Utöver allt som är viktigt på klimatmötet i Köpenhamn är det av största vikt att fokus läggs vid Bangladesh, ett land som i allra högsta grad är offer för klimatändringarna. Det kommer att bli mycket diplomatiskt prat och ett politiskt sätt att se på frågorna, men det kommer inte att leda till någonting bra för något land. Vi kan bara titta tillbaka på vad som har hänt femton år efter United Nations Framework Convention on Climate Change 1995 och att förhandlingar inte har lett till förväntade åtgärder för att stödja utvecklingsländerna i deras kamp mot klimatförändringarna.

Nu är situationen så alarmerande att rika länder som USA inser att klimathotet inte bara kommer at drabba sårbara länder som Bangladesh utan även resten av världen. Bangladesh har bidragit mycket litet till den globala uppvärmning som kommer att ge en höjd havsnivå. Som ett resultat av det kommer en tredjedel av Bangladesh att hamna under havsytan och en femtedel av 150 miljoner invånare kommer att bli klimatflyktingar.

Det förväntas att Bangladesh kommer att presentera ett klart program över vad de kommer att göra för att möta klimathotet samtidigt som de kommer att kräva vederbörlig kompensation från industrialiserade och nyligen industrialiserade länder. Det faktum att Bangladesh är ett klimatoffer innebär inte att det inte har ett eget ansvar. Det finns många händelser som har påverkat hotet mot inlandsklimatet i landet till exempel. Rofferiet av vattentillgångar av människor som har kontakt med politiker och administration, avskogningen, att man fyller upp flodbäddarna med industriavfall. Inget politiskt parti vare sig vid makten eller i opposition eller den civila eller militära byråkratin kan avsvära sig sitt ansvar för att delta i förstörandet av hotet mot inlandsklimatet. Boven till det är i huvudsak korruption och maktmissbruk.

Jag hoppas verkligen att Bangladesh kommer att respekteras och behandlas med den sympati som landet förtjänar. Desslikes måste Bangladesh självt göra ansträngningar att plantera skogar, muddra upp floder, återta vattentäkter och landområden som ägs av det allmänna, men som har beslagtagits av olika företag eller av personer som har kontakter med politiska partier och den civila eller militära administrationen. Jag hoppas att regeringen ska lägga ett program att kontrollera detta under miljöadministrationen. Allt det måste ske på ett korrekt och kontrollerbart sätt som ger en hållbar effekt och ett gott resultat. Om man blandar in NGO:s kan det öka osäkerheten för en hållbar utveckling och öka konsultkostnaderna.
Yvo de Boer, sekreterare i UNFCCC har ställt fokus på fyra viktiga frågor inför Köpenhamn: 1. Hur mycket är industrialiserade länder beredda att minska sina utsläpp av växthusgaser? 2. Hur mycket är stora utvecklingsländer som Kina och Indien beredda att begränsa tillväxten i sina utsläpp? 3. Vilken hjälp behöver utvecklingsländer för att minska sina utsläpp och att planera för att finansiera detta? 4. Hur ska man få fram dessa pengar?
Hur ska pengarna då användas? Detta kräver att länder som drabbas presenterar ett tydligt och detaljerat program och förklarar att korruption är uteslutet. Bangladesh regering kommer att representeras i Köpenhamn genom sitt presidium tillsammans med 100 experter. Det är en mycket stor skara för ett litet fattigt land och visar på att man misshushållar med makt och allmänna medel.

Det måste också skrivas in i flyktinglagar i mottagande länder att klimatflyktingar måste få flyktingstatus och att de ska tas emot. Jag hoppas att Bangladesh delegation väcker denna fråga.
Bangladesh berömda filosof Badruddin Umars synpunkt är att trots att landet har litet ansvar för miljöförstöringen, utsläppen och att havet stiger, måste det ta sitt ansvar och skydda miljön inom sina gränser.