Utrikes 02 september, 2004

Bakom israeliska galler

– Anwar har suttit fängslad i Israel i sexton år, och allt jag vill är att få tillbaka honom. Reporterns röst var fylld av vördnad inför den gamla kvinnan, medan hennes ton var saklig och respektingivande. Några månader senare, i januari 2004, såg jag samma kvinna på tv, i glädjetårar över att hennes son äntligen var fri.

Första gången jag hörde talas om Anwar Yassin var under den tidiga hösten 2003.
Jag bodde och arbetade i Palestina, och tillvaron bland korrumperade och genombyråkratiska palestinska myndigheter, israeliska ockupationsstyrkor och total förnedring hade börjat tära på mitt mod.
Bläddrande bland de arabiska satellitkanalerna, på jakt efter färska nyheter om Palestina, hamnade jag på nyhetskanalen al Jazeera där en för mig okänd kvinna intervjuades. Just som jag skulle bläddra vidare, fastnade jag för den gamla kvinnan – Jamila Nasser, eller Um Ali, som hon kallades, och hon var mor till Anwar Yassin.
Hennes kropp var liten och späd, och hon var klädd i ett långt och brokigt fotsida linne, medan huvudet täcktes av en enkel vit sjal. Ansiktet var smalt och litet, och miljoner av rynkor strålade ut över det.
Um Ali vek aldrig undan med blicken, hennes röst var varm och förvånansvärt stark, men när hon berättade om sin sons öde kunde man se hur ögonen blixtrade och bänkte av tårar.
Det kändes som om man någon gång kunde ha träffat den späda kvinnan på någon gata i Mellanöstern utan att vetat om den sällsamma styrka som fanns innanför det anspråkslösa skalet.
Anwar Yassin är 37 år gammal, men ansiktet skvallrar inte om vare sig hans ålder eller om de umbäranden han genomlevt under sina år i fängelse i Israel.
Hans hår är korpsvart, det korta skägget är välansat, och rösten är ungdomlig.
När jag för hans ålder på tal säger han skämtsamt att han inte räknar de åren som han satt i fängelset, och att han vägrar betrakta sig som äldre än 20.

Anwar Yassin är medlem i det libanesiska kommunistpartiet, och var aktiv i den väpnade kampen mot Israels ockupation av södra Libanon, som pågick fram till hösten 2000.
Anwar Yassins politiska aktivism började i och med befrielsen av Saida från de Israeliska styrkorna 1985.
– Jag bestämde mig tidigt för att jag ville kämpa för mitt lands frihet, och gick in i kommunistpartiet 1985, vid 17 års ålder.
– Jag kommer ifrån en familj och en miljö som var djupt politiserad, och min äldre bror var aktiv i PFLP, (Peoples front for the liberation of Palestine). Dessutom var kommunistpartiet en naturlig del av den miljön som jag växte upp i.
Anwar Yassin flyttade till Beirut för att studera, och 1987 anslöt han sig till motståndsrörelsen, för att gå i direkt konfrontation med ockupationsstyrkorna.
Inbördeskriget som rasat i Libanon sedan 1976 hade kastat in landet i en spiral av förödelse, tumult och kaos, vilket förvärrades ytterligare i och med Israels intåg, under sensommaren 1982.

Den 15 september 1987 angreps Sheikh-berget, beläget i gränslandet mellan Syrien, Israel och sydöstra Libanon, av en israelisk kommandostyrka. Snart var Anwar Yassin indragen i en eldstrid som varade i nästan tio timmar.
Fem israeliska soldater sårades, tre dog, varav två officerare.
Inga motståndsmän dog i striderna, men Anwar Yassin sårades i sin högra axel och låg orörlig i väntan på att israelerna skulle dra sig tillbaka.
I gryningen den 16 september upptäcktes hans gömställe av armén.
– De förde mig i helikopter till ett förhörscenter i norra Israel, som heter Saratand. Ingen visste vart jag var, och inget annat existerade i hela världen förutom jag, det där rummet, och förhörsledaren.
I över 100 dagar förhördes han, fick utstå svår tortyr.
– Jag fick stå naken och kedjad upp till åtta timmar om dagen. Jag fick kokhett vatten slängt över mig, följt av iskallt vatten, och stod på en öppen yta i kylan. Jag blev slagen på armarna och benen, och när Röda Korset-representanten såg mig efter en av tortyrsessionerna var han nära att gråta.
– Efter det fördes jag till ett nytt förhörscenter, i al Ramle i Israel, och där tillbringade jag sex månader.

