”Som evigheten i sig själv till slut ändrar allt”(1). Så har Hugo Chávez – som avled den 5 mars höljd i politisk ära – för alltid sällat sig till de mytiska gestalter Latinamerikas fattiga drömmer om, ett fåtal storheter i folkens frihetskamp som Emiliano Zapata, Che Guevara, Salvador Allende…
Han var utan tvekan sin tids mest berömda politiska ledare. Men det innebär inte att hans tänkesätt och verk har fått det erkännande de förtjänar. För han var också den ledare som de stora förhärskande medierna mest hatiskt angrep och utmålade som satan själv. Även om hans politiska historia sedan han nådde makten i Venezuela 1999 har studerats ganska noga, så gäller detsamma inte för tidigare skeden i hans liv. Hur uppstår Chávez? Var formades han? Vad påverkade honom? När beslöt han att erövra makten? Nu är det dessa sidor av hans uppenbarelse som jag skulle vilja påminna om.

Från början fanns inget som bäddade för hans enastående öde. Han kom till världen i en mycket fattig familj i Venezuelas mest avlägsna hörn i ”fjärran västern”. Det var i Sabaneta, ett litet samhälle i Los Llanos, detta oändliga slättland som brer ut sig ända till Andernas fötter. När han föddes 1954 hade hans föräldrar inte fyllt tjugo år. De levde på usla löner från tillfälliga lärarjobb i en gudsförgäten håla och tvingades lämna sina två första barn (Hugo och hans äldre bror) i farmoderns vård. Rosa Inés, av blandad afrikansk och urfolkshärkomst, tog hand om dem tills de fyllde femton. Mycket intelligent, mycket pedagogisk, med sunt förnuft och fylld av kärlek fick denna farmor ett avgörande inflytande över Hugos fostran.
Rosa bodde i samhällets utkant i en stuga med jordgolv, väggar av soltorkat tegel och palmbladstak. Utan rinnande vatten, utan elektricitet. Hon levde på att sälja hembakade kakor med frukt från den egna lilla trädgården. Så Hugo fick tidigt lära sig att arbeta med jorden, beskära träden, odla majs, skörda frukterna, ta hand om djuren. Han präglades av Rosa Inés nedärvda kunskap om hur jorden brukas. Han deltog i alla hushållssysslor, hämtade vatten, sopade golv, hjälpte till med kakbak. Och vid sju–åttaårsåldern började han gå runt på Sabanetas gator, där han sålde dem, ropade ut dem vid biografen, tuppfäktningsringen, bowlingbanan och marknaden.
Detta samhälle, ”fyra grusvägar” berättade Chávez, ”som på vintrarna förvandlades till urtida lervälling”(2), var hela världen för unge Hugo. Med sin ståndsmässiga uppdelning: de ”rika” bodde nere i staden i flervåningars stenhus, de fattiga i palmbladshyddor på bergssluttningen.  Med sina olika etniska och klasstillhörigheter: familjerna av europeiskt ursprung (italienare, spanjorer, portugiser) ägde butikerna och de få fabrikerna (sågverk), medan de inhemska blandfolken utgjorde arbetskraften.
Den första skoldagen fastnade för alltid i denna venezolanska ”snorvalps”(3) minne: han kastades ut för att hans skor var av hampa och inte läder, som det skulle vara. Men han tog revansch. Hans farmor hade lärt honom att läsa och skriva. Och snart var han bäst i klassen och lärarinnornas ögonsten. Inför ett högtidligt besök av områdets biskop utsåg lärarna just honom att läsa välkomsthälsningen. Det var hans första offentliga tal.
Hans farmor pratade mycket med honom om landets historia och visade på de spår som fanns i Sabaneta: det stora mer än hundraåriga trädet under vars skugga Simón Bolívar vilade ut inför den historiska Marschen över Anderna 1819. Och gatorna som fortfarande ekade av Ezequiel Zamoras ryttare när de drog genom staden på väg till slaget om Santa Inés 1859. Så lille Hugo växte upp och hyllade dessa två storheter: Befriaren, självständighetens fader, och hjälten i de ”federala krigen”, som försvarade en radikal jordreform till förmån för fattigbönderna. Deras stridsrop löd: ”För jord och människors frihet!” Chávez skulle också få veta att en förfader deltog i det berömda slaget och att hans mormorsfar, överste Pedro Pérez Delgado, alias Maisanta, som dog i fängelse 1924, hade varit en mycket folkkär gerillakrigare, en slags Robin Hood som tog från de rika för att ge till de fattiga.

