BREV FRÅN PALESTINA Ni´lin
Jag sitter på golvet i ett rum fyllt med kvinnor. Många gråter, en del tyst andra högljutt. Några tittar apatiskt ut i rummet. Ahmed är död och vi väntar på hans kropp för ett sista farväl. Hans mamma ligger i soffan, utmattad kramandes hans bild. Ahmed blev 10 år, han avrättades av en gränspolis i Ni’lin på Västbanken. På några meters håll sköts han till döds med en skarp kula i huvudet.

Ett par dagar senare träffar jag hans femtonårige bror. Vi sitter på Ahmeds säng och tittar på teckningar han gjort. Brodern har svårt att prata och nyper sig själv i handen för inte börja gråta. Han tar oss tillbaka till tisdag eftermiddag, ut till fälten där Israel stjäl i stort sett all odlingsbar mark från Ni’lin. Samma fält där jag deltagit i de, i stort sett, dagliga protesterna mot murbygget. Denna gång försökte Ahmed tillsammans med några kamrater ta bort de rullar av ståltråd som lagts ut. Efter en stund anlände en jeep och gummibemantlade stålkulor började skjuta mot dem. Pojkarna började springa därifrån, och i tumultet som utbröt när de flydde från platsen tappade Ahmed sin sandal. Han hamnade efter de andra och det var då en av gränspolis tog upp sin pistol och avrättade honom. Sköt honom på nära håll i huvudet.

Dagen efter att Ahmed mördats, blockeras återigen huvudinfarten till Ni´lin av israelisk militär och gränspolis. Fyllda av sorg och vrede ger sig byns unga män ut för att protestera mot deras illegala närvaro. Soldaters skott och tårgas bemöts av stenar. Flera gånger ser vi hur jeepen aggressivt kör fram mot folkmassan och skjuter mot dem på nära håll. Vid ett av dessa tillfällen skjuts Yousef med två gummibemantlade stålkulor i huvudet på 7-8 meters avstånd. En av kulorna går igenom huvudet, den andra sitter kvar. Yousef är 17 år. Fem dagar låg han hjärndöd på sjukhuset. Idag, den 4 augusti fick vi dödsbeskedet. Yousef är död.
Två barn har mördats och omvärldens reaktioner uteblir. En sjuttonårig vän frågade oss vad vi skulle göra om han också blev mördad. Vad svarar man på det? Han vet lika väl som vi att det dagliga våldet vare sig skapar stora medierubriker eller toppmöten. Vi känner en oro för våra vänner här. Hur de ska klara av att hantera all sorg och vrede de nu känner när deras vänner mördats?

Ni´lin är ett samhälle i sorg men också ett samhälle i kamp. Kamp mot apartheidmuren som tar deras olivträd och vattenkällor ifrån dem. Flera gånger i veckan tågar Ni’linborna ut på fältet i fredliga demonstrationer, för att rädda sin mark och försöka stoppa bulldozrarna i deras arbete. Varje gång bemöts de av brutalt våld och arresteringar från israelisk militär. De är ändå fast beslutna att fortsätta sina protester för sina rättigheter som många erkänner att de har men inte hjälper dem att försvara.
De kämpar för att skapa en fungerande vardag i den ockupation de andas varje dag. I denna vardag bemöts jag av otroligt mycket kärlek, glädje och omtanke. Dagarna räcker inte till att besöka alla familjer vi blir hembjudna till. Sommaren har även varit fylld av bröllop och examensfester. Gång på gång har jag tvingats upp på dansgolvet och till mångas förtjusning visat upp mina bristande danstalanger. Vi har också haft många fina stunder tillsammans med tjejerna på sommarlägret. Dansträning, diskussioner, fotboll, måleri, lek har stått på schemat och varje dag har varit fyllda av skratt och allvar. När Ahmed mördades stängdes lägret. Igår öppnade de upp igen men för att idag återigen stanna upp för ett nytt dödsbesked. Yousef är död. Om några timmar är hans begravning och jag ska snart bege mig till hans hem.