Anwar Yassin dömdes till 30 års fängelse, för att ha varit med i ett förbjudet politiskt parti, för att ha innehaft illegala vapen, och för att ha försatt civila israeliska liv i fara.
De första tolv åren tillbringade han i fängelset Ashkelon, och år 2000 flyttades han till Nafha, i Negev-öknen nära den egyptiska gränsen.
Två år senare flyttades han än en gång, den här gången till Shatta, och den sista tiden tillbringade han i Hadarein, ett fängelse nära den jordanska gränsen.
Det är förbjudet att ringa från Libanon till Israel, och vice versa, och samma sak gäller besök mellan de två länderna. Anwar Yassin var alltså, i likhet med sina arabiska medfångar, berövad alla personliga besök från anhöriga.
Under de första åren i fängelset höll Anwar Yassin kontakt med sin familj genom Röda Korsets brevutväxlingsprogram.
Men eftersom varje brev passerade Röda Korset, de israeliska myndigheterna, och slutligen de libanesiska myndigheterna, tog det ungefär tre månader att nå adressaten.
Senare flyttade en av Anwars bröder till Brasilien, vilket förenklade posthanteringen, eftersom Anwar kunde skicka breven till Libanon via Brasilien. I stället för tre månader kom dessa fram på ungefär tre veckor.

Den 29 januari 2004 var Anwar Yassin en fri man. Efter 16 år och fyra månader som krigsfånge i Israel skulle han och 21 andra arabiska fångar, och ytterligare drygt 300 palestinska administrativa fångar släppas, och utväxlas mot kropparna av tre israeliska soldater, och den israeliska affärsmannen Eliyahu Tennenbaum.
Utväxlingen kom efter år av förhandlingar mellan den libanesiska regeringen, Hizbollah, och den israeliska regeringen.
I fängelset hade Anwar Yassin snabbt blivit ett välkänt namn bland de andra fångarna, och nyheten om hans frisläppande spreds snabbt.
När han släpptes fick Yassin äntligen lämna Israel bakom sig. Han flögs från Tel Aviv via Frankfurt till Beirut, där han togs emot som en folkets hjälte.
Historien hade kunnat se ut så, och sluta just där.
Men eftersom Anwar Yassins politiska övertygelse inte försvann under åren av fångenskap utan tvärtom ökade, förvandlade åren i fängelset den 19-årige gerillakämpen till en politisk ledargestalt. En ledargestalt vars politiska aktivitet inte avtagit under de sju månader som gått sedan han kommit ut.
Anwar Yassin har återgått till att vara aktiv i det libanesiska Kommmunistpartiet, samtidigt som han blivit en stark talesman för de politiska fångarnas kamp för rättigheter i de israeliska fängelserna.

Sedan den 15 augusti hungerstrejkar praktiskt taget varenda politisk fånge i varenda israeliskt fängelse.
Hungerstrejken lyfter krav om att Israel skall tillåta fångarna att ta emot besök, man kräver att myndigheterna ska avlägsna gallren som skiljer besökaren från fången, för att tillåta kroppskontakt mellan fångar och besökare, man kräver att få studera på arabiska istället för hebreiska och så vidare.
Myndigheterna har svarat med att skruva upp graden av repression. De rättigheter som tidigare fångprotester tillkämpat sig har dragits in, och myndigheterna har gjort allt ifrån att grilla kött vid fångarnas celler, till att inställa alla besök i alla fängelser. Man förnekar de hungerstrejkande läkarvård, och operationer har inställts.
Under två dagar avbröts hungerstrejken i ett av fängelserna, Ashkelon, för att återupptas på måndagen igen.
Men Anwar Yassin anser inte att denna massiva hungerstrejk är ett misslyckande.
– Vad man ska komma ihåg är att alla dessa rättigheter – som israelerna ser som privilegier, så som rätten till läkarvård, eller till en rastplats – är något som tidigare fånguppror kämpat sig till.
– 1962 genomfördes ett tiotal hungerstrejker innan de israeliska myndigheterna gav med sig. Politiska fångar i Israel har aldrig någonsin fått någonting gratis, och det är alla mycket medvetna om när de går ut i strejk.
Hur ser Yassin på sitt eget bidrag under den tid som han satt fängslad?
– Jag är en mycket social varelse. Jag har mina överygelser, och mina politiska åsikter, men har alltid varit lyhörd och öppen inför andras åsikter och sanningar. Jag hatar sekterism, och jag har alltid varit beredd att omvärdera mina ståndpunkter, vilket kanske gjort att jag kunnat överföra en del av mina tankar på andra, och tvärtom.
– Tiden i fängelset var en tid av lärdom. Den politiska aktivitet och verksamhet som jag och kamraterna var engagerade i innan vi tillfångatogs ökade under fängelsetiden.

