I måndags vaknade Italien upp till en ny verklighet. Trots att opinionsundersökningarna i månader hade pekat på en klar seger för nyfascistiska Italiens bröder och deras allierade i Lega och Forza Italia var chocken påtaglig i vänsterfästet Florens. När vallokalsundersökningen publicerades klockan elva på söndagskvällen tystnade sorlet på barerna. I stället för att prata stirrade folk på sina mobiltelefoner. Siffrorna pekade på en ännu större seger för Italiens bröder än vad många hade väntat sig. I slutändan fick partiet över 26 procent av rösterna, vilket tillsammans med allianspartiernas siffror ger partiledaren Giorgia Meloni en bekväm majoritet.

Något firande från högersidan var det inte fråga om här. Utanför Italiens bröders lokalkontor, som ligger ett stenkast från domkyrkan mitt i turistvimlet, var det tomt. De nedsläckta fönstren vittnade om att det inte var i Florens som partiet planerade att fira. Här fick högerblocket tillsammans inte ens 27 procent av rösterna till första kammaren, mot vänstersidans 42,6.
Tillsammans med grannregionen Emilia-Romagna tillhör Toscana det så kallade ”röda bältet” (cintura rossa). Här var det italienska kommunistpartiet som starkast under sin storhetstid, och här vårdas fortfarande minnet av motståndsrörelsen mot fascismen ömt. Men strax utanför storstäderna Florens och Bologna håller detta arv på att gå upp i rök. Delar av Toscana erövrades i söndags för första gången sedan andra världskriget av högern. Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

I större städer som Florens märks dock inte denna utveckling ännu. På lördagskvällen en vecka före valet var stämningen på den autonoma vänsterklubben CPA Fi Sud på topp. Ett band spelade italienska punk- och ska-klassiker från 1970- och 80-talen för en vilt dansande publik. Mellan två låtar gick en bartender upp på scen och höll ett politiskt brandtal. Han gick bland annat till attack mot den italienska arbetsgivarorganisationen Confindustria, som han menade vet att de kommer att tjäna på en Meloni-ledd regering, och uppmanade publiken att göra vad de kan för att stoppa ett nyfascistiskt maktövertagande. Mycket talar för att den unga publiken hörsammade budskapet.
Medan såväl högerextrema Lega som Silvio Berlusconis konservativa Forza Italia backade ökade Italiens bröder sin röstandel med nästan 22 procentenheter. Det är nästan sex miljoner fler röster än de fick i förra valet – mer än en femdubbling. För populistiska Femstjärnerörelsen var tappet nästan lika stort. Flera i partiet, som i somras utlöste nyvalnär de drog tillbaka sitt stöd för Mario Draghis teknokratiska regering, lär nu ångra sig när det står klart att partiet tappar över hälften av sina röster och bara får drygt 15 procent. Det var bara socialdemokratiska Demokratiska partiet (PD) som också gick framåt. Med drygt 19 procent av rösterna var det dock en Pyrrhusseger – när partiet fick nästan samma stöd 2018 beskrevs det som ett katastrofval. Samtidigt sjönk valdeltagandet med den största andelen i ett utvecklat land sedan andra världskriget, från nästan 73 procent i förra valet till under 64 procent.

Italiens bröders stöd beror huvudsakligen på att det var det enda partiet som inte deltog i Draghis regering som bildades för att hantera covid-krisen. Men partiet har inte bara vunnit väljare från de två andra högerpartierna. Studier pekar på att partiet har ett brett stöd över hela landet, med viss övervikt i norr, samt i nästan alla ålders- och yrkesgrupper. De enda grupperna som inte lockats av Meloni är de yngsta och de äldsta, som båda föredrar PD. Nästan alla arbetare röstar i dag på ett av de tre högerpartierna, medan högutbildade tenderar att rösta på PD.

Men Italiens bröder har även brutit in i väljargrupper som sällan brukar stödja extremhögern. En Meloni-väljare som denna allmänna bilden inte stämmer in på är Alessandro. Han heter egentligen heter något annat men föredrar att vara anonym eftersom det är kontroversiellt att stödja Italiens bröder i hans akademiska miljö. Han är en 26-årig doktorand i klassiska språk vid universitetet i Bologna. För honom är Italiens bröder det enda parti som på allvar är kapabelt att utmana de EU-regler som han menar är skyldiga till Italiens ekonomiska stagnation.
– Jag röstade på Italiens bröder eftersom bara högern kan försvara vårt land mot EU:s intrång, speciellt i den ekonomiska politiken. De senaste åren har vänstern alltför ofta gett efter för EU-kommissionens nyliberala agenda, med privatiseringar, attacker mot arbetsrätten, nedskärningar i statliga utgifter och extrem marknadspolitik, som har lett till avindustrialisering av vårt land till förmån främst för Kina och Tyskland. Nu har tiden kommit för Italien att se efter sitt nationella intresse, säger han till Flamman.