Det finns inget automatiskt socialt bestämt öde. Med samma barndom kunde Hugos öde blivit ett helt annat. Men det hör till saken att hans farmor redan när han var mycket liten inskärpte starka medmänskliga värderingar (solidaritet, ömsesidig hjälp, ärlighet, rättvisa). Och hon överförde det vi kan kalla en stark känsla av klasstillhörighet: ”Jag visste hela tiden var jag hade mina rötter”, skulle Chávez säga, ”i djupet av den folkliga världen, det är därifrån jag kommer. Det har jag aldrig glömt.”(4)
När unge Hugo börjar i läroverkets högstadium lämnar han Sabaneta för Barinas, huvudstad i delstaten med samma namn. Det var 1966, Vietnamkriget fanns på alla förstasidor och Che Guevara skulle snart dö i Bolivia. I Venezuela, där demokratin återupprättats 1958, fanns också ett överflöd av gerillagrupper, många ungdomar förenade sig med den väpnade kampen. Men tonåringen Chávez var inte var intresserad av politik. Vid den tiden var hans tre brinnande intressen studier, baseboll och flickor.
Han blev en lysande gymnasist, framför allt inom de naturvetenskapliga ämnena (matematik, fysik, kemi). Han gillade att gå igenom läxorna med sina mindre försigkomna klasskamrater. Genom åren på gymnasiet växte hans status med hans höga betyg och känsla för kamratskap. Gymnasiets olika politiska organisationer – där hans egen bror Adam tillhörde yttersta vänstern – slogs om att värva honom. Men Chávez tänkte bara på baseboll. Han var bokstavligen besatt av spelet. Han var en fruktad vänsterkastare och deltog med framgång i skolturneringarna. Lokalpressen uppmärksammade honom och hans idrottsliga framgångar. Det spädde på hans strålglans.

Under tiden på gymnasiet befästes hans personlighet. Han var självsäker, han kunde uttrycka sig väl inför publik, hade humor och fann sig väl tillrätta överallt. Han utvecklades till en ”naturlig ledare”, bäst i klassen och framstående idrottare. Eftersom han ville bli professionell basebollspelare så valde han att efter studentexamen söka in på militärhögskolan, för där fanns landets bästa tränare. Han antogs. På det sättet kom denna yngling från en avlägsen landsända till Caracas, en huvudstad som i hans ögon var lika futuristisk och skrämmande som Fritz Langs Metropolis.
Han blev genast lidelsefullt intresserad av de militära frågorna. Han glömde basebollen. Chávez gav sig hän den militära utbildningen. Och den hade just ändrats. Nu krävdes studentexamen för inträde. Och lärarkåren hade förnyats. Den bestod av de högre officerare som myndigheterna såg som ”mindre pålitliga” eller ”mest progressiva” och därför inte ville ge trupp att befalla över. Efter 1958, då diktatorn Marcos Pérez störtats, hade de största partierna – alldeles särskilt socialdemokratiska Acción Popular och kristdemokratiska Copei – slutit en pakt, ”Punto Fijo”, för att avlösa varandra vid makten. Korruptionen var allmänt utbredd. År 1962 utbröt officersuppror i Puerto Cabello och i Caúpano, i allians med vänsterorganisationer på ytterkanten. Andra militärer anslöt sig till olika gerillor i bergen. De slogs ner med avskyvärt våld. Summariska avrättningar, tortyr och ”försvinnanden” blev vardagsmat. Närvaron av företrädare för USA var mycket påtaglig, inte bara vid oljekällor och raffinaderier utan också i de väpnade styrkornas högkvarter. CIA skickade också in sina agenter och deltog i jakten på upprorsmakarna.

