I gruppen återfinns bland andra ledarna för livsmedelsjättarna Unilever och Nestlé.
Tanken är att ett slopat stöd till jordbruket ger bland andra afrikanska bönder större tillgång till den europeiska marknaden samtidigt som dumpning av jordbruksvaror i fattiga länder upphör. Sverige är ett av de länder som starkast stöder u-länderna i detta krav på ökad frihandel.
I dag konsumeras de flesta livsmedel inom de länder där de produceras. Mindre än tio procent av världens produktion av jordbruks-produkter säljs på världsmarknaden. Enligt beräkningar finns det cirka 40 000 transnationella företag.
De kontrollerar omkring 30 procent av världens privata tillgångar. 10 procent av företagen, 4 000, är registrerade i Sverige.
Det är lika många som i Japan, fler än i USA (3 500) och dubbelt så många som i Frankrike.
Oavsett motivet för jordbruks-stödet har storföretagen mycket att tjäna på att det slopas.
Om i-länderna skall reformera jordbrukspolitiken kräver de i gengäld att utvecklingsländerna går med på att förhandla om de så kallade Singaporefrågorna – investeringar, konkurrens, insyn i offentlig upphandling och handelsprocesserna.
Bakom de tekniska termerna döljer sig bland annat storbolagens önskan att lägga beslag på tillgångar i tredje världens länder.
I Sydafrika har till exempel vattenförsörjningen i många städer lagts ut på enskilda bolag.
Privatiseringar har också gjorts i Malawi, Mauritius, Moçambique och Namibia.
Det är en del i Världsbankens och IMF:s kontroversiella strategi för att förbättra de fattigas livsvillkor samtidig som de skuldtyngda staterna kan minska sin kommunala service och därmed också banta de offentliga utgifterna.
