Utrikes 02 september, 2004

Bakom israeliska galler

– Anwar har suttit fängslad i Israel i sexton år, och allt jag vill är att få tillbaka honom. Reporterns röst var fylld av vördnad inför den gamla kvinnan, medan hennes ton var saklig och respektingivande. Några månader senare, i januari 2004, såg jag samma kvinna på tv, i glädjetårar över att hennes son äntligen var fri.

Första gången jag hörde talas om Anwar Yassin var under den tidiga hösten 2003.
Jag bodde och arbetade i Palestina, och tillvaron bland korrumperade och genombyråkratiska palestinska myndigheter, israeliska ockupationsstyrkor och total förnedring hade börjat tära på mitt mod.
Bläddrande bland de arabiska satellitkanalerna, på jakt efter färska nyheter om Palestina, hamnade jag på nyhetskanalen al Jazeera där en för mig okänd kvinna intervjuades. Just som jag skulle bläddra vidare, fastnade jag för den gamla kvinnan – Jamila Nasser, eller Um Ali, som hon kallades, och hon var mor till Anwar Yassin.
Hennes kropp var liten och späd, och hon var klädd i ett långt och brokigt fotsida linne, medan huvudet täcktes av en enkel vit sjal. Ansiktet var smalt och litet, och miljoner av rynkor strålade ut över det.
Um Ali vek aldrig undan med blicken, hennes röst var varm och förvånansvärt stark, men när hon berättade om sin sons öde kunde man se hur ögonen blixtrade och bänkte av tårar.
Det kändes som om man någon gång kunde ha träffat den späda kvinnan på någon gata i Mellanöstern utan att vetat om den sällsamma styrka som fanns innanför det anspråkslösa skalet.
Anwar Yassin är 37 år gammal, men ansiktet skvallrar inte om vare sig hans ålder eller om de umbäranden han genomlevt under sina år i fängelse i Israel.
Hans hår är korpsvart, det korta skägget är välansat, och rösten är ungdomlig.
När jag för hans ålder på tal säger han skämtsamt att han inte räknar de åren som han satt i fängelset, och att han vägrar betrakta sig som äldre än 20.

Anwar Yassin är medlem i det libanesiska kommunistpartiet, och var aktiv i den väpnade kampen mot Israels ockupation av södra Libanon, som pågick fram till hösten 2000.
Anwar Yassins politiska aktivism började i och med befrielsen av Saida från de Israeliska styrkorna 1985.
– Jag bestämde mig tidigt för att jag ville kämpa för mitt lands frihet, och gick in i kommunistpartiet 1985, vid 17 års ålder.
– Jag kommer ifrån en familj och en miljö som var djupt politiserad, och min äldre bror var aktiv i PFLP, (Peoples front for the liberation of Palestine). Dessutom var kommunistpartiet en naturlig del av den miljön som jag växte upp i.
Anwar Yassin flyttade till Beirut för att studera, och 1987 anslöt han sig till motståndsrörelsen, för att gå i direkt konfrontation med ockupationsstyrkorna.
Inbördeskriget som rasat i Libanon sedan 1976 hade kastat in landet i en spiral av förödelse, tumult och kaos, vilket förvärrades ytterligare i och med Israels intåg, under sensommaren 1982.

Den 15 september 1987 angreps Sheikh-berget, beläget i gränslandet mellan Syrien, Israel och sydöstra Libanon, av en israelisk kommandostyrka. Snart var Anwar Yassin indragen i en eldstrid som varade i nästan tio timmar.
Fem israeliska soldater sårades, tre dog, varav två officerare.
Inga motståndsmän dog i striderna, men Anwar Yassin sårades i sin högra axel och låg orörlig i väntan på att israelerna skulle dra sig tillbaka.
I gryningen den 16 september upptäcktes hans gömställe av armén.
– De förde mig i helikopter till ett förhörscenter i norra Israel, som heter Saratand. Ingen visste vart jag var, och inget annat existerade i hela världen förutom jag, det där rummet, och förhörsledaren.
I över 100 dagar förhördes han, fick utstå svår tortyr.
– Jag fick stå naken och kedjad upp till åtta timmar om dagen. Jag fick kokhett vatten slängt över mig, följt av iskallt vatten, och stod på en öppen yta i kylan. Jag blev slagen på armarna och benen, och när Röda Korset-representanten såg mig efter en av tortyrsessionerna var han nära att gråta.
– Efter det fördes jag till ett nytt förhörscenter, i al Ramle i Israel, och där tillbringade jag sex månader.

