Hej igen. Kul att ses. Jag har tyvärr dåliga besked att ge: min dåliga arbetsmoral fortsätter. Jag vaknar upp med en baksmälla utan dess like. Alltså, vi talar om topp fem värsta, men vad förväntade jag mig egentligen. Skyller det på det taniga matintaget. Det är säkert sant också. Får ett sms från min bästa vän (distansförhållande, meddelandet kommer hela vägen från Malmö) där det står Vad fuck håller du på med. Förgås lite av ångest innan jag samlar mig: nu är det dags att skärpa till sig. Vem tror jag att jag är?
Jag tar mig upp. Jag gör det som en king — stapplar fram förbi treo hallonsmak-glaset och in i hissen, ner. Plockar på mig allt och inget. Får tyvärr bara i mig en bit vattenmelon innan det tar stopp. Skäms lite inför lärarna som sitter bordet bredvid. De ser ut att ha det så trevligt, de pratar gott om sina elever samtidigt som de snusar Lundgrens och dricker kaffe. Jag själv blir illamående av bara idén på nikotin. Går upp på rummet.
Försöker sova lite. Vaknar senare, tur är väl det. Tur att inget speciellt händer. Till slut går jag ut. Köper två stycken wraps på Hemköp till priset av 70kr och tänker att Bokmässan har något att lära med sina hundralappswraps. Dricker en nocco i solen och funderar på hur många av mina sparade programpunkter jag redan hunnit missa. Men ingen stress rår på den här kroppen, jag arbetar mig i lugnt tempo fram till Gothia.
Nere på golvet i montern “Den stora trädgården”, vars namn jag inte kan bestämma mig för om jag tycker är vackert eller sliskigt, pågår – tro’t eller ej – montersamtal. Jag är bakis på den nivån att jag bara kan göra en sak: skratta åt att performativt läsa utställningskartan som är cirka två meter om man håller den utvecklad. Alla stör sig på det. Jag köper en Valerie Solanas bok som heter Up your ass! och tänker ”Skärp till dig”.
Mina ambitioner resulterar i att jag illa kvickt tar mig till en poesiläsning på andra sidan av byggnaden. Det är en bra läsning. Speciellt kul är det när den lettiska poeten Semjon Chanin pratar, då hans röst verkligen överraskar mig med sin… .rispiga intensitet. Skrattar lite med kärlek åt saken. Jag gillar folk som gör sin grej.
Under läsningen får Charlie ett sms av sin gamla lärare (gud att den här bloggen handlar verkligen om diverse sms? jaja) som skriver ”Var hittar man dig då? I något skumt poesihörn?” och jag tittar mig omkring. Måste verkligen ta mig här ifrån nu för detta håller inte.
Hur mycket stereotyp av sig själv kan man vara, undrade jag igår och nu undrar jag det igen appropå nattens bravader. Självhatet slår mig under lite planlöst strosande i Ellerströms monter. Jag är verkligen Den som är Den, en poet som fingrar på Agata Kristofs diktsamling och Isabella Nilssons senaste essäsamling. Att jag tillåter mig själv detta är till följd av jag nyligen påbörjat en studie av konstnärlig autenticitet som innebär att jag ska släppa fram mitt inre mer. Därför accepterar jag bara att jag vill tillbringa tjugo minuter på Ellerströms, fastän själväcklet vakar i bakgrunden. Jävla Stereotyp.
Köper en cola för 42 kronor (rån) innan jag tar mig till Yttrandefrihetsscenen. Tjugo minuter är lite tid för att hinna avhandla ämnet Situationen för palestinska författare, med den tunga lineupen Asmaa Azizeh, Somaya El Sousi och Dalia Taha under ledning av Kholod Saghir. De hinner prata om hur hatet mot palestinier och i detta fall, palestinska författare och journalister, inte är något nytt, om censur och hur den kollektiva identiteten påverkas av folkmordet – med det sistnämda blir det smärtsamt tydligt hur spårket inte räcker till för att tala om det som pågår just nu. Jag upplever det nästan som absurt av moderatorn att ens fråga den frågan eftersom att svaret är så stort, otympligt och bortom all förståelse för oss privilegerade svenskar i publiken.
Går från samtalet med en tung känsla i kroppen när jag ser hur vänskapsförbundet Sverige–Israel står femtio meter bort i sin monter och föreläser. Den här världen är så sjuk – den här mässan är en så tydlig spegling av världen. Att även fast de hade chansen att inte tillåta programpunkter som Den fabricerade svälten i Gaza blir det tydligt inte ens dem ville det. Det är medvetenheten om sina handlingar som är mest skrämmande, tycker jag.
I rum för poesi, som jag ständigt hittar mig själv i (no shit), är jag Ingela Strandberg-blown away starstruck deluxe (no shit) när hon läser om en död katt. Hon är från Halland och det är därför mitt band till henne är så starkt – allt jag gillar har ett likhetstecken till min identitet. I detta fall gäller det min härkomst. I versaler skriver jag på mobilen: HON ÄR SÅ SÖT NU HON LÄSER UR SITT NYA MANUS OCH NU HANDLAR DET OM EN HUND. Klarar tillslut inte mer och lämnar byggnaden.
Efter en måltid på en kinakrog som bockar av alla boxar för vad jag behöver, skyndar jag mig ut till radikal bokmässa för punkten “Poesikväll men Ali och hans vänner”. Det känns dubbelmoral av mig att ta en taxi till ett sådant sammanhang som typ är en motaktion mot etablissemanget men vad gör man inte för konsten. Eller att komma i tid till konsten.
