Efter Greta Thunbergs tal i FN har en märklig debatt blossat upp mellan å ena sidan liberaler som Isobel Hadley-Kamptz, som menar att ”bara tillväxt kan lösa klimatkrisen” och att allt som krävs är en skatt på koldioxid, och å andra sidan en brokig skara tillväxtkritiker som förenas av övertygelsen att det enda som på allvar kan minska utsläppen är att ekonomin krymper.
Att följa debatten är stundtals som att sitta på ett flygplan som är på väg rakt in i ett berg och höra piloterna gräla om huruvida vi borde gasa eller bromsa. När det som verkligen behövs är att någon tar ratten och lägger om kursen.
En tillräckligt snabb minskning av utsläppen kräver utan tvekan att vi begränsar vissa former av konsumtion. Men det är lika uppenbart att dogmatisk tillväxtkritik – som när författaren Therese Uddenfeldt i podden Stormens utveckling anklagar solenergin för att göra det möjligt att ”upprätthålla ett destruktivt samhälle” – kan stå i vägen för de massiva investeringar som också krävs.
Det handlar inte bara om att upprätthålla en rimlig levnadsstandard, det handlar också om makt. Fossilkapitalet inflytande vilar inte bara på dess arméer av lobbyister utan minst lika mycket på vårt beroende av fossila bränslen. Även om varje lokal seger – som stoppandet av LNG:s fossilgasterminal i Göteborg i förra veckan – har enorm betydelse så kommer det inte att räcka om inte fossilindustrin utmanas från ett annat håll: genom snabbare utveckling och utbyggnad av alternativen.
Vi behöver helt enkelt en global energirevolution. Men även om den måste vara global så visar historien att enskilda länder faktiskt kan spela en avgörande roll. Innan Kina tog en drivande roll i solenergins utveckling hade grunden lagts av statliga satsningar och politiska beslut i Japan och Tyskland. Lilla Danmark var en av pionjärerna inom vindkraftens utveckling på 70-talet, och danska tillverkaren Vestas står fortfarande för 20 procent av den globala marknaden för vindturbiner.
Forskare och aktivister talar ofta om så kallade ”tipping points” för klimatet: gränser som när de väl överskrids leder till omfattande irreversibla förändringar genom dominoeffekter och självförstärkande mekanismer. Men liknande tipping points finns också inom den tekniska utvecklingen. När ny teknik blir billigare och byggs ut i stor skala pressas priserna ytterligare, så att resultatet till slut blir en ”ketchupeffekt”. En sådan vändpunkt har nyss inträffat enligt många energianalytiker: ny förnyelsebar energi är för första gången billigare än ny kol- och gaskraft. Om några år kan det dessutom vara lönsamt att stänga existerande kolkraftverk och ersätta dem med osubventionerad förnyelsebar energi.
Trots det går utvecklingen långt ifrån tillräckligt fort. Och det vore ett fatalt misstag att tro att alternativen kommer att växa fram spontant om vi bara inför en global koldioxidskatt som miljömedvetna marknadsliberaler vill. Kapitalet är bra på innovation när profit finns inom räckhåll, men som FN:s miljöprogram konstaterar i sin senaste rapport om de globala utsläppen spelar staten ofta en avgörande roll för utvecklingen av ny teknik.
Exempel finns överallt. När ett brittiskt företag i somras testade en ny högeffektiv vindturbin utan sällsynta mineraler kom finansieringen från en statlig stiftelse. Det amerikanska energidepartementet har i sin tur finansierat utvecklingen av en ny metod för att utvinna litium, som används i batterier för elbilar, ur Sydamerikas saltöknar med minimal miljöpåverkan. På statliga universitet runt om i världen pågår samtidigt forskning kring nya batterier baserade på betydligt vanligare grundämnen som kalium eller natrium.
Men även när ny teknik visat sig fungera står existerande marknadsstrukturer ofta i vägen. Så sent som förra veckan presenterade forskare vid MIT en ny metod som kan leda till helt koldioxidfri tillverkning av cement – som idag står för 8 procent av de globala utsläppen. Även om metoden håller vad den lovar återstår dock frågan hur den snabbt kan få global spridning. Vi pratar inte om en enkel uppgradering av existerande fabriker utan i praktiken om massiv kapitalförstörelse. Men om resultatet är att 8 procent av världens samlade utsläpp av koldioxid kan ersättas av vattenånga kanske det är värt det?
Hur vi kan accelerera den tekniska utvecklingen och underställa den mänsklighetens och klimatets behov borde vara en central fråga i klimatdebatten, snarare än teoretiska argument för och emot ekonomisk tillväxt. Rätt använd kan ny teknik vara ett dödligt vapen mot fossilkapitalet. Det kräver en klimatpolitik som inte bara präglas av medvetenhet om krisens akuta natur, utan också av tro på mänsklighetens förmåga när vi organiserar oss runt ett gemensamt mål snarare än vinstmaximering för ett litet fåtal.
