Kryptofascist, mafioso och pervers flickjägare. Tillmälena haglar över Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Mellan 1994-95, 2001-06 och från 2008 och framåt har han innehaft den högsta politiska positionen i Italien trots ideliga kontroverser. Den senaste skandalen där unga flickor uppges ha hyrts in till Berlusconis privata bostad för att ”festa” lättklätt är i princip betydelselöst med tanke på premiärministerns förflutna. Det samma gäller hans skamlösa kommenterar efter jordskalvet i Abruzzo i våras. När nästan 300 personer dog och tusentals blev hemlösa tröstade premiärministern de drabbade med att de nu kunde se fram emot att få campa.
Men Berlusconis politiska roll i Italien är inte dessa fadäser. Han är den första ledare sedan andra världskriget som kunnat härska utan att ta en radikal vänster i beaktning och står i storpolitikens centrum när G8-länderna gästar Italien mellan 8-10 juli.
Det gamla kommunistpartiet Partito Comunista Italiano (PCI) var fram till sin upplösning 1991 en kraft att räkna med och snuddade på 1970-talet på väljarsiffror kring 35 procent. Bärare av det radikala arvet i PCI är främst Partito della Rifondazione Comunista (PRC). När PRC ingick i en valallians med socialister och gröna rörelser i valet 2008 skrevs historia. För första gången på flera decennier hade partierna vänster om socialdemokraterna åkt ur parlamentet – och detta trots att Berlusconi radade upp skandaler. Dessutom var samarbetet med den postfascistiska Nationella alliansen (Alleanza Nazionale, AN) närmare än någonsin och i högervalalliansen ingick också främlingsfientliga Lega Nord. Berlusconis Forza Italia slogs ihop med en rad partier, där AN också ingår nu.
Trots denna tydliga högerorientering kan vänstern inte förmå att reagera kraftigt. Den tandlösa oppositionen som utgörs av socialdemokrater och liberaler i Demokratiska partiet (Partito Democratico, PD) har gett Berlusconi ytterligare svängrum. Medborgargarden har skapats, till större delen beståendes av högerextremister. De ska hålla ”lag och ordning” så att invandrare inte ska känna sig säkra och landets romer upplever en ökande förföljelse och kontroll. Förutom att medborgerliga rättigheter kränks är även det redan bristfälliga rättssystemet under berlusconskt tryck. Premiärministern är snabb med att avfärda anklagelser om oegentligheter hos honom själv som en häxjakt startad av ”de kommunistiska domarna”. Så klarar sig även hans vänkrets av andra korrumperade politiker och affärsmän med maffiakontakter. För att vara säker på att ”kommunisterna” inte ska kunna ägna sig åt juridiska kontroller har Berlusconi sett till att lagar ändras till hans fördel.
Värst är kanske att högern fortfarande ohämmat tar intryck från den utomparlamentariska nyfascismen. Roms borgmästare Gianni Alemanno är bara en i raden av politiker som själv varit eller omges av nyfascistiska ex-terrorister eller aktivister.
Det alla kan vara överens om är att oppositionens försök att närma sig mitten med PD-initiativet är ett fåfängt försök att stoppa en växande och mer extrem höger där Berlusconis populism ger den ideologiska taktpinnen till mörkare krafter. Därför är det av värde att vänstern samlas, radikaliseras och tar intryck från den enda socialism som idag existerar i landet – den utomparlamentariska som med sin närvaro i samhället inte förfrämligat sig från folket, åtminstone i vissa delar av landet. Endast då kan det finnas en vänster som kan peka på kejsarens nya kläder och visa att Berlusconis politik är högerextrem och farlig.
