Utrikes 10 april, 2013

Baseboll, militär och politik

Ignacio Ramonet om hur Chávez blev Chávez.

”Som evigheten i sig själv till slut ändrar allt”(1). Så har Hugo Chávez – som avled den 5 mars höljd i politisk ära – för alltid sällat sig till de mytiska gestalter Latinamerikas fattiga drömmer om, ett fåtal storheter i folkens frihetskamp som Emiliano Zapata, Che Guevara, Salvador Allende…
Han var utan tvekan sin tids mest berömda politiska ledare. Men det innebär inte att hans tänkesätt och verk har fått det erkännande de förtjänar. För han var också den ledare som de stora förhärskande medierna mest hatiskt angrep och utmålade som satan själv. Även om hans politiska historia sedan han nådde makten i Venezuela 1999 har studerats ganska noga, så gäller detsamma inte för tidigare skeden i hans liv. Hur uppstår Chávez? Var formades han? Vad påverkade honom? När beslöt han att erövra makten? Nu är det dessa sidor av hans uppenbarelse som jag skulle vilja påminna om.

Från början fanns inget som bäddade för hans enastående öde. Han kom till världen i en mycket fattig familj i Venezuelas mest avlägsna hörn i ”fjärran västern”. Det var i Sabaneta, ett litet samhälle i Los Llanos, detta oändliga slättland som brer ut sig ända till Andernas fötter. När han föddes 1954 hade hans föräldrar inte fyllt tjugo år. De levde på usla löner från tillfälliga lärarjobb i en gudsförgäten håla och tvingades lämna sina två första barn (Hugo och hans äldre bror) i farmoderns vård. Rosa Inés, av blandad afrikansk och urfolkshärkomst, tog hand om dem tills de fyllde femton. Mycket intelligent, mycket pedagogisk, med sunt förnuft och fylld av kärlek fick denna farmor ett avgörande inflytande över Hugos fostran.
Rosa bodde i samhällets utkant i en stuga med jordgolv, väggar av soltorkat tegel och palmbladstak. Utan rinnande vatten, utan elektricitet. Hon levde på att sälja hembakade kakor med frukt från den egna lilla trädgården. Så Hugo fick tidigt lära sig att arbeta med jorden, beskära träden, odla majs, skörda frukterna, ta hand om djuren. Han präglades av Rosa Inés nedärvda kunskap om hur jorden brukas. Han deltog i alla hushållssysslor, hämtade vatten, sopade golv, hjälpte till med kakbak. Och vid sju–åttaårsåldern började han gå runt på Sabanetas gator, där han sålde dem, ropade ut dem vid biografen, tuppfäktningsringen, bowlingbanan och marknaden.
Detta samhälle, ”fyra grusvägar” berättade Chávez, ”som på vintrarna förvandlades till urtida lervälling”(2), var hela världen för unge Hugo. Med sin ståndsmässiga uppdelning: de ”rika” bodde nere i staden i flervåningars stenhus, de fattiga i palmbladshyddor på bergssluttningen.  Med sina olika etniska och klasstillhörigheter: familjerna av europeiskt ursprung (italienare, spanjorer, portugiser) ägde butikerna och de få fabrikerna (sågverk), medan de inhemska blandfolken utgjorde arbetskraften.
Den första skoldagen fastnade för alltid i denna venezolanska ”snorvalps”(3) minne: han kastades ut för att hans skor var av hampa och inte läder, som det skulle vara. Men han tog revansch. Hans farmor hade lärt honom att läsa och skriva. Och snart var han bäst i klassen och lärarinnornas ögonsten. Inför ett högtidligt besök av områdets biskop utsåg lärarna just honom att läsa välkomsthälsningen. Det var hans första offentliga tal.
Hans farmor pratade mycket med honom om landets historia och visade på de spår som fanns i Sabaneta: det stora mer än hundraåriga trädet under vars skugga Simón Bolívar vilade ut inför den historiska Marschen över Anderna 1819. Och gatorna som fortfarande ekade av Ezequiel Zamoras ryttare när de drog genom staden på väg till slaget om Santa Inés 1859. Så lille Hugo växte upp och hyllade dessa två storheter: Befriaren, självständighetens fader, och hjälten i de ”federala krigen”, som försvarade en radikal jordreform till förmån för fattigbönderna. Deras stridsrop löd: ”För jord och människors frihet!” Chávez skulle också få veta att en förfader deltog i det berömda slaget och att hans mormorsfar, överste Pedro Pérez Delgado, alias Maisanta, som dog i fängelse 1924, hade varit en mycket folkkär gerillakrigare, en slags Robin Hood som tog från de rika för att ge till de fattiga.