Det är en bild av orsakerna till Italiens problem som sällan kommer fram i media. Men att EU- och framför allt euromedlemskapet har varit destruktivt för Italiens ekonomi är något som även allt fler ekonomer har börjat påpeka. Landets BNP är i dag lägre än den var när euron sjösattes för 22 år sedan. Den vanligaste förklaringen till detta är att italienare inte arbetar tillräckligt och att staten spenderar mer än den har råd med. Philip Heimberger är ekonom vid Institutet för ekonomiska studier i Wien. Han har de senaste veckorna drivit en enmanskampanj på Twitter – ”Campaign against Italy nonsense” – för att punktera sådana myter.

– Den vanligaste myten är att italienare har levt över sina tillgångar och att den italienska staten håller på att föra oss alla mot avgrunden – och att den nya regeringen skulle snabba på den processen, säger han och fortsätter:

– Men Mario Draghi själv har sagt att Italiens ekonomiska politik har gått på autopilot. Det rådde ett hårt tryck på landet för att det skulle balansera sin budget på 1990-talet när Italien släpptes in i eurosamarbetet. Man har tvingat ned lönekostnaderna för att öka konkurrenskraften. Den utdragna ekonomiska stagnationen som detta ledde till har fått väljare att söka sig till partier som vill bryta med status quo.

Så har det sett ut ett tag. I förra valet var det Femstjärnerörelsen som lockade till sig missnöjet. Efter att ha deltagit i två regeringar utan att lyckas uträtta mycket har partiet i princip imploderat, till förmån för extremhögern. Även Lega har nu bestraffats efter att de deltog i en ineffektiv regering mellan 2018 och 2020. I stället är det till Giorgia Melonis nyfascister som många har satt sitt hopp nu.

Alessandro väntar sig nu ett tydligt brott med de gångna årens politik.

– Högerregeringens topprioriteringar borde vara arbete, skattesänkningar, ekonomisk tillväxt, frihet och stopp för massinvandringen. Vi måste sätta stopp för EU:s åtstramningspolitik, som bara har ökat fattigdomen och ojämlikheten. De senaste årens kriser har också gjort det tydligt att vi måste hämta tillbaka och skydda våra företag och återuppbygga vår industriella kapacitet, som har underminerats av nyliberal politik, såsom antagandet av euron, säger han och fortsätter:

– Vi måste få tillbaka tillväxt genom att sänka skatter och stimulera efterfrågan. Med andra ord måste vi omförhandla stabilitets- och tillväxtpakten vars mål bara har varit att öka instabilitet och nedväxt, säger han.

Men om ingen har kunnat få till stånd en sådan ekonomisk politik hittills i Italien, oavsett politisk färg, vad talar för att Italiens bröder ska kunna det?

Meloni har länge lovat att hon ska befria Italien från Bryssels grepp. Så sent som i februari rasade hon mot ”Bryssel-tekno-byråkrater” som hon menade ville införa ”en sovjetisk plan för att förstöra nationella och religiösa identiteter”. Men i takt med att hon kommit närmare makten har hon liksom Matteo Salvini före henne tvingats tona ned den retoriken. Förra månaden skrev hon en artikel i tidningen Il Messagero i vilken hon lovade att arbeta ”i överensstämmelse med europeiska regler”.

I slutet av sommaren reste hon även till London för att träffa internationella investerare och försäkra dem om att hon att inte skulle göra något som kunde leda till en ny spekulationskris på italienska statspapper.

– Utrymmet för att bryta med status quo är väldigt begränsat. Italien är på väg mot recession, med en energikris, så Meloni kommer att stå i rampljuset. Det spekuleras om att hon kommer att utse en finansminister som kan accepteras av Bryssel, för att undvika onödig konfrontation. Många av utgiftsplanerna kommer inte att genomföras på grund av begränsningarna, säger Philip Heimberger och fortsätter:

– Ärligt talat vet vi inte heller hur hennes ekonomiska politik ser ut. I valrörelsen var det många löften om ökade utgifter. Men hon säger också att hon ska respektera EU:s budgetregler, såsom skuldmålet. Så det lär inte bli någon konfrontation. Detta är det tragiska tillstånd som demokratisk politik i Italien befinner sig i – det finns ett begränsat utrymme för förändring.