Jag påpekar att hans dialekt inte är påtagligt libanesisk, och Anwar Yassin skrattar till, men övergår snabbt tillbaka till allvar.
– Jag har fått höra att jag tagit en palestinsk dialekt, och det är naturligt, med tanke på att jag var omgiven av palestinier i nästan 17 år. Samtidigt ser jag det som att vi faktiskt är ett folk; palestinier, jordanier, syrier, libaneser och så vidare.
Innan den israeliska ockupationen var vi ockuperade och styrda av fransmän, amerikaner, turkar och britter.
Jag förkastar idén om gränser mellan de här länderna, och det kommer innan förkastandet av den sionistiska idén om en egen stat.
Hur kändes det att äntligen vara fri?
– Det var som ett uppvaknande till medvetande, ungefär som barnet i magen som äntligen får komma till världen.
– Det var nästan samma känsla som vid befrielsen av södra Libanon hösten 2000. Men samtidigt som jag erfor en obeskrivlig lycka, satt samtidigt en stor del av mina vänner kvar i fängelset, och därför var min lycka inte total.
– Min kamrat Samir al Kantar, som jag delade cell med under flera år sitter fortfarande fången i Israel.
Du dömdes till 30 års fångenskap. Trodde du att du någonsin skulle bli fri?
– Ja, jag trodde alltid att den dagen skulle komma, men om du ber mig beskriva de förhoppningarna, så går det inte, eftersom sanningen överträffade alla föreställningarna.
– Hur vackert en poet än kan beskriva en känsla eller en situation, så överträffas dikten alltid av verkligheten. Jag är fortfarande euforisk över min frihet, och det har ändå gått sju månader sedan jag blev fri.
– Om jag förlorat hoppet för en sekund, hade jag blivit tvungen att begå självmord. Så beviset för att hoppet aldrig övergav mig är att jag fortfarande lever.
Är du inte bitter över allt du förlorat, alla år som du blev berövad?
– Jag känner inte så. Jag känner inte att jag förlorat någon tid, eftersom det är ett litet offer i jämförelse med vad vi i vår kamp försöker bygga.
– Jag känner det mer som att vi överräckt våra liv i händerna på folket som vi försöker tjäna, och i händerna på den rörelse som fostrat oss till att kämpa för frihet och solidaritet och mänskliga värden.
– Det hopp vi odlar, de saker vi bygger, är inte för vår egen vinning. Saken är större än så, och vi som gett år av våra liv i fängelset har inte offrat någonting i jämförelse med de kamrater som gett sina liv för vår sak.
– Det var de som fostrade oss till att bli förebilder för den nation av jämlikar som vi försöker bygga. Fienden dödar det vackra, förslavar och förtrycker, och kampen mot den fienden gör att allt annat bleknar i jämförelse.

I den europeiska vänstern pågår det en diskussion om huruvida det är försvarbart att villkorslöst stödja motståndet i länder som Irak eller Libanon eller Palestina, även när det motståndet är islamistiskt.
Vad tycker du om det?
– Jag tycker att det viktigaste är att den europeiska vänstern framförallt koncentrerar sig på att stödja, och samarbeta med, den arabiska vänstern. Den arabiska vänstern måste stärkas, och det viktiga är att förhindra den från att isolera sig, eller hänfalla åt sekterism. Där har den europeiska vänstern ett enormt ansvar.
– Samarbetet med de islamiska krafterna får inte heller isolera vår vänsterrörelse, eftersom våra tankar inte bygger på samma grund som deras. Vi eftersträvar en frihet som är lika för alla, som är sekulär, som är fri från köns-, ras-, religions- eller klassförtryck.
– Där måste vi se att även om de kan vara partners i kampen mot ockupation, vare sig det är i Irak, Libanon, eller i Palestina, kan vi inte tro att vi är ideologiskt sammanvävda.
– Deras tankegods är religionen, och det är den främsta drivkraften för dem. Deras makt grundar sig på religion, och det går stick i stäv mot vad vi som kommunister eftersträvar.
– Däremot måste vi, som de facto motståndare mot ockupationen av Irak och Palestina, kunna vara allierade.
– Det får inte bli så att vi står till islamisternas tjänst, eftersom de ideologiskt kommer vara våra fiender, och också kan utgöra ett reellt hot mot oss som kommunister.
– Men jag tycker att det är viktigt att den europeiska vänstern samarbetade mer med det irakiska folket, om så med rörelser som är politiskt obundna. Det är viktigt att samla det irakiska folket, oavsett vilka det är som faktiskt utför striderna.
– Det är ett samarbete som bara fungerar om det byggs från båda hållen. n

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

– Lagen gör det möjligt att döma folk för terroristbrott trots att de inte är terrorister. Den är luddigt utformad och brister i det som är allra viktigast när man utformar nya lagar; specificitet, säger Tomas Pettersson (bilden), talesperson för Allians mot Nato och medlem i Rojavakommittéerna.

Enligt Säkerhetspolisen behöver det finnas en konkret och kvalificerad anknytning till organisationen för att det ska kunna dömas utifrån den nya lagen om deltagandebrott. Samtidigt understryker de att lagen är ny och det är för tidigt att säga om enskilda aktiviteter eller händelser kommer att bedömas rättsligt. 

– Våra demokratiska fri- och rättigheter är inget man kan handla med. Politikerna säger sig värna om vår säkerhet, men vad är det de skyddar när de är redo att förhandla bort dessa? En anledning till att vi demonstrerar är att vi vill upprätthålla och skydda vår förmåga att vara ute och demonstrera, säger Johannes Hanson från förbundet Allt åt alla Göteborg som arrangerade en demonstration i Göteborg under lördagen. Han uppskattar att de var strax under 100 personer.

Utöver att demonstrera för demokratin är förhoppningen även att demonstrationerna ska störa Nato-processen. 

– Vi hoppas att Erdogan blir kränkt och fortsätter hålla Sverige utanför Nato, säger Tomas Pettersson som tycker att processen har gått alldeles för snabbt och att det har saknats en ordentlig debatt.

Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Dubai kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.