Nyheter/Utrikes 28 september, 2022

”Bara högern kan försvara vårt land”

I vänsterfästet Florens märks Giorgia Melonis valseger knappt av, men i kuststaden Piombino märks skiftet desto tydligare. Fascismen har återvänt till makten efter 77 år – och det begränsade ekonomiska handlingsutrymmet gör invandrare, kvinnor och minoriteter till lovligare byten.

I måndags vaknade Italien upp till en ny verklighet. Trots att opinionsundersökningarna i månader hade pekat på en klar seger för nyfascistiska Italiens bröder och deras allierade i Lega och Forza Italia var chocken påtaglig i vänsterfästet Florens. När vallokalsundersökningen publicerades klockan elva på söndagskvällen tystnade sorlet på barerna. I stället för att prata stirrade folk på sina mobiltelefoner. Siffrorna pekade på en ännu större seger för Italiens bröder än vad många hade väntat sig. I slutändan fick partiet över 26 procent av rösterna, vilket tillsammans med allianspartiernas siffror ger partiledaren Giorgia Meloni en bekväm majoritet.

Något firande från högersidan var det inte fråga om här. Utanför Italiens bröders lokalkontor, som ligger ett stenkast från domkyrkan mitt i turistvimlet, var det tomt. De nedsläckta fönstren vittnade om att det inte var i Florens som partiet planerade att fira. Här fick högerblocket tillsammans inte ens 27 procent av rösterna till första kammaren, mot vänstersidans 42,6.
Tillsammans med grannregionen Emilia-Romagna tillhör Toscana det så kallade ”röda bältet” (cintura rossa). Här var det italienska kommunistpartiet som starkast under sin storhetstid, och här vårdas fortfarande minnet av motståndsrörelsen mot fascismen ömt. Men strax utanför storstäderna Florens och Bologna håller detta arv på att gå upp i rök. Delar av Toscana erövrades i söndags för första gången sedan andra världskriget av högern. Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

I större städer som Florens märks dock inte denna utveckling ännu. På lördagskvällen en vecka före valet var stämningen på den autonoma vänsterklubben CPA Fi Sud på topp. Ett band spelade italienska punk- och ska-klassiker från 1970- och 80-talen för en vilt dansande publik. Mellan två låtar gick en bartender upp på scen och höll ett politiskt brandtal. Han gick bland annat till attack mot den italienska arbetsgivarorganisationen Confindustria, som han menade vet att de kommer att tjäna på en Meloni-ledd regering, och uppmanade publiken att göra vad de kan för att stoppa ett nyfascistiskt maktövertagande. Mycket talar för att den unga publiken hörsammade budskapet.
Medan såväl högerextrema Lega som Silvio Berlusconis konservativa Forza Italia backade ökade Italiens bröder sin röstandel med nästan 22 procentenheter. Det är nästan sex miljoner fler röster än de fick i förra valet – mer än en femdubbling. För populistiska Femstjärnerörelsen var tappet nästan lika stort. Flera i partiet, som i somras utlöste nyvalnär de drog tillbaka sitt stöd för Mario Draghis teknokratiska regering, lär nu ångra sig när det står klart att partiet tappar över hälften av sina röster och bara får drygt 15 procent. Det var bara socialdemokratiska Demokratiska partiet (PD) som också gick framåt. Med drygt 19 procent av rösterna var det dock en Pyrrhusseger – när partiet fick nästan samma stöd 2018 beskrevs det som ett katastrofval. Samtidigt sjönk valdeltagandet med den största andelen i ett utvecklat land sedan andra världskriget, från nästan 73 procent i förra valet till under 64 procent.

Italiens bröders stöd beror huvudsakligen på att det var det enda partiet som inte deltog i Draghis regering som bildades för att hantera covid-krisen. Men partiet har inte bara vunnit väljare från de två andra högerpartierna. Studier pekar på att partiet har ett brett stöd över hela landet, med viss övervikt i norr, samt i nästan alla ålders- och yrkesgrupper. De enda grupperna som inte lockats av Meloni är de yngsta och de äldsta, som båda föredrar PD. Nästan alla arbetare röstar i dag på ett av de tre högerpartierna, medan högutbildade tenderar att rösta på PD.