Det finns inget automatiskt socialt bestämt öde. Med samma barndom kunde Hugos öde blivit ett helt annat. Men det hör till saken att hans farmor redan när han var mycket liten inskärpte starka medmänskliga värderingar (solidaritet, ömsesidig hjälp, ärlighet, rättvisa). Och hon överförde det vi kan kalla en stark känsla av klasstillhörighet: ”Jag visste hela tiden var jag hade mina rötter”, skulle Chávez säga, ”i djupet av den folkliga världen, det är därifrån jag kommer. Det har jag aldrig glömt.”(4)
När unge Hugo börjar i läroverkets högstadium lämnar han Sabaneta för Barinas, huvudstad i delstaten med samma namn. Det var 1966, Vietnamkriget fanns på alla förstasidor och Che Guevara skulle snart dö i Bolivia. I Venezuela, där demokratin återupprättats 1958, fanns också ett överflöd av gerillagrupper, många ungdomar förenade sig med den väpnade kampen. Men tonåringen Chávez var inte var intresserad av politik. Vid den tiden var hans tre brinnande intressen studier, baseboll och flickor.
Han blev en lysande gymnasist, framför allt inom de naturvetenskapliga ämnena (matematik, fysik, kemi). Han gillade att gå igenom läxorna med sina mindre försigkomna klasskamrater. Genom åren på gymnasiet växte hans status med hans höga betyg och känsla för kamratskap. Gymnasiets olika politiska organisationer – där hans egen bror Adam tillhörde yttersta vänstern – slogs om att värva honom. Men Chávez tänkte bara på baseboll. Han var bokstavligen besatt av spelet. Han var en fruktad vänsterkastare och deltog med framgång i skolturneringarna. Lokalpressen uppmärksammade honom och hans idrottsliga framgångar. Det spädde på hans strålglans.

Under tiden på gymnasiet befästes hans personlighet. Han var självsäker, han kunde uttrycka sig väl inför publik, hade humor och fann sig väl tillrätta överallt. Han utvecklades till en ”naturlig ledare”, bäst i klassen och framstående idrottare. Eftersom han ville bli professionell basebollspelare så valde han att efter studentexamen söka in på militärhögskolan, för där fanns landets bästa tränare. Han antogs. På det sättet kom denna yngling från en avlägsen landsända till Caracas, en huvudstad som i hans ögon var lika futuristisk och skrämmande som Fritz Langs Metropolis.
Han blev genast lidelsefullt intresserad av de militära frågorna. Han glömde basebollen. Chávez gav sig hän den militära utbildningen. Och den hade just ändrats. Nu krävdes studentexamen för inträde. Och lärarkåren hade förnyats. Den bestod av de högre officerare som myndigheterna såg som ”mindre pålitliga” eller ”mest progressiva” och därför inte ville ge trupp att befalla över. Efter 1958, då diktatorn Marcos Pérez störtats, hade de största partierna – alldeles särskilt socialdemokratiska Acción Popular och kristdemokratiska Copei – slutit en pakt, ”Punto Fijo”, för att avlösa varandra vid makten. Korruptionen var allmänt utbredd. År 1962 utbröt officersuppror i Puerto Cabello och i Caúpano, i allians med vänsterorganisationer på ytterkanten. Andra militärer anslöt sig till olika gerillor i bergen. De slogs ner med avskyvärt våld. Summariska avrättningar, tortyr och ”försvinnanden” blev vardagsmat. Närvaron av företrädare för USA var mycket påtaglig, inte bara vid oljekällor och raffinaderier utan också i de väpnade styrkornas högkvarter. CIA skickade också in sina agenter och deltog i jakten på upprorsmakarna.

