Att Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén, har blivit alarmisten i gänget när det kommer till bostadskrisen var lite oväntat, men nödvändigt. Bostadspriserna har dubblerats de senaste tio åren och därför varnar nu KI för första gången i modern tid för att den svenska bostadsmarknaden riskerar att krascha.
– Priserna har fortsatt upp. Ökningstakten är 10 till 15 procent per år och så kan det inte hålla på i all evighet, säger Mats Dillén till SVT. 

Nej, så kan det inte hålla på i all evighet, så vad ska vi göra åt det? Anledningen till att människor tvingas betala dubbelt så mycket för sina bostäder nu jämfört med hur det var för tio år sedan beror ju på att bostadsbristen är akut. Stigande priser gör att färre och färre har råd att ta sig in på bostadsmarknaden och tyvärr verkar bostadsbyggandet inte komma upp i några större volymer under de närmaste åren. Tillgång och efterfrågan är helt satt ur spel. Detta är inga nyheter. Marknaden har aldrig löst bostadsproblemen och kommer inte heller att göra det nu. Det måste alltså byggas bostäder som folk har råd med och som man inte nödvändigtvis måste köpa. Det måste vara prio ett. 

Men det krävs mer. Många olika förslag på lösningar har lagts fram. Till exempel att slopa ränteavdragen, något som skulle vara impopulärt för dem som belånat allt de har (och ofta även allt ens nära anhöriga har). Ränteavdraget är en historisk rest från efterkrigstiden, då ekonomin innehöll höga räntor och en reglerad kreditmarknad. Till skillnad från i dag fanns det ett absolut tak på hur mycket hushållen kunde låna, vilket gjorde att staten kunde erbjuda avdrag på räntorna utan att nämnvärt påverka priserna. 

Nu ser situationen helt annorlunda ut. De genomsnittliga skuldkvoterna är skyhöga (alltså kvoten av totala skulder i förhållande till totala tillgångar) och kreditmarknaden är avreglerad. Ränteavdragets enda resultat just nu är att öka skuldsättningen som hushållen bedömer att de klarar av. Vilket vid bara några procents höjning av räntan skulle vara förödande för alla utan de med förmögenheter på banken.

Vilka är det då som tjänar på de här skyhöga skuldkvoterna? Bankerna, förstås. De vill att vi ska låna pengar och gärna mycket, eftersom det är så de skapar sina vinster. Det pratas ofta om att det är så låg ränta nu, och det är ju otvetydigt så, men boräntan är ju inte noll, utan betydligt högre. Det är egentligen bankernas räntor som skattebetalarna står för genom ränteavdragen, inte låntagarnas. Bankerna kan tryggt höja sina räntor när de vet att staten betalar 30 procent av dem. 

En långsam nedtrappning av ränteavdraget kommer dock ha en mycket begränsad inverkan på krisen, eftersom räntan i dagsläget är så låg. Men på lång sikt kan man hoppas att prisutvecklingen dämpas något. Men för att det ska hända måste fler få besparas att dras in i spekulationsekonomin genom att få möjligheten att i stället välja hyresrätt. Det skapar förmodligen lite mer stabilitet. 

De stora åtgärderna, som ingen politiker från något parti egentligen förespråkar, är stora höjningar av fastighetsskatten, något som både Internationella valutafonden (IMF) och Världsbankens analyschef, Augusto Lopez Claros, föreslagit nyligen. Det är den slopade fastighetsskatten i kombination med att man trots det behöll ränteavdragen som har drivit upp bostadspriserna. Det krävs inte att man är ekonom för att första att ett återinförande av fastighetsskatten skulle ha en dämpande effekt på prisutvecklingen. 

Så. Konjunkturinstitutet varnar alltså för en bostadsbubbla med kraftiga prissänkningar som följd. Men vad innebär egentligen en bostadskrasch? Att priser som ökat med 100 procent under ett årtionde minskar med 25 procent? Det är fortfarande en enorm prisutveckling på boende och i dag har vi tyvärr inga politiker som vågar göra någonting åt precis det. Det är inte staten som lånar billigt till bostadsbyggande. Det är privatpersoners investeringar som bygger bostäder i det här landet. Det är en skam. 

När den nationella bostadspolitiken utformades var det politikernas beslut som fördelade förmögenheten i form av välfärd och bostäder till de som inte hade den. Nu är den i form av en fet bonus till dem som lånar till att bo, och inte ens för flertalet av dem blir förmögenheten så stabil, snarare är det bankerna som cashar in. 
Det behövs ett nytt skattesystem och en ny nationell bostadspolitik som tar sig an problemen med de verkligt stora investeringar i bostäder. S+MP-regeringens satsningar utgör ett steg i rätt riktning men förblir ändå bara en bråkdel av allt som behövs.