Träffar Erik Lindman Mata och Fredrik Nyberg och andra av Alis så kallade vänner. Jag är en av dem, men Ali är tydlig med att han inte valt namnet på poesikvällen så vad säger det om mig? Jag tar det som en pik.Jag läser dikt av Fady Joudah och ur mitt egna diktmanus. Allt går bra. Röker femton cigg och går till ölstugan tullen. Allt går helt okej. Tar en till taxi. Den luktar kiss och det går inte så bra.
Bokmässan by night är i görningen. Visst märks det på längden av mina meningar. Allt blir stolpigare, synen dimmigare – inte av alkoholen, snarare av crowdet. Så oförståeligt klientel på den här avsides delen av mässan, som man kan betala 300 kronor inträde för att släppas in på. Det blir vilt.
Savannen består av en yta för silent disco. Hyenorna är skriksjungandes millennials som inte förstått tanken med att discot just ska vara silent. Vi korsar fältet utan att bli offer för några påhopp. Däremot dras mattan under oss när vi inser att vi inte får komma upp i VIPen trots att vi står på listan. Ser sorgset hur Lykke går in i en hiss fylld av sexuell stämning till följd av hennes taffliga interaktioner med Kringlan Svensson, innan hon försvinner uppåt och vakten säger Shit jag gjorde fel som släppte in henne.
Det känns bättre när även Eric Rosén blir nekad heaven/eliten/vipen. Jag ser det på avstånd och föreställer mig en filmscen där han direkt efter nekandet vänder sig om, höjer armarna i luften och springer rakt in på dansgolvet för att hänge sig åt silent disco istället. Vilken syn det hade varit.
Träffar Ali och Charlie igen vid baren, mina eviga musketörer. Vi kollar på när Clara gör sitt performance som jag givit upphov till (skriva sex på en lapp och vända den mot publiken) under programpunkten Fem poeter om sex vid tolv. Isak Gröndahl är så kul under uppläsningen att jag måste hålla mig från att tappa det totalt. Vi tar coola bilder på Charlie som har solglasögon på sig inomhus och har den högaktade looken inom dessa kretsar: autist. Han sätter sig på huk och snyter sig under läsningarna kanske fem gånger. Alla älskar honom.
Utanför Gothia Towers tar man en cigg i ett desperat försök att klamra sig fast vid någon som vet var den ska. Trots upprepade försök från sammanhangets enda göteborgare beger vi oss mot avenyn. Han muttrar besviket under hela färden och säger Sa ju det! Sa ju det! när vi blir nekade på park.
Beger oss mot Lilla London. Jag vet inte vad det är men det låter dyrt. Ser en gestalt vandra ensam i natten som jag tror är Elis. Måste säga till honom att han idag har stilen av det jag och Charlie internt kallar Malmös Houellebecq. En man som alltid befinner sig på family pub och har stilen Svart hår och ett örhänge. Ganska svag spaning inser jag nu. Jaja. Vi är inte inne än. Det känns som att vi befinner oss på någon motsvarighet till Norrmalm, jag vet att man egentligen inte får jämföra städer med Stockholm men likheten är så pass påfallande när jag vandrar längs Göteborgs gator.
Någon skriker ”Påminn mig om att jag laddar min mobil i baren.” Själv har min mobil varit död sen tre timmar men jag tar inga sådana stora risker som personen i fråga. Jag är manuell analog nutida, jag är närvarande i rummet och det är kul. Pratar jättemycket om typ relationer och mina ex. Temat är ju ändå kärlek och dramatik på årets mässa, vilket är banalt i sig kan man tycka. Jag menar: vad i livet innehåller INTE kärlek eller då dramatik (även om det givetvis gäller hantverket snarare än stämningen) (jag trodde först att dem syftade på stämningen). I alla fall späder jag på den idén nu i och med att jag inte kan sluta prata om när jag var i ett bonnie and clyde-förhållande.
Runa säger att det enda som försvårar att vara ett par ögon är att vara full och/eller bakis. Jag är båda samtidigt. Lyckas tillslut slänga ut min komplimang till Elis men blir osäker på om han faktiskt tar det som en komplimang. Han har ändå gett mig en drinkbiljett ikväll och om inte annat blir det här väl en väldigt tafatt tackgest från mig som nog mer kan tolkas som ett påhopp. Förlåt.
Det är Den sista ciggen nu och jag bönar och ber Ali fem gånger att jag verkligen, VERKLIGEN måste gå på Norstedts karaokefest imorgon eftersom jag har lovat mig själv att sjunga Rolling Stones. Han säger att det är jätteenkelt att komma in och det är nog bäst för honom om han har rätt. Upp till bevis. Sista dagen nalkas.
Somnar tillslut i en lånad lägenhet till min egna föreläsning om konstnärlig autenticitet och hur det påverkat konstnärliga praktiker under de senaste decennierna. En röst i mörkret säger Tora vi ska inte gå in i några filosofiska diskussioner nu och jag inser att jag saknar mitt strikta konstnärsliv i Härnösand city något. Men rösten har rätt. Imorgon är en ny dag och då ska jag krama skiten ur den här lite illaluktande (men ack så lockande) trasan bokmässan är. Wish me luck.
