När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.
Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.
Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)
Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”
Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.
Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.
Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.
Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.
År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.
Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.
Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.
Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).
Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.
