Kultur 17 januari, 2019

Barnen sopar upp

Positiva berättelser om barns möjlighet att påverka kan motverka hopplöshet och klimatångest. Men är det alltid barnen som ska stå för lösningarna? Lydia Wistisen om två nyutkomna bilderböcker som tar det levande sopmonstret vid hornen.

Att sopa saker under mattan, att bemöta ångest, bekymmer och svåra frågor genom att låtsas som de inte finns, är ingen bra metod. Alla vet att allt för eller senare bubblar upp till ytan igen. I bilderböckerna Under mattan av Sara Lövestam och Per Gustavsson samt Annalisa och skräpmonstret av Angeli Sjöström Hederberg och Caroline Sellstone, tar problemen formen av läskiga monster. Det är berättarjagets föräldrar som i det förstnämnda verket har för vana att lägga de odjur som dyker upp i hemmet under vardagsrumsmattan. I det sistnämnda flyttar i stället ett monster in under huvudpersonen Annalisas säng. Föräldrarna kan inte se det och uppmanar sin dotter att själv försöka bli av med det. Monstren fyller de två huvudpersonerna med fasa. Något måste göras!

Trots att de två bilderböckerna handlar om helt olika problem finns där stora överensstämmelser. Framför allt socialiserar verken på ett liknande vis barn i konflikt- och problemhantering. Hur ska plågsamma känslor bäst hanteras?
Under mattan gestaltar problematiken på det roligaste sättet. Verket är Lövestams bilderboksdebut och hennes rappa språk förstärks av den mer etablerade Gustavssons engagerande bilder. Resultatet av samarbetet är minst sagt lyckat, bilderna är fyllda av små finurliga detaljer som ömsom stärker, ömsom talar emot texten.

Annalisa och skräpmonstret har å sin sida en mer traditionell utformning, på många uppslag återfinns Sjöström Hederbergs text på ena sidan, Sellstones illustration på den andra. Boken är en del i serien ”Stora frågor för små medborgare” och i den finns ett förord av Maria Wetterstrand som säkert kan intressera vissa barn. Bäst tycker jag om bilderna, de lyfter genom sin lekfullhet den något banala texten. Det finns till exempel ingen anledning att börja boken med de förutsägbara orden: ”Det här är Annalisa”, särskilt inte då det är den andra utkomna boken om karaktären.

I båda böckerna är det barnen själva som tvingas ta tag i problemen. I Lövestam och Gustavssons verk får berättarjaget slutligen nog. Högen under mattan har blivit ”stinkande, morrande och stor som en flodhäst”. Trots föräldrarnas protester drar hen bort mattan. Nästa uppslag är befriande kaotiskt. Monster, björnar, vildsvin, fladdermöss och spindlar väller fram. Illustrationernas färgskala går från vardagliga landstingspasteller till smutsiga nyanser av grönt, gult och lila. Som läsare grips jag av en stark känsla av befrielse. Äntligen! Jag inser att jag spänt mig minst lika mycket som den stackars familjen. Upplösningen framkallar samma känsla av lättnad som då stormen kommer i Tove Jansons novell ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” (1962). Budskapet är tydligt: Det är bättre att ta tjuren vid hornen, befriande och ibland till och med riktigt kul.

Monstret i Annalisa och skräpmonstret är inte lika diffust. Det är helt enkelt en materialisering av Annalisas klimatångest. Det växer av skräp och krymper av resurshushållning och återvinning. Annalisa börjar sortera sopor och rensa skräp i skogen. Tillslut är monstret borta. Hederberg skriver i en kommentar i slutet av boken: ”I en globaliserad värld kan såväl problemens orsaker som lösningar kännas avlägsna. Då kommer ofta håglösheten som ett brev på posten.” Därför vill hon visa barn att det går att påverka. Tanken känns igen från samtida miljöforskning. När berättelserna om döende floder och berg av sopor blir för många riskerar vi att enbart känna sorg och hopplöshet, att det redan är kört och försent att göra något. Alltför pessimistiska berättelser om föroreningar kan med andra ord få negativa konsekvenser och göra att människor väljer att stoppa huvudet i sanden. Dylik forskning förespråkar vikten av positiva berättelser om skräp. Motberättelser, där den lilla människan faktiskt kan göra något.

I ett sammanhang av barnlitteratur är balansgången mellan en destruktiv och produktiv skräpgestaltning särskilt svår. Bilderböcker där små barn förväntas rädda jorden skulle mycket väl kunna ha en motsatt effekt och skapa precis den känsla av håglöshet som Hederberg beskriver. Detsamma kan sägas om hur mycket barn ska involveras i vuxnas bekymmer. Såväl Annalisa och skräpmonstret som Under mattan klarar sig emellertid fint. Det är två hoppingivande berättelser. Barnen ges makt och agens utan att för den skull stå ensamma. Det är förvisso de som tar initiativ till förändringarna men föräldrarna hjälper till. Annalisa får till och med hjälp av kommunen som sätter upp fler papperskorgar i naturen.

Ur det perspektivet liknar Hederbergs och Sellstones verk de många politiska barnböcker som gavs ut på 1970-talet. I proggiga bilderböcker, med titlar som Nu blommar det i Blomlunda (1970) eller Lotta i Hallonby (1975), finns ofta en tydlig handlingslinje från barn, till föräldrar, till styrande politiker. Det är en tilltalande rörelse. Tänk om barns goda vilja alltid hade den effekten, då kanske växthusgaser, miljögifter och psykisk ohälsa skulle sluta sopas under mattan.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Fakta

Under mattan
Sara Lövestam och Per Gustavsson.
Lilla Piratförlaget.

Annalisa och skräpmonstret
Angeli Sjöström Hederberg och Caroline Sellstone.
Idus förlag.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]