Det ligger även i Melonis intresse att hålla skeppet stadigt. Stabilitets- och tillväxtpakten, som begränsar medlemsländernas statsutgifter, är visserligen satt på paus till nästa år. Men eftersom Italien är den största mottagaren av räddningspaketet NextGenEU, som antogs under pandemin sommaren 2020, måste den politik som Mario Draghi förde fortsättas. Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod. De ska bland annat gå till höghastighetsbredband, utbyggd vård, 265 000 nya dagisplatser och grön omställning. Men villkoret för att få del av pengarna är att mottagarländerna genomför strukturreformer av bland annat arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Av detta skäl tar Meloni nu råd från självaste Draghi.

Även utrikespolitiskt lär det främst bli fortsatt status quo. Till skillnad från Salvini och flera andra högerextrema politiker har Meloni aldrig varit någon varm anhängare av Vladimir Putin. Italiens bröder har sedan grundandet 2012 varit en tydligt Nato-positiv kraft i italiensk politik. Italiens nya regering lär därför inte motsätta sig nya sanktioner mot Ryssland.

Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod.

Vad kan då en nyfascistisk regering faktiskt göra i dagens Italien? Svaret är, trots allt, relativt mycket.

– De som hävdar att de kommer att fortsätta samma politik som den förra regeringen överdriver. Meloni kommer förmodligen att vara väldigt hård mot invandring, säger Philip Heimberger.
Det råder ingen tvekan om att Italiens bröder är övertygade nyfascister. Meloni har aldrig hymlat med sin beundran för diktatorn Benito Mussolini, som hennes parti är en direkt arvtagare till. I en intervju med fransk tv 1996 beskrev hon honom som en ”god politiker”.

I flera tal under kampanjen har hon kritiserat modern identitetspolitik och framhållit behovet av traditionella familjevärderingar. Mycket handlar också om att återupprätta fascismen som rumsren politisk ideologi. I sitt sista svavelosande kampanjtal beskrev hon den förestående segern som en milstolpe för hennes rörelse.

– Efter vår seger kan ni höja era huvuden och äntligen uttrycka det som ni alltid har trott på!

I praktisk politik kan detta översättas till hårdare tag mot invandrare, minoriteter och kvinnors rättigheter. Fartyg med räddade migranter lär återigen hindras från att lägga till i italienska hamnar, som under Salvinis tid som inrikesminister mellan 2018 och 2020. Etniska minoriteter, såsom romer, kan på olika sätt få det svårare att få tillgång till grundläggande samhällsservice.
Kvinnor lär också få se sina rättigheter kringskurna. När EU-parlamentet nyligen slog fast att Ungern inte längre kan kallas för en demokrati ryckte Meloni ut till landets försvar. Det är ingen hemlighet att det landet är en inspirationskälla för Italiens bröders övervägande katolska väljarbas – inte minst i fråga om abortlagstiftningen, som nyligen skärptes av Viktor Orbán. I regioner som Umbrien, där Lega redan sitter vid makten, har man börjat göra det svårare för kvinnor att göra abort.

Alessandro tror dock inte att regeringen kommer att försöka ändra lagen i denna fråga.

– Italiens bröder är det första partiet som leds av en kvinna och kan nu föra den första kvinnan till makten i vår nation. De kommer inte att ändra lagen. Men jag anser att kvinnor bör ges möjlighet att inte göra abort, till exempel genom ekonomiskt stöd till familjer och utbyggd barnavård, starkare rättigheter, fritid och högre löner för föräldrarna.

I Florens har inget förändrats sedan valnatten. Människor hastar till sina ärenden, tar sin aperitivo på eftermiddagen och läser tidningen. Kanske kommer inte mycket att förändras heller. Med tanke på det begränsade utrymmet för alla partier att i grunden förändra något i Italien är det inte otroligt att även Melonis opinionssiffror har kollapsat inom några år.

Men risken finns också att nyfascismens seger blir början på ett mer långsiktigt projekt. I den toscanska kuststaden Piombino, strax sydväst om Florens, firar Italiens bröder en viktig lokal seger. Om partiets inbrott i Italiens röda bälte fortsätter kan en comeback för den italienska vänstern, som sedan 1990-talet är en skugga av sitt forna jag, komma att bli mycket svårare än vad många räknat med.

Under ett besök i Florens i början av september sade Meloni att ”det finns inte längre några fästen”. Det är nu upp till den breda italienska vänstern att bevisa att hon har fel.