Chávez bokstavligen sög i sig den teoretiska utbildningen på militärhögskolan. En av hans lärare, general Péraz
Arcáis, var specialist på Ezequiel Zamora, och utövade ett avgörande inflytande på Chávez. Arcáis utbildade honom i bolivarianism. Chávez läste Bolívars hela verk. Och lärde sig allt utantill. Han kunde med förbundna ögon på en karta dra upp strategin för vart och ett av Bolívars slag. Han läste också Simón Rodríguez, Bolívars lärare i upplysningstidens anda. Och snart utvecklade han tesen om ”de tre rötterna”: Rodríguez, Bolívar och Zamora. Det var ur dessa tre venezolanska författares politiska texter han utvecklade sina teser om oberoende och självbestämmande; om social rättvisa, om att innefatta alla, om jämlikhet; och om den latinamerikanska integrationen: de teser som blev hörnstenarna i hans politiska och sociala projekt
Chávez hade ett vetenskapligt sinne och ett enastående minne för personer och händelser. Det dröjde inte länge förrän han blivit en av de bästa eleverna och ”ledare” för högskolans kadetter. Han läste (i det fördolda) Marx, Lenin, Gramsci, Fanon, Guevara och började söka upp olika politiska grupperingar inom yttersta vänstern utanför högskolan: kommunistpartiet (PCV), R-Saken (La Causa R), Revolutionära vänsterrörelsen (MIR) och Rörelsen för Socialism (MAS). I hemlighet mötte han deras ledare. Och igen, alla ville de värva honom till sin organisation, för det var vänsterns dröm att ta sig in i militären. Efter att noga ha studerat de militära upproren i Venezuela blev Chávez övertygad om att det var möjligt att ta makten för att en gång för alla göra slut på fattigdomen i landet. Men det enda sättet att undvika att den spårade ur och togs över av ”gorillorna” – högermilitärdiktaturerna – var att bygga en allians mellan de väpnade styrkorna och de poliska vänsterorganisationerna. Detta skulle bli hans ledande princip: ”förbundet mellan civila och militärer”.

Han studerade erfarenheterna av de revolutionära vänstermilitära presidenterna i Latinamerika, framför allt Jacobo Arbenz i Guatemala, Juan José Torres i Bolivia, Omar Torrijos i Panamá och Juan Velasco Alvarado i Peru. Den senare träffade han i Lima under en studieresa 1974, och blev djupt imponerad. Så mycket att han 25 år senare, när han själv satt vid makten, och Bolivarianska republiken Venezuelas grundlag, som antagits i folkomröstning 1999, skulle tryckas, såg till att det blev i samma format och färg som Velasco Alvarados ”lilla blå bok”.
Chávez hade trätt in i militärhögskolan utan någon som helst politisk kultur, men gick ut fyra år senare, 1975, 21 år gammal, med en enda tanke i huvudet: att en gång för alla blir av med landets orättvisa och korrupta regim och lägga ny grund för republiken. Från den stunden låg allt klart. Såväl politiskt som strategiskt. Han bar med sig det bolivarianska projektet för återuppbyggnad av Venezuela.
Men hans uppenbarelse skulle få vänta i 25 år. 25 år av tysta sammansvärjningar inom de väpnade styrkorna. Och effekten av fyra avgörande tilldragelser: det stora folkliga upproret – El Caracazo 1989 – mot den nyliberala chockterapin(5); det militära upprorets misslyckande 1992; den bördiga erfarenheten av två år i fängelse och det avgörande mötet 1994 med Fidel Castro. Sedan var hans valseger oundviklig. Det bekräftades 1998. För som Chávez hävdade, med citat från Victor Hugo ”det finns inget mäktigare i världen än en idé vars tid har kommit”.

Översättning: Eva Björklund

(1). En rad ur en dikt av Stéphane Mallarmé: Edgar Poes grav, 1877.
(2). Samtal med författaren.
(3). Alphonse Daudets självbiografi 1869.
(4). Samtal med författaren.
(5). Beordrad av Internationella valutafonden, genomförd av den socialdemokratiska presidenten Carlos Andrés Pérez. Denna ”chockterapi” var en plan för strukturanpassning som innebar svångremspolitik, nedmontering av fröet till en välfärdsstat och höjda priser på nödvändighetsvaror. Den 27 februari 1989 gjorde folket i Caracas uppror. Det var världens första uppror mot den nyliberala politiken. Den ”socialistiska” regeringen vände sig till armén. Förtrycket blev fruktansvärt: över 3 000 döda. Hugo Chávez skulle säga: folket låg steget före oss”. Och regeringen använde sig av militärerna som om det var Internationella valutafondens invasion mot våra egna medborgare.”