Vardagen utspelar sig i rummet likaväl som i tiden. Människan är, liksom djuret, en varelse i den materiella världen och vi lägger givetvis märke, mer eller mindre medvetet, till den fysiska miljö som omger oss.
Men människan är även en ”historisk varelse”. Vi skapar och förändrar den materiella världen genom vår verksamhet och så är vi också tidsmedvetna.

Och så omges vi, utöver den banala vardagliga tid som styr vår vardag, av historisk tid. Byggnader, vägar, grönområden, ja även den så kallade vildmarken är rumsliga manifestationer av ”död” mänsklig verksamhet. Det är därför enkelt att bedriva vardaglig arkeologi genom att öppna sinnen för byggnadernas och miljöernas historia.
När jag promenerar i min bostadsort syns dess industriella historia mycket tydligt. Norrköping präglas fortfarande av textilindustrin, trots att den sista verksamheten inom denna bransch försvann för numera över 30 år sedan från stan. Även i sådana fall, då det är mindre uppenbart att man befinner sig i en ”historisk miljö”, finns det ofta försök att medvetandegöra detta. I Stockholm har kommunen exempelvis satt upp tavlor lite varstans mellan tullarna. Platsernas historia förklaras kort.

Själva tanken att sätta upp minnestavlor är inte ny. Förr i tiden brukade stolta husägare sätta upp egna skyltar som meddelade för allmänheten att någon stor man en gång i tiden hade vistats där. Intressant i sammanhanget är dock att sådana tavlor i sig själva är en kvarleva av sin tid. Vad man väljer att berätta och inte berätta om är intressant i sig.
Ett aktuellt exempel: I ett av Berlins forna judiska kvarter har man satt upp skyltar utanför de bostadshus, vars innevånare mördades i tyskarnas förintelseläger. Det är en mycket intensiv upplevelse att se dessa skyltar framför i stort sett varje hus i området och läsa den långa raden av namn på mördade människor.

Ännu mera intensiv blir känslan emellertid när man funderar över det faktum att det för inte så länge sedan fanns andra skyltar i området, ofta på samma hus. På dessa tavlor kunde man läsa namnen på ytterligare av husens invånare som också de mördades av nazisterna.
Begrunda nu det faktum att DDR uteslutande mindes antifascistiska motståndsmän, ej judiska förintelseoffer. Och det faktum att minnet av förintelsens offer uppenbarligen medför utplånandet av minnet på kommunistiska motståndsmän…