Khudainazar är en 11-årig pojke med vaken blick.
Han befann sig utanför familjens hus i Nad Ali-distriktet: han hade gått ut för att fylla några vattendunkar. Plötsligt kände han någonting som brände till och kastade ifrån sig vattnet han bar på. Efter tusen om och men och en påfrestande resa kom han hit till vårt sjukhus, med ett sår från en projektil som gått in i vänster ljumske och ut igen genom högra skinkan.
En projektil med ”utlänningar i krigsmundering” som avsändare. Och här är det verkligen ingen karneval som pågår.
Som tur var hade inget vitalt organ på honom skadats: det var knappt vi själva kunde tro det.
Så snart han kom hit frågade han efter Akter, pojken som vi fick in i förrgår med huvudet genomborrat av en projektil. Akter är hans vän, de bor grannar och leker alltid ihop.
Jag hoppas att de en dag ska kunna sitta ner med en kopp te och berätta för varandra om sin tragedi, och att krigets larmande oljud då verkligen ska ha tystnat.

Gulalay har en mycket vacker kolsvart hårfläta och två lysande ögon.
Hon befann sig utanför familjens hus, i Dilaram, en by bortom Grishk-distriktet. Hon höll på med att sköta om djuren, visserligen inte många men ändå en förutsättning för att hennes familj, liksom många andra familjer i detta land, skall kunna överleva.
Hon hörde ljuden från kriget som närmade sig.
Hon såg att hennes yngre bror höll på att ge sig av alldeles för långt hemifrån. Hon rusade efter honom, tog honom i famn och sprang mot huset.
Så snart hon kom in och satte sig ner kände hon att det gjorde väldigt ont och brände till på höger sida av kroppen. Då upptäckte mamman ett hål i hennes kläder, och blod. När hon vände på dottern såg hon ett annat hål, på ryggen, och ännu mera blod.
Pappan lastar in henne i sin brors bil och kör några meter men blir snart stoppad. ”Ni får inte passera här, det är sent nu”, säger utlänningarna åt honom.
Han bär in henne i huset igen och sedan lyssnar familjen hela natten till hennes jämmer. Nästa dag, tidigt på morgonen, lyckas de komma i väg.
Gulalay anlände till oss tidigt på eftermiddagen, nästan ett dygn efter det att hon träffats av den kula som skadat henne. Hon opererades omedelbart.
Nu mår hon ganska bra, trots de slangar som tittar ut från hennes kropp, men hon har ingen som helst lust att le.
Gulalay är 12 år. Tolv. Ännu en ’collateral damage’.

Fazel Mohammed har två himmelsblå ögon som talar för sig själva.
Hans lilla kropp är redan full av ärr, minnen från lekar och från sjukdomar som inte längre finns hos oss.
Ett av de fåtaliga ställen på hans kropp som ännu inte hade några ärrbildningar var knäna. Men så fick det inte förbli, för det kom en projektil och vräkte omkull honom på marken när han var ute i trädgården och lekte.
Nu kommer han även på knäna att ha två synliga ärr som markerar de ställen där den förbannade metallbiten gick in och där den gick ut när den kom flygande i sin absurda hastighet.
Han kom till oss med hjälp av sin farbror först efter tre dagar, eftersom det inte gick att dessförinnan ta sig ut från Marjah. Han är nu åter på benen, vill åka hem, oroar sig för sin familj. Han reagerar som en vuxen men är bara 10 år. Hos oss går tioåriga barn i femte klass i grundskolan. Och riskerar inte livet till följd av krig.

Ali Mohammed är en pigg pojke, ett av de få barn som nu mår förhållandevis bra här i Afghanistan.
Han har vårdats på vår postkirurgiska avdelning. Han är inte längre vettskrämd, men det syns att han fortfarande är mycket upprörd.
Han befann sig utanför familjens bostad, i Marjah, och höll på att hjälpa sin farfar att gå in, eftersom de våldsamma ljuden från kriget plötsligt kommit mycket närmare.
Han hörde inte ens projektilen men kände plötsligt en stark smärta i vänster axel. Kulan bröt sönder hans skulderblad och gick ut igen genom ryggen, som tur var utan att passera lungan.
Väl inomhus täckte hans farfar över såret med en tygbit. Sedan blev han kvar hemma i fyra smärtsamma dagar innan han till slut kunde transporteras till vårt sjukhus.
Ali Mohammed är bara 13 år. Och han har redan varit nära att dö.