Men Italiens bröder har även brutit in i väljargrupper som sällan brukar stödja extremhögern. En Meloni-väljare som denna allmänna bilden inte stämmer in på är Alessandro. Han heter egentligen heter något annat men föredrar att vara anonym eftersom det är kontroversiellt att stödja Italiens bröder i hans akademiska miljö. Han är en 26-årig doktorand i klassiska språk vid universitetet i Bologna. För honom är Italiens bröder det enda parti som på allvar är kapabelt att utmana de EU-regler som han menar är skyldiga till Italiens ekonomiska stagnation.
– Jag röstade på Italiens bröder eftersom bara högern kan försvara vårt land mot EU:s intrång, speciellt i den ekonomiska politiken. De senaste åren har vänstern alltför ofta gett efter för EU-kommissionens nyliberala agenda, med privatiseringar, attacker mot arbetsrätten, nedskärningar i statliga utgifter och extrem marknadspolitik, som har lett till avindustrialisering av vårt land till förmån främst för Kina och Tyskland. Nu har tiden kommit för Italien att se efter sitt nationella intresse, säger han till Flamman.

Det är en bild av orsakerna till Italiens problem som sällan kommer fram i media. Men att EU- och framför allt euromedlemskapet har varit destruktivt för Italiens ekonomi är något som även allt fler ekonomer har börjat påpeka. Landets BNP är i dag lägre än den var när euron sjösattes för 22 år sedan. Den vanligaste förklaringen till detta är att italienare inte arbetar tillräckligt och att staten spenderar mer än den har råd med. Philip Heimberger är ekonom vid Institutet för ekonomiska studier i Wien. Han har de senaste veckorna drivit en enmanskampanj på Twitter – ”Campaign against Italy nonsense” – för att punktera sådana myter.

– Den vanligaste myten är att italienare har levt över sina tillgångar och att den italienska staten håller på att föra oss alla mot avgrunden – och att den nya regeringen skulle snabba på den processen, säger han och fortsätter:

– Men Mario Draghi själv har sagt att Italiens ekonomiska politik har gått på autopilot. Det rådde ett hårt tryck på landet för att det skulle balansera sin budget på 1990-talet när Italien släpptes in i eurosamarbetet. Man har tvingat ned lönekostnaderna för att öka konkurrenskraften. Den utdragna ekonomiska stagnationen som detta ledde till har fått väljare att söka sig till partier som vill bryta med status quo.

Så har det sett ut ett tag. I förra valet var det Femstjärnerörelsen som lockade till sig missnöjet. Efter att ha deltagit i två regeringar utan att lyckas uträtta mycket har partiet i princip imploderat, till förmån för extremhögern. Även Lega har nu bestraffats efter att de deltog i en ineffektiv regering mellan 2018 och 2020. I stället är det till Giorgia Melonis nyfascister som många har satt sitt hopp nu.

Alessandro väntar sig nu ett tydligt brott med de gångna årens politik.

– Högerregeringens topprioriteringar borde vara arbete, skattesänkningar, ekonomisk tillväxt, frihet och stopp för massinvandringen. Vi måste sätta stopp för EU:s åtstramningspolitik, som bara har ökat fattigdomen och ojämlikheten. De senaste årens kriser har också gjort det tydligt att vi måste hämta tillbaka och skydda våra företag och återuppbygga vår industriella kapacitet, som har underminerats av nyliberal politik, såsom antagandet av euron, säger han och fortsätter:

– Vi måste få tillbaka tillväxt genom att sänka skatter och stimulera efterfrågan. Med andra ord måste vi omförhandla stabilitets- och tillväxtpakten vars mål bara har varit att öka instabilitet och nedväxt, säger han.

Men om ingen har kunnat få till stånd en sådan ekonomisk politik hittills i Italien, oavsett politisk färg, vad talar för att Italiens bröder ska kunna det?

Meloni har länge lovat att hon ska befria Italien från Bryssels grepp. Så sent som i februari rasade hon mot ”Bryssel-tekno-byråkrater” som hon menade ville införa ”en sovjetisk plan för att förstöra nationella och religiösa identiteter”. Men i takt med att hon kommit närmare makten har hon liksom Matteo Salvini före henne tvingats tona ned den retoriken. Förra månaden skrev hon en artikel i tidningen Il Messagero i vilken hon lovade att arbeta ”i överensstämmelse med europeiska regler”.

I slutet av sommaren reste hon även till London för att träffa internationella investerare och försäkra dem om att hon att inte skulle göra något som kunde leda till en ny spekulationskris på italienska statspapper.

– Utrymmet för att bryta med status quo är väldigt begränsat. Italien är på väg mot recession, med en energikris, så Meloni kommer att stå i rampljuset. Det spekuleras om att hon kommer att utse en finansminister som kan accepteras av Bryssel, för att undvika onödig konfrontation. Många av utgiftsplanerna kommer inte att genomföras på grund av begränsningarna, säger Philip Heimberger och fortsätter:

– Ärligt talat vet vi inte heller hur hennes ekonomiska politik ser ut. I valrörelsen var det många löften om ökade utgifter. Men hon säger också att hon ska respektera EU:s budgetregler, såsom skuldmålet. Så det lär inte bli någon konfrontation. Detta är det tragiska tillstånd som demokratisk politik i Italien befinner sig i – det finns ett begränsat utrymme för förändring.

