Honduras, ett av de mest okända länderna i Latinamerika, betraktas i USA som en bokstavlig ”bananrepublik” men är samtidigt en illustration av avarterna av den nyliberala modellen: Massarbetslöshet, fattigdom och misär, hög brottslighet och en regim som av sina kritiker betraktas som en förlängd arm åt Vita huset. Men denna modell möter motstånd. Vänstern i Honduras går till offensiv inför valet i november med mottot: ”De enda som kan ge liv åt detta land är revolutionärerna”.
Doris Gutierrez, en av Partido Unificado Democráticos (UD) fem parlamentsledamöter, är optimistisk när Honduras går till val på söndag.
Hon tar emot mig i parlamentet och har just lämnat sessionen för dagen. Hon är stor för att vara honduranska, grov med en bullrande dominerande röst, stridbar och mycket omtyckt av de enkla människorna. Hon var en av de få som vägrade att ta emot en tjänstebil av en politisk apparat som betraktas som en av den mest korrumperade i världen.
– 1993 samlades den honduranska vänstern för att dryfta framtiden. Det var samtidigt som en militär demobilisering ägde rum bland gerillarörelserna i grannländerna, FMLN i El Salvador och URNG i Guatemala. I Honduras, som inte genomgått en liknande väpnad konflikt som grannländerna, slogs fyra små vänsterpartier samman: Partido de Renovación Patriótica (PRP), Partido de los Trabajadores (PT), El Partido Revolucionario Hondureño (PRH) och El Partido PP.
Första gången UD deltog i val var vid lokal- och regionalvalen 1997. Tjugotre kommunalråd blev det överraskande resultatet och vänstern bröt för först gången på flera decennier igenom tvåpartisystemets liberala och konservativa grepp om det honduranska folket. I valet 2000 tredubblades valresultatet och denna gång valdes även fem parlamentsledamöter och flera höga regionala landstingsråd på UD-listorna. En av de fem uteslöts efter att han förrått partiets politik, som Gutierrez säger.
– UD är det parti som ökat mest under de senaste tio åren. Vi har också en mycket stridbar parlamentsgrupp men den agerar i intim allians med den folkliga rörelsen.
Vilken är UD:s ideologiska plattform?
– Vi definierar oss som ett pluralistiskt vänsterparti. Till partiet kan de kvinnor och män som älskar Honduras ansluta sig. Vi är ett parti som bekämpar nyliberalismen och när vi kommer i regeringsställning anser vi att Honduras måste genomgå en djup strukturell, ekonomisk, social och politisk förvandling, förvandla marknadsekonomin till en social ekonomi, förvandla utbildning, hälsovård och de offentliga tjänsterna som ska utgöra de grundläggande mänskliga rättigheterna och som ska vara gratis, obligatoriska och beskyddade av staten, som republikens grundlag stipulerar.
Vad är er syn på den politiska, sociala och ekonomiska situationen i dagens Honduras?
– Det är en kritisk situation. Varje dag försämras situationen. Fattigdomen blir för varje dag allt mer dramatisk, den svåra brottsligheten och bristen på trygghet för människor är teman som oroar alla medborgare. Arbetslösheten är mycket hög och de allt högre levnadsomkostnaderna samt bristen på möjligheter till utbildning och hälsovård är kännetecknade för det aktuella läget.
Enligt regeringens egna siffror utgör de pengar som den miljon honduraner som lever och arbetar i USA skickar hem den största inkomstkällan för staten. I andra hand finns det nästan 130 000 honduraner som är verksamma inom maquilasindustrin, många av dem USA-företag. Är Honduras helt i händerna på USA?
– De strukturella nyliberala förändringarna av ekonomin från 1990 privatiserade jorden, vattnet, telefonin och flygplatserna. Detta skapade en stor arbetslöshet som i sin tur orsakade en stor migration till USA och Europa. Vår ekonomi är alltså mycket känslig och herrarna i regeringen oroar sig endast för makroekonomin eftersom den genererar större inkomster i allmänhet, inkomster som inte kommer den stora majoriteten av honduraner till gagn. De ökade vinsterna i makroekonomin reflekterar heller inte en allmän förbättring av ekonomin för resten av honduranerna.
– Maquilasindustrin ger inga inkomster till staten eftersom denna inte betalar någon skatt. Förhållandet är snarare tvärtom, de ges alla möjligheter till att föra ut höga vinster från Honduras. Vi anser att maquilasindustrin är en ”golondriindustri” som i dag opererar i landet men i morgon drar iväg. De respekterar heller inte de arbetandes rättigheter.
Hur kommer Honduras att se ut efter att det USA-skisserade förslaget om frihandel, TLC (Tratado de Libre Comercio), är ett faktum?
– Vi var den enda parlamentsgruppen som motsatte sig ratificeringen av TLC-avtalet, en ratificering som visst ägde rum men där sista ordet inte är sagt. Det blev en mycket knapp omröstning i senaten där man trodde att förslaget om TLC skulle passera hur lätt som helst. Fortfarande ska representanthuset säga sitt och vad vi förstår har inte regeringen tillräckligt med stöd för att kunna göra en lagstiftning om TLC. Det är framför allt socker- och konfektionsindustrin som motsatt sig avtalet.
– Men godkänns avtalet tror vi att konsekvenserna blir en ökande migration från landsbygden till städerna i norr (vid gränsen mot Guatemala där maquilasindustrin är koncentrerad). I stället för att tala om fri marknad och konkurrens bör vi tala om ett rättvist handelsutbyte.
