under åren av fångenskap utan tvärtom ökade, förvandlade åren i fängelset den 19-årige gerillakämpen till en politisk ledargestalt. En ledargestalt vars politiska aktivitet inte avtagit under de sju månader som gått sedan han kommit ut.
Anwar Yassin har återgått till att vara aktiv i det libanesiska Kommmunistpartiet, samtidigt som han blivit en stark talesman för de politiska fångarnas kamp för rättigheter i de israeliska fängelserna.
Sedan den 15 augusti hungerstrejkar praktiskt taget varenda politisk fånge i varenda israeliskt fängelse.
Hungerstrejken lyfter krav om att Israel skall tillåta fångarna att ta emot besök, man kräver att myndigheterna ska avlägsna gallren som skiljer besökaren från fången, för att tillåta kroppskontakt mellan fångar och besökare, man kräver att få studera på arabiska istället för hebreiska och så vidare.
Myndigheterna har svarat med att skruva upp graden av repression. De rättigheter som tidigare fångprotester tillkämpat sig har dragits in, och myndigheterna har gjort allt ifrån att grilla kött vid fångarnas celler, till att inställa alla besök i alla fängelser. Man förnekar de hungerstrejkande läkarvård, och operationer har inställts.
Under två dagar avbröts hungerstrejken i ett av fängelserna, Ashkelon, för att återupptas på måndagen igen.
Men Anwar Yassin anser inte att denna massiva hungerstrejk är ett misslyckande.
– Vad man ska komma ihåg är att alla dessa rättigheter – som israelerna ser som privilegier, så som rätten till läkarvård, eller till en rastplats – är något som tidigare fånguppror kämpat sig till.
– 1962 genomfördes ett tiotal hungerstrejker innan de israeliska myndigheterna gav med sig. Politiska fångar i Israel har aldrig någonsin fått någonting gratis, och det är alla mycket medvetna om när de går ut i strejk.
Hur ser Yassin på sitt eget bidrag under den tid som han satt fängslad?
– Jag är en mycket social varelse. Jag har mina överygelser, och mina politiska åsikter, men har alltid varit lyhörd och öppen inför andras åsikter och sanningar. Jag hatar sekterism, och jag har alltid varit beredd att omvärdera mina ståndpunkter, vilket kanske gjort att jag kunnat överföra en del av mina tankar på andra, och tvärtom.
– Tiden i fängelset var en tid av lärdom. Den politiska aktivitet och verksamhet som jag och kamraterna var engagerade i innan vi tillfångatogs ökade under fängelsetiden.
Jag påpekar att hans dialekt inte är påtagligt libanesisk, och Anwar Yassin skrattar till, men övergår snabbt tillbaka till allvar.
– Jag har fått höra att jag tagit en palestinsk dialekt, och det är naturligt, med tanke på att jag var omgiven av palestinier i nästan 17 år. Samtidigt ser jag det som att vi faktiskt är ett folk; palestinier, jordanier, syrier, libaneser och så vidare.
Innan den israeliska ockupationen var vi ockuperade och styrda av fransmän, amerikaner, turkar och britter.
Jag förkastar idén om gränser mellan de här länderna, och det kommer innan förkastandet av den sionistiska idén om en egen stat.
Hur kändes det att äntligen vara fri?
– Det var som ett uppvaknande till medvetande, ungefär som barnet i magen som äntligen får komma till världen.
– Det var nästan samma känsla som vid befrielsen av södra Libanon hösten 2000. Men samtidigt som jag erfor en obeskrivlig lycka, satt samtidigt en stor del av mina vänner kvar i fängelset, och därför var min lycka inte total.
– Min kamrat Samir al Kantar, som jag delade cell med under flera år sitter fortfarande fången i Israel.
Du dömdes till 30 års fångenskap. Trodde du att du någonsin skulle bli fri?
– Ja, jag trodde alltid att den dagen skulle komma, men om du ber mig beskriva de förhoppningarna, så går det inte, eftersom sanningen överträffade alla föreställningarna.
– Hur vackert en poet än kan beskriva en känsla eller en situation, så överträffas dikten alltid av verkligheten. Jag är fortfarande euforisk över min frihet, och det har ändå gått sju månader sedan jag blev fri.
– Om jag förlorat hoppet för en sekund, hade jag blivit tvungen att begå självmord. Så beviset för att hoppet aldrig övergav mig är att jag fortfarande lever.
Är du inte bitter över allt du förlorat, alla år som du blev berövad?
– Jag känner inte så. Jag känner inte att jag förlorat någon tid, eftersom det är ett litet offer i jämförelse med vad vi i vår kamp försöker bygga.
– Jag känner det mer som att vi överräckt våra liv i händerna på folket som vi försöker tjäna, och i händerna på den rörelse som fostrat oss till att kämpa för frihet och solidaritet och mänskliga värden.
– Det hopp vi odlar, de saker vi bygger, är inte för vår egen vinning. Saken är större än så, och vi som gett år av våra liv i fängelset har inte offrat någonting i jämförelse med de kamrater som gett sina liv för vår sak.
– Det var de som fostrade oss till att bli förebilder för den nation av jämlikar som vi försöker bygga. Fienden dödar det vackra, förslavar och förtrycker, och kampen mot den fienden gör att allt annat bleknar i jämförelse.
I den europeiska vänstern pågår det en diskussion om huruvida det är försvarbart att villkorslöst stödja motståndet i länder som Irak eller Libanon eller Palestina, även när det motståndet är islamistiskt.
Vad tycker du om det?
– Jag tycker att det viktigaste är att den europeiska vänstern framförallt koncentrerar sig på att stödja, och samarbeta med, den arabiska vänstern. Den arabiska vänstern måste stärkas, och det viktiga är att förhindra den från att isolera sig, eller hänfalla åt sekterism. Där har den europeiska vänstern ett enormt ansvar.
– Samarbetet med de islamiska krafterna får inte heller isolera vår vänsterrörelse, eftersom våra tankar inte bygger på samma grund som deras. Vi eftersträvar en frihet som är lika för alla, som är sekulär, som är fri från köns-, ras-, religions- eller klassförtryck.
– Där måste vi se att även om de kan vara partners i kampen mot ockupation, vare sig det är i Irak, Libanon, eller i Palestina, kan vi inte tro att vi är ideologiskt sammanvävda.
– Deras tankegods är religionen, och det är den främsta drivkraften för dem. Deras makt grundar sig på religion, och det går stick i stäv mot vad vi som kommunister eftersträvar.
– Däremot måste vi, som de facto motståndare mot ockupationen av Irak och Palestina, kunna vara allierade.
– Det får inte bli så att vi står till islamisternas tjänst, eftersom de ideologiskt kommer vara våra fiender, och också kan utgöra ett reellt hot mot oss som kommunister.
– Men jag tycker att det är viktigt att den europeiska vänstern samarbetade mer med det irakiska folket, om så med rörelser som är politiskt obundna. Det är viktigt att samla det irakiska folket, oavsett vilka det är som faktiskt utför striderna.
– Det är ett samarbete som bara fungerar om det byggs från båda hållen. n