Anwar Yassin dömdes till 30 års fängelse, för att ha varit med i ett förbjudet politiskt parti, för att ha innehaft illegala vapen, och för att ha försatt civila israeliska liv i fara.
De första tolv åren tillbringade han i fängelset Ashkelon, och år 2000 flyttades han till Nafha, i Negev-öknen nära den egyptiska gränsen.
Två år senare flyttades han än en gång, den här gången till Shatta, och den sista tiden tillbringade han i Hadarein, ett fängelse nära den jordanska gränsen.
Det är förbjudet att ringa från Libanon till Israel, och vice versa, och samma sak gäller besök mellan de två länderna. Anwar Yassin var alltså, i likhet med sina arabiska medfångar, berövad alla personliga besök från anhöriga.
Under de första åren i fängelset höll Anwar Yassin kontakt med sin familj genom Röda Korsets brevutväxlingsprogram.
Men eftersom varje brev passerade Röda Korset, de israeliska myndigheterna, och slutligen de libanesiska myndigheterna, tog det ungefär tre månader att nå adressaten.
Senare flyttade en av Anwars bröder till Brasilien, vilket förenklade posthanteringen, eftersom Anwar kunde skicka breven till Libanon via Brasilien. I stället för tre månader kom dessa fram på ungefär tre veckor.

Den 29 januari 2004 var Anwar Yassin en fri man. Efter 16 år och fyra månader som krigsfånge i Israel skulle han och 21 andra arabiska fångar, och ytterligare drygt 300 palestinska administrativa fångar släppas, och utväxlas mot kropparna av tre israeliska soldater, och den israeliska affärsmannen Eliyahu Tennenbaum.
Utväxlingen kom efter år av förhandlingar mellan den libanesiska regeringen, Hizbollah, och den israeliska regeringen.
I fängelset hade Anwar Yassin snabbt blivit ett välkänt namn bland de andra fångarna, och nyheten om hans frisläppande spreds snabbt.
När han släpptes fick Yassin äntligen lämna Israel bakom sig. Han flögs från Tel Aviv via Frankfurt till Beirut, där han togs emot som en folkets hjälte.
Historien hade kunnat se ut så, och sluta just där.
Men eftersom Anwar Yassins politiska övertygelse inte försvann under åren av fångenskap utan tvärtom ökade, förvandlade åren i fängelset den 19-årige gerillakämpen till en politisk ledargestalt. En ledargestalt vars politiska aktivitet inte avtagit under de sju månader som gått sedan han kommit ut.
Anwar Yassin har återgått till att vara aktiv i det libanesiska Kommmunistpartiet, samtidigt som han blivit en stark talesman för de politiska fångarnas kamp för rättigheter i de israeliska fängelserna.

Sedan den 15 augusti hungerstrejkar praktiskt taget varenda politisk fånge i varenda israeliskt fängelse.
Hungerstrejken lyfter krav om att Israel skall tillåta fångarna att ta emot besök, man kräver att myndigheterna ska avlägsna gallren som skiljer besökaren från fången, för att tillåta kroppskontakt mellan fångar och besökare, man kräver att få studera på arabiska istället för hebreiska och så vidare.
Myndigheterna har svarat med att skruva upp graden av repression. De rättigheter som tidigare fångprotester tillkämpat sig har dragits in, och myndigheterna har gjort allt ifrån att grilla kött vid fångarnas celler, till att inställa alla besök i alla fängelser. Man förnekar de hungerstrejkande läkarvård, och operationer har inställts.
Under två dagar avbröts hungerstrejken i ett av fängelserna, Ashkelon, för att återupptas på måndagen igen.
Men Anwar Yassin anser inte att denna massiva hungerstrejk är ett misslyckande.
– Vad man ska komma ihåg är att alla dessa rättigheter – som israelerna ser som privilegier, så som rätten till läkarvård, eller till en rastplats – är något som tidigare fånguppror kämpat sig till.
– 1962 genomfördes ett tiotal hungerstrejker innan de israeliska myndigheterna gav med sig. Politiska fångar i Israel har aldrig någonsin fått någonting gratis, och det är alla mycket medvetna om när de går ut i strejk.
Hur ser Yassin på sitt eget bidrag under den tid som han satt fängslad?
– Jag är en mycket social varelse. Jag har mina överygelser, och mina politiska åsikter, men har alltid varit lyhörd och öppen inför andras åsikter och sanningar. Jag hatar sekterism, och jag har alltid varit beredd att omvärdera mina ståndpunkter, vilket kanske gjort att jag kunnat överföra en del av mina tankar på andra, och tvärtom.
– Tiden i fängelset var en tid av lärdom. Den politiska aktivitet och verksamhet som jag och kamraterna var engagerade i innan vi tillfångatogs ökade under fängelsetiden.