De centralamerikanska länderna styrs nästan allihop av representanter för arbetsgivarsidan, till skillnad från i Latinamerika där en allt större andel länder leds av den parlamentariska vänstern och där starka vänstervindar nu blåser i andra länder.
– Centralamerika har alltid varit en geopolitisk region under USA-dominans. Våra regeringar är nickedocksregeringar som underkastar sig den nordamerikanska regeringens intresse. De verkar under överinseende av Världsbanken, IMF och Världshandelsorganisationens (WTO) och saknar i verkligheten en egen politik.
– Vår konstitution talar om den nödvändiga planeringen av ekonomin och en planerad utveckling och vision för landets utveckling. Det finns varken det ena eller det andra. Regeringen och dess lydpartier tittar ned när de lyfter handen för att rösta för den imperialistiska politik som påtvingats oss från Förenta Staterna.
Vilken ståndpunkt har UD intagit i förhållanden till den politiska processen i Venezuela och Kuba? Förra året tog president Ricardo Maduro ett initiativ i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève för att fördöma de påstådda brotten mot de mänskliga rättigheterna på Kuba.
– Vi menar att det var ett huvudlöst agerande av president Maduro eftersom vi i den honduranska kongressen hade fattat ett beslut om att inte agera så. Orsaken är enkel och handlar om att Honduras har gynnats starkt av kubanska läkare som arbetar i Honduras. Det finns också över tusen honduranska ungdomar som studerar kostnadsfritt i Kuba. Trots att Honduras befolkning protesterade mot förslaget beslöt President Maduro att göra det i alla fall. Han är bara värd förakt.
– Ett annat kännetecken på hur de centralamerikanska regeringarna är offer för den geopolitiska situationen är förra veckans toppmöte i Tegucigalpa där även presidenter från USA, Mexiko och Colombia var närvarande. Orsaken till detta toppmöte bottnar i att USA vill förstärka sitt grepp om Centralamerika, de vill fortsätta att styra och ställa sin egen politik i dessa länder.
– Vi gläder oss däremot mycket åt att det i dag växer fram en oberoende politik kring president Hugo Chávez, Nestor Kirchner och andra. Det är klart att de befinner sig inom USA-administrationens synfält och om vi i dag vet att USA var kapabla att invadera Irak baserat på lögner och manipulation, är vi övertygade om att de är kapabla att invadera de länder som vill frigöra sig från imperialismen.
Om vi talar om USA:s olika förslag om frihandelsavtal som ALCA eller TLC och ställer dessa i relation till Chávez förslag om ett latinamerikanskt ALBA, där multistatliga företag som Petrocaribe eller Petrosur har bildats för att underlätta för Latinamerika och Karibien att få tillgång till billig energi i utbyte mot export av egna produkter som betalning för oljan: Finns det verkligen utsikter för en sådan progressiv politik?
– UD tror att det finns utsikter. Oljan är just en nyckelfaktor för dessa länder. Chávez förslår just ett handelsutbyte som i Kubas fall handlar om socker. Venezuelas regering föreslår en konkret solidaritet där oljan säljs billigt och direkt utan mellanhänder (läs USA:s multinationella oljebolag). Konsolideras denna nya grupp av geopolitiska länderna kan den bli en viktig maktfaktor mot den nordamerikanska imperialismen och det är precis vad USA räds eftersom Vita huset alltid har kontrollerat ekonomin i våra länder.
Vilka utsikter finns för att UD fortsätter sina valframgångar i valen i november i år?
– Jag anser att kampen mot tvåpartisystemet inte är enkel, men inte heller omöjlig. Som parti har vi satt upp ett antal mål som vi vill uppnå i valen. Fler kongressledamöter, fler borgmästare och att vår presidentkandidat ska kunna redovisa ett bra resultat. Just nu ligger vi på tredje plats i opinionsundersökningarna, opinionsundersökningar som inte är betalda av oss. Andra kandidater till kongressen, borgmästarplatserna och presidentvalet ligger också mycket bra till i opinionsundersökningarna. Vår presidentkandidat ligger på tredje plats vilket är ett utslag av att UD som politiskt alternativ är på väg att konsolideras.
Och kvinnans plats i UD, var finns hon nu och efter valet?
– Kvinnorepresentationen är ett tufft och komplicerat tema som handlar om kulturella orsaker till att kvinnorna inte kan inta den roll i samhället som vi borde. I vallagen finns en artikel som talar om att partierna bör ha minst 30 procent kvinnor på sina vallistor. Men de uppfylls aldrig, varken i de interna eller i de externa valen. I UD:s stadgar har vi som enda parti en klausul om 50 procents deltagande i val och styrelser. I partiledningen finns det 40 procent kvinnor. Förut fanns tre kvinnor, nu är vi sex kvinnliga kamrater. I valen till kongressen har kvinnorna intagit de främsta platserna vilket garanterar kvinnorna säkra platser. Partiet slåss för att kvinnor och ungdomar ska inta de parlamentariska församlingarna.
Innan vi avslutar intervjun vill Doris Gutierrez framföra en hälsning till läsarna i Norden med orden:
– Låt oss återerövra tänkandet hos Bolívar, Morazan, Marti, Sandino och Farabundo Marti som sa att ”de enda som kan ge liv åt detta land är revolutionärerna, och vi revolutionärer bör inte bara göra det i teorin utan framför allt i praktiken”!