Det ligger även i Melonis intresse att hålla skeppet stadigt. Stabilitets- och tillväxtpakten, som begränsar medlemsländernas statsutgifter, är visserligen satt på paus till nästa år. Men eftersom Italien är den största mottagaren av räddningspaketet NextGenEU, som antogs under pandemin sommaren 2020, måste den politik som Mario Draghi förde fortsättas. Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod. De ska bland annat gå till höghastighetsbredband, utbyggd vård, 265 000 nya dagisplatser och grön omställning. Men villkoret för att få del av pengarna är att mottagarländerna genomför strukturreformer av bland annat arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Av detta skäl tar Meloni nu råd från självaste Draghi.

Även utrikespolitiskt lär det främst bli fortsatt status quo. Till skillnad från Salvini och flera andra högerextrema politiker har Meloni aldrig varit någon varm anhängare av Vladimir Putin. Italiens bröder har sedan grundandet 2012 varit en tydligt Nato-positiv kraft i italiensk politik. Italiens nya regering lär därför inte motsätta sig nya sanktioner mot Ryssland.

Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod.

Vad kan då en nyfascistisk regering faktiskt göra i dagens Italien? Svaret är, trots allt, relativt mycket.

– De som hävdar att de kommer att fortsätta samma politik som den förra regeringen överdriver. Meloni kommer förmodligen att vara väldigt hård mot invandring, säger Philip Heimberger.
Det råder ingen tvekan om att Italiens bröder är övertygade nyfascister. Meloni har aldrig hymlat med sin beundran för diktatorn Benito Mussolini, som hennes parti är en direkt arvtagare till. I en intervju med fransk tv 1996 beskrev hon honom som en ”god politiker”.

I flera tal under kampanjen har hon kritiserat modern identitetspolitik och framhållit behovet av traditionella familjevärderingar. Mycket handlar också om att återupprätta fascismen som rumsren politisk ideologi. I sitt sista svavelosande kampanjtal beskrev hon den förestående segern som en milstolpe för hennes rörelse.

– Efter vår seger kan ni höja era huvuden och äntligen uttrycka det som ni alltid har trott på!

I praktisk politik kan detta översättas till hårdare tag mot invandrare, minoriteter och kvinnors rättigheter. Fartyg med räddade migranter lär återigen hindras från att lägga till i italienska hamnar, som under Salvinis tid som inrikesminister mellan 2018 och 2020. Etniska minoriteter, såsom romer, kan på olika sätt få det svårare att få tillgång till grundläggande samhällsservice.
Kvinnor lär också få se sina rättigheter kringskurna. När EU-parlamentet nyligen slog fast att Ungern inte längre kan kallas för en demokrati ryckte Meloni ut till landets försvar. Det är ingen hemlighet att det landet är en inspirationskälla för Italiens bröders övervägande katolska väljarbas – inte minst i fråga om abortlagstiftningen, som nyligen skärptes av Viktor Orbán. I regioner som Umbrien, där Lega redan sitter vid makten, har man börjat göra det svårare för kvinnor att göra abort.

Alessandro tror dock inte att regeringen kommer att försöka ändra lagen i denna fråga.

– Italiens bröder är det första partiet som leds av en kvinna och kan nu föra den första kvinnan till makten i vår nation. De kommer inte att ändra lagen. Men jag anser att kvinnor bör ges möjlighet att inte göra abort, till exempel genom ekonomiskt stöd till familjer och utbyggd barnavård, starkare rättigheter, fritid och högre löner för föräldrarna.

I Florens har inget förändrats sedan valnatten. Människor hastar till sina ärenden, tar sin aperitivo på eftermiddagen och läser tidningen. Kanske kommer inte mycket att förändras heller. Med tanke på det begränsade utrymmet för alla partier att i grunden förändra något i Italien är det inte otroligt att även Melonis opinionssiffror har kollapsat inom några år.

Men risken finns också att nyfascismens seger blir början på ett mer långsiktigt projekt. I den toscanska kuststaden Piombino, strax sydväst om Florens, firar Italiens bröder en viktig lokal seger. Om partiets inbrott i Italiens röda bälte fortsätter kan en comeback för den italienska vänstern, som sedan 1990-talet är en skugga av sitt forna jag, komma att bli mycket svårare än vad många räknat med.

Under ett besök i Florens i början av september sade Meloni att ”det finns inte längre några fästen”. Det är nu upp till den breda italienska vänstern att bevisa att hon har fel.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]