Jag påpekar att hans dialekt inte är påtagligt libanesisk, och Anwar Yassin skrattar till, men övergår snabbt tillbaka till allvar.
– Jag har fått höra att jag tagit en palestinsk dialekt, och det är naturligt, med tanke på att jag var omgiven av palestinier i nästan 17 år. Samtidigt ser jag det som att vi faktiskt är ett folk; palestinier, jordanier, syrier, libaneser och så vidare.
Innan den israeliska ockupationen var vi ockuperade och styrda av fransmän, amerikaner, turkar och britter.
Jag förkastar idén om gränser mellan de här länderna, och det kommer innan förkastandet av den sionistiska idén om en egen stat.
Hur kändes det att äntligen vara fri?
– Det var som ett uppvaknande till medvetande, ungefär som barnet i magen som äntligen får komma till världen.
– Det var nästan samma känsla som vid befrielsen av södra Libanon hösten 2000. Men samtidigt som jag erfor en obeskrivlig lycka, satt samtidigt en stor del av mina vänner kvar i fängelset, och därför var min lycka inte total.
– Min kamrat Samir al Kantar, som jag delade cell med under flera år sitter fortfarande fången i Israel.
Du dömdes till 30 års fångenskap. Trodde du att du någonsin skulle bli fri?
– Ja, jag trodde alltid att den dagen skulle komma, men om du ber mig beskriva de förhoppningarna, så går det inte, eftersom sanningen överträffade alla föreställningarna.
– Hur vackert en poet än kan beskriva en känsla eller en situation, så överträffas dikten alltid av verkligheten. Jag är fortfarande euforisk över min frihet, och det har ändå gått sju månader sedan jag blev fri.
– Om jag förlorat hoppet för en sekund, hade jag blivit tvungen att begå självmord. Så beviset för att hoppet aldrig övergav mig är att jag fortfarande lever.
Är du inte bitter över allt du förlorat, alla år som du blev berövad?
– Jag känner inte så. Jag känner inte att jag förlorat någon tid, eftersom det är ett litet offer i jämförelse med vad vi i vår kamp försöker bygga.
– Jag känner det mer som att vi överräckt våra liv i händerna på folket som vi försöker tjäna, och i händerna på den rörelse som fostrat oss till att kämpa för frihet och solidaritet och mänskliga värden.
– Det hopp vi odlar, de saker vi bygger, är inte för vår egen vinning. Saken är större än så, och vi som gett år av våra liv i fängelset har inte offrat någonting i jämförelse med de kamrater som gett sina liv för vår sak.
– Det var de som fostrade oss till att bli förebilder för den nation av jämlikar som vi försöker bygga. Fienden dödar det vackra, förslavar och förtrycker, och kampen mot den fienden gör att allt annat bleknar i jämförelse.