Chávez bokstavligen sög i sig den teoretiska utbildningen på militärhögskolan. En av hans lärare, general Péraz
Arcáis, var specialist på Ezequiel Zamora, och utövade ett avgörande inflytande på Chávez. Arcáis utbildade honom i bolivarianism. Chávez läste Bolívars hela verk. Och lärde sig allt utantill. Han kunde med förbundna ögon på en karta dra upp strategin för vart och ett av Bolívars slag. Han läste också Simón Rodríguez, Bolívars lärare i upplysningstidens anda. Och snart utvecklade han tesen om ”de tre rötterna”: Rodríguez, Bolívar och Zamora. Det var ur dessa tre venezolanska författares politiska texter han utvecklade sina teser om oberoende och självbestämmande; om social rättvisa, om att innefatta alla, om jämlikhet; och om den latinamerikanska integrationen: de teser som blev hörnstenarna i hans politiska och sociala projekt
Chávez hade ett vetenskapligt sinne och ett enastående minne för personer och händelser. Det dröjde inte länge förrän han blivit en av de bästa eleverna och ”ledare” för högskolans kadetter. Han läste (i det fördolda) Marx, Lenin, Gramsci, Fanon, Guevara och började söka upp olika politiska grupperingar inom yttersta vänstern utanför högskolan: kommunistpartiet (PCV), R-Saken (La Causa R), Revolutionära vänsterrörelsen (MIR) och Rörelsen för Socialism (MAS). I hemlighet mötte han deras ledare. Och igen, alla ville de värva honom till sin organisation, för det var vänsterns dröm att ta sig in i militären. Efter att noga ha studerat de militära upproren i Venezuela blev Chávez övertygad om att det var möjligt att ta makten för att en gång för alla göra slut på fattigdomen i landet. Men det enda sättet att undvika att den spårade ur och togs över av ”gorillorna” – högermilitärdiktaturerna – var att bygga en allians mellan de väpnade styrkorna och de poliska vänsterorganisationerna. Detta skulle bli hans ledande princip: ”förbundet mellan civila och militärer”.

Han studerade erfarenheterna av de revolutionära vänstermilitära presidenterna i Latinamerika, framför allt Jacobo Arbenz i Guatemala, Juan José Torres i Bolivia, Omar Torrijos i Panamá och Juan Velasco Alvarado i Peru. Den senare träffade han i Lima under en studieresa 1974, och blev djupt imponerad. Så mycket att han 25 år senare, när han själv satt vid makten, och Bolivarianska republiken Venezuelas grundlag, som antagits i folkomröstning 1999, skulle tryckas, såg till att det blev i samma format och färg som Velasco Alvarados ”lilla blå bok”.
Chávez hade trätt in i militärhögskolan utan någon som helst politisk kultur, men gick ut fyra år senare, 1975, 21 år gammal, med en enda tanke i huvudet: att en gång för alla blir av med landets orättvisa och korrupta regim och lägga ny grund för republiken. Från den stunden låg allt klart. Såväl politiskt som strategiskt. Han bar med sig det bolivarianska projektet för återuppbyggnad av Venezuela.
Men hans uppenbarelse skulle få vänta i 25 år. 25 år av tysta sammansvärjningar inom de väpnade styrkorna. Och effekten av fyra avgörande tilldragelser: det stora folkliga upproret – El Caracazo 1989 – mot den nyliberala chockterapin(5); det militära upprorets misslyckande 1992; den bördiga erfarenheten av två år i fängelse och det avgörande mötet 1994 med Fidel Castro. Sedan var hans valseger oundviklig. Det bekräftades 1998. För som Chávez hävdade, med citat från Victor Hugo ”det finns inget mäktigare i världen än en idé vars tid har kommit”.

Översättning: Eva Björklund

 

(1). En rad ur en dikt av Stéphane Mallarmé: Edgar Poes grav, 1877.
(2). Samtal med författaren.
(3). Alphonse Daudets självbiografi 1869.
(4). Samtal med författaren.
(5). Beordrad av Internationella valutafonden, genomförd av den socialdemokratiska presidenten Carlos Andrés Pérez. Denna ”chockterapi” var en plan för strukturanpassning som innebar svångremspolitik, nedmontering av fröet till en välfärdsstat och höjda priser på nödvändighetsvaror. Den 27 februari 1989 gjorde folket i Caracas uppror. Det var världens första uppror mot den nyliberala politiken. Den ”socialistiska” regeringen vände sig till armén. Förtrycket blev fruktansvärt: över 3 000 döda. Hugo Chávez skulle säga: folket låg steget före oss”. Och regeringen använde sig av militärerna som om det var Internationella valutafondens invasion mot våra egna medborgare.”

Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)