Den 11 november 1493 sägs ha varit datumet då Christofer Columbus fick syn på ön som Arawak-indianer hade bosatt sig på 800 år e.Kr. Ögonblicket var heligt för de fjärran strändernas första kolonisatörer som efter evigheter till havs deklarerade land i sikte. Ön de sedermera ankrade vid fick namnet Saint Martin, döpt efter biskopen Sankt Martin av Tours. Drygt 500 år efter ”upptäckten” av Karibien och de amerikanska kontinenterna firas denna historiska vändning på Saint Martin, en ö belägen i det karibiska havets utkanter, där inbjudande turkost vatten slukas upp av Atlantens mörka hav.
Den 11 november 2009 firade St. Marteen Day 50-årsjubileum. ”En ö, ett folk” var evenemangets paradslogan; den kristna kyrkan håller mässa, skolbarn klär i stolta dräkter. Den koloniala historien står i förgrunden, öns indianhistoria förpassas till skymundan och blir en historisk parantes. ”En ö, ett folk” är i den politiska verkligheten i själva verket snarare en ö, två koloniala arv med osäkra framtidsutsikter.

Men mycket kraft läggs ner på att upprätthålla en lycklig fasad. Besökaren stöter på officiella kampanjer som menar att ”Det är bättre att vara en än två”, propaganda för fortsatt legitim kolonialism. Makten har legat i européernas händer sedan Columbus ankomst, och invånarna på Saint Martin agerar snarare statister i en miljardindustri än en befolkning i en fri stat.
På ytan lever den 90 kvadratkilometer stora ön upp till de givna attributen av ett karibiskt paradis: tax free-shopping, vit turism, undansopade sociala bekymmer, inbjudande stränder. Saint Martin är en delad ö, tillhörande två nationer; den franska huvudstaden heter Marigot, den nederländska Philipsburg. Nu svävar den holländska delen i ovisshet i väntan på ny status under Nederländerna.
Direktstyre under Nederländerna istället för att fortsätta tillhöra Nederländska Antillerna är en klar fördel, enligt Ernest, en ung man som arbetar för ett utländskt rederi i Philipsburgs hamn.
– I dag gäller en budget för hela Nederländska Antillerna, som alla öar måste dela på. Bryter vi oss ur och ställer oss direkt under Holland kommer större belopp ön till hands.
För Ernest är ”självständighet” inget alternativ. Samtalet leder in på turismen. Ser han ingen fara i att ön är så beroende av turism?
– Utan turismen skulle vi inte vara någonting. Vi har inga andra industrier eller hållbara jordbruk, så den miljon besökare vi har om året är vår livlina och det gäller att vi tar hand om dem.

Om den franska sidan av ön förlitar sig till lyxhus har den holländska sidans livlina egenskapen av ett skatteparadis. Ett tillhåll för penningtvätt, tax-free och generösa företagsvillkor. Skulle nederländska sidan förlora den skattefria statusen i och med utträde ur Nederländska Antillerna räknar många med att utländska investerare försvinner och turismen minskar. Något som skulle knäcka öns ekonomi.
Enligt Ernest, själv uppvuxen på ön, är Saint Martin ”ingenting” utan turism.
– Det är också en klar nackdel. Vi har inte byggt upp någon som helst industri vid sidan av turismen, så skulle den plötsligt försvinna skulle ön också göra det.
Arbetslösheten var hög redan innan finanskrisen anlände, få jobb finns att få men den kultur och mentalitet som spridit sig tycks i mångt och mycket anamma den europeiska synen på människans plats i samhället.
– Allt är upp till dig. Du kan inte sitta på ändan och låta den växa utan att du söker jobb, säger Ernest medan han pekar ut luftiga hus med utsikt över havet, som alla tillhör släktingar. Alla tillhörande Saint Martins politiska elit: advokater, politiker, affärsmän.

En som förstått den mentaliteten är affärsmannen Raman, som insisterar på att få betala ölen i en indisk bar. Det är tisdag och Philipsburg är stängt, knappt ett ställe har öppet. De putsade gatorna och påkostade rondellstatyerna gör inget väsen ifrån sig. Till och med de stora, krävande amerikanska bilarna står parkerade någonstans, staden är ömt viskande. Anledningen är att inga lyxkryssare har ankrat vid någon av öns pirer.
– Hade lyxkryssarna anlänt ikväll hade stan varit levande, säger han.
Raman är ung och bär trendenliga kläder och kortklippt, kammad frisyr. Han flyttade till Karibien och Saint Martin för tio år sedan, från Katmandu och Nepals inbördeskrig till den vita turismens paradis för att tjäna pengar, driva egen verksamhet; han säljer importerade varor från Nepal. Öns befolkning representeras av hundra nationaliteter, varav många har immigrerat hit från Kina, Indien och Europa.
Ramans historia liknar många andra lycksökares: han ville bli sin egen och fann ett nytt liv i den tropiska hettan – men problem hopade sig snart i fjärran.
– Jag flyttade hit när ekonomin var på nedgång. Det blev kort sagt hårda tider. Och det ganska snart.
Han betalade 100.000 dollar för ett svartkontrakt till en lokal på en av huvudgatorna, pengar han aldrig får igen. Finanskrisen slog hårt mot Raman personligen och för ön i stort. Turismen minskade, vilket slog direkt mot Saint Martins samtliga sektorer, alla knutna till turismen; fraktindustrin, servicebranschen och den skattefria handeln.

Trots att uppehälle, hyror och priser är dyra på ön trivs han – ett samhälle som han menar spolar många problem åt sidan, allt för att pensla en så paradisliknande akvarell som möjligt. Han känner igen varningssignaler från hemlandet:
– I Nepal är det omöjligt att klara sig om du inte håller på med något inom turistsektorn. Så är det här också.
Han svarar i mobiltelefonen och talar korthugget med sin fru. Han ursäktar sig med proffsiga rörelser, lämnar ett visitkort efter sig, och försvinner iväg med med drinken i plastmugg, på väg hem.
Saint Martin är ön som förkroppsligar den förlorade drömmen. De uppstaplade stolarna gapar tomma längs stränderna i Philipsburgs stadskärna medan kvinnor går omkring och säljer saker ingen behöver. Tillvaron är för många jakten på den vita människan. Ett besatt, men förklarligt, sökande.
– You want weed? viskar unga män med hip hop-kulturens alla riktmärken, glimrande fejkklockor, halsband och NIKE-kepsar. Salsan skränar i bakgrunden, många är redan inne på femte ölen innan solen ställt sig i zenit.

Från att ha varit en förlorad dröm tycks utvecklingen för isolerade turistparadis som Saint Martin ha tagit det oåterkalleliga klivet in i dekadensens återvändsgränd. Slavar skeppas inte längre hit från fjärran stränder, men deras ättlingar har blivit kvar; integrerade i sina nya sammanhang. Men alltjämt instängda i idén om frihet i form av ekonomisk lättrörlighet och politisk lydnad.