I den europeiska vänstern pågår det en diskussion om huruvida det är försvarbart att villkorslöst stödja motståndet i länder som Irak eller Libanon eller Palestina, även när det motståndet är islamistiskt.
Vad tycker du om det?
– Jag tycker att det viktigaste är att den europeiska vänstern framförallt koncentrerar sig på att stödja, och samarbeta med, den arabiska vänstern. Den arabiska vänstern måste stärkas, och det viktiga är att förhindra den från att isolera sig, eller hänfalla åt sekterism. Där har den europeiska vänstern ett enormt ansvar.
– Samarbetet med de islamiska krafterna får inte heller isolera vår vänsterrörelse, eftersom våra tankar inte bygger på samma grund som deras. Vi eftersträvar en frihet som är lika för alla, som är sekulär, som är fri från köns-, ras-, religions- eller klassförtryck.
– Där måste vi se att även om de kan vara partners i kampen mot ockupation, vare sig det är i Irak, Libanon, eller i Palestina, kan vi inte tro att vi är ideologiskt sammanvävda.
– Deras tankegods är religionen, och det är den främsta drivkraften för dem. Deras makt grundar sig på religion, och det går stick i stäv mot vad vi som kommunister eftersträvar.
– Däremot måste vi, som de facto motståndare mot ockupationen av Irak och Palestina, kunna vara allierade.
– Det får inte bli så att vi står till islamisternas tjänst, eftersom de ideologiskt kommer vara våra fiender, och också kan utgöra ett reellt hot mot oss som kommunister.
– Men jag tycker att det är viktigt att den europeiska vänstern samarbetade mer med det irakiska folket, om så med rörelser som är politiskt obundna. Det är viktigt att samla det irakiska folket, oavsett vilka det är som faktiskt utför striderna.
– Det är ett samarbete som bara fungerar om det byggs från båda hållen. n

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 18 april, 2024

Putin trappar upp jakten på socialister: ”Värre än någonsin”

Georgier protesterar mot den ”ryska lagen” om utländska agenter den 9 april 2024, som har spridit sig i regionen. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Ryska socialistiska rörelsen är senast i raden att klassas som utländska agenter och förbjudas att verka i landet. ”Jag räknar inte med att överleva kriget”, säger den svartlistade statsvetaren Greg Judin till Flamman.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 18 april, 2024

”Smärtpunkten” hyllar den hårda vården

Tony Olsson, spelad av Martin Nick Alexandersson och Riksteaterns producent Isa Stenberg (Maria Sid). David Dencik spelar Lars Norén. Foto: Nicklas Elmrin /SVT.

SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett ”Smärtpunkten”.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.

SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hanna Tenenbaum
Kriminolog.
Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 17 april, 2024

Högerextrema norrmän återskapar Hamsuns röst med AI: ”Groteskt”

Författaren Knut Hamsuns signatur. Foto: Cornelius Poppe / NTB

Författarens ättlingar är skeptiska till projektet – men det högernationalistiska förlaget har inga planer på att stoppa det.

Det norska högerextrema förlaget Legatum Publishing har planer på att använda AI för att återskapa den nazistiska nationalikonen Knut Hamsuns röst. Syftet är att den konstgjorda rösten ska läsa in Hamsuns bok ”Svält” på engelska. 

Då det gått mer än 70 år efter författarens död så tappar förlaget Gyldendal rättigheterna till verket, som därmed får användas av vem som helst. Frågan om upphovsrätten även gäller någons röst är dock inget lagen har beslutat om än.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 17 april, 2024

Bilden av den mörke titanen saknar distans

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Författaren porträtteras nu i en dokumentär på SVT av Sindra Grahn. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lite genikult skadar inte, men dokumentären om dramatikerns konstnärskap hade mått bra av att våga gräva vidare kring gränslinjen mellan etik och estetik.

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.

Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 17 april, 2024

Greta Thunberg har äntligen blivit farlig

Klimatungdomens växande radikalism tyder på mognad. Foto: Pascal Bastien/Avaaz/AP.

Den klimatrörelse som Alex Schulman drömmer om skulle snabbt bli irrelevant.

Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.

Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.

Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.

Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.

Läs mer

Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.

Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.

Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.

Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.

Utrikes 15 april, 2024

”Risken för storkrig är mindre nu”

Det israeliska luftförsvaret skjuter ned iranska drönare och missiler. Foto: Tomer Neuberg/AP.

Enligt Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutet, har risken för storkrig i Mellanöstern minskat.

I lördags natt skickade Iran nästan 200 drönare och långdistansrobotar mot Israel, varav nästan alla sköts ned av israeliskt och allierat luftvärn. Attacken var en vedergällning för Israels bombning av det iranska konsulatet i Damaskus veckan innan.

Enligt Rouzbeh Parsi (bilden), programchef på Utrikespolitiska institutet, är risken för storkrig dock låg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]