I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Ungdomsarbetslösheten hotar således både landets tillväxtpotential och det sociala kontraktet mellan det kinesiska folket och landets kommunistiska parti, som ska leverera ekonomisk framgång och stabilitet i utbyte mot sitt politiska monopol.

I det kinesiska statsrådets 15-punktsplan som antogs under våren ingår att högutbildade arbetslösa ungdomar, med hjälp av statlig finansiering, ska omskolas till yrken som arbetsmarknaden efterfrågar och att statligt ägda företag ska anställa en del av de unga som är högutbildade och arbetslösa. Även kommunistpartiets ungdomsförbund har engagerats i statsrådets agenda. Ungdomsförbundet i Guangdong-provinsen antog i år en handlingsplan som ska ”få ungdomar att bidra till Kinas utveckling” genom att ”sända 300 000 ungdomar till landsbygden till och med 2025”. Ungdomsförbundet i Guangdong vill att stadsungdomar ska flytta till landsbygden, att de unga som har flyttat från landsbygden (för att studera/arbeta i städer) ska flytta tillbaka till landsbygden samt att ungdomar som lever på landsbygden ska stanna kvar där för att ”hjälpa till med högkvalitativa utvecklingsprojekt i 100 län, 1 000 kommuner och 10 000 byar” i provinsen.

Att initiativet lanseras i Guangdong, som är landets folkrikaste provins, är inte förvånande. Invånarantalet har ökat markant sedan 1980-talet, och glesbygdsbor har flyttat dit från hela Kina för att försörja sig. I dag beräknas det bo 126 miljoner människor där. Provinsen är även en av landets ekonomiskt viktigaste, där många ekonomiska reformer har prövats sedan marknadsekonomi infördes och de första storskaliga privata industrierna tilläts.

I Guangdong finns flera av Kinas ledande teknikföretag, och Huawei har både sitt huvudkontor och utbildningscenter här, tillsammans med Kinas svällande textilindustri. Landet har i några decennier varit världens största klädtillverkare, men sedan 2015 har textilindustrin installerat allt fler robotar, vilka har ökat produktiviteten samtidigt som många arbetare gjorts överflödiga och sagts upp.

Statsrådets omfattande nedstängning av samhället under covid-pandemin och handelskonflikten mellan Kina och USA har också bidragit till att stora privata arbetsgivare som e-handelsjätten Alibaba, söktjänsten Baidu och hyrbilsappen Didi Chuxing, var och ett, sagt upp flera tusen personer bara i år. Både privatägda och offentligt ägda företag har sagt upp folk eller, tack vare brister i lagstiftningen, slutat att betala ut löner i år. Detta i sin tur har lett till en markant ökning av strejker. Enligt Hongkong-baserade China labour bulletin, som bevakar arbetsrättsliga frågor på fastlandet och gör årliga sammanställningar av rapporterade strejker, har 140 strejker ägt rum till följd av uppsägningar inom tillverkningsindustrin de första fem månaderna 2023, dubbelt så många som 2022. Majoriteten har varit på fabriker i Guangdong, där unga kvinnor från landsbygden utgör lejonparten av arbetarna.

Det regionala ungdomsförbundet har en särskild betydelse för kommunistpartiet. Det var i Guangdongs huvudort Guangzhou som riksungdomsförbundets första kongress hölls den 5 maj 1922.

Ungdomsarbetslösheten hotar både landets tillväxtpotential och det sociala kontraktet mellan det kinesiska folket och landets kommunistiska parti.

I sitt tal vid 100-årsfirandet sade Xi Jinping att ”förverkligandet av den kinesiska drömmen är ett historiskt maraton och dagens ungdom måste sträva efter att vara de första att förverkliga det nationella välståndet”. Alla politiska ledare i Kina har använt ungdomsförbundet till att påverka och mobilisera ungdomar i den riktning som statsrådet slagit fast, och förbundet fungerar också so en plantskola varifrån framtida rikspolitiker plockas.

Xi Jinping har dock gått längre än sina företrädare sedan marknadsekonomi infördes – både när det kommer till att mobilisera ungdomar och att minska risken för fraktionsbildande inom partiet – genom att eliminera oliktänkande på ett tidigt stadium. Redan 2015, två år in i hans första mandatperiod, inledde centralkommissionen för disciplinär inspektion ett ”inspektions- och korrigeringsarbete” inom partiets ungdomsförbund. Initiativet ska få ungdomsförbundets medlemmar att ”inte komma med tomma slagord” och förbundet att ”inte utvecklas till ett tomt skal”, utan ”träna en generation av pålitliga efterträdare”, som Xi uttryckte det 2017.

Detta korrigeringsarbete har skett parallellt med att enpartistaten har stärkt sitt inflytande på arbetsmarknaden. Under några decennier var de privata företagen i stort sett befriade från partiets närvaro vid anställningsförfarandet, men nu är det inte endast i offentligt ägda företag som medlemskap i partiet krävs vid anställning av mellanchefer och företagsledare, utan enligt nya regelverk även i medelstora och stora privatägda företag.

Vetenskapliga studier gjorda vid olika universitet på uppdrag av kommunistpartiets universitetsorgan visar att anledningen till att ungdomar söker medlemskap i partiet har förändrats de senaste decennierna. I början av 1990-talet angav över 80 procent av studentmedlemmarna ideologisk övertygelse som främsta anledning till sitt medlemskap, och 2005 låg siffran ännu på 75 procent. Men enligt den senaste studien, som genomfördes 2019 med 3 000 medverkande från Jiangxi-provinsens ungdomsförbund, angav hälften ideologisk övertygelse som främsta anledning och den andra hälften karriär. Flera inhemska forskare hävdar att medlemskap i partiet är så viktigt för karriären att det numera är den främsta orsaken till att unga kineser söker sig till partiet.

Det första tillkännagivandet om att ungdomar skulle slussas från städer till volontärarbete på landsbygden, kom från Ministeriet för jordbruk och landsbygdsfrågor i Guangdong. Därefter läckte ungdomsförbundets handlingsplan till inhemska och utländska sociala medier.

Enligt handlingsplanen ska 10 000 studenter från provinsens universitet och högskolor årligen sändas som volontärer till ”mindre utvecklade delar i Guangdong, för att med sin talang återuppliva landsbygden”. Det ska följas upp med lokala incitament som ska göra att de som återvänder till sin landsbygdsort och de som flyttar eller sänds som volontärer, ska stanna kvar på landsbygden. Därtill ska 1 000 grupper av volontärer med yrkesutbildning årligen sändas till landsbygden under sommaren för att lära ut sin yrkeskunskap och hjälpa till med att starta småföretag, och 1 000 unga entreprenörer från hela landet ska rekryteras årligen för att delta i utvecklingen av byar och mindre städer i provinsen.

2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar.

Svårigheten för unga att få ett jobb gör att många känner sig tvungna att delta i det volontärarbete som ungdomsförbundet organiserar i Guangdong – i hopp om att säkra ett framtida betalt arbete. Det är också troligt att projektet är ett pilotprojekt som kommer att förfinas, och att fler regionala ungdomsförbund kommer att hjälpa statsrådet att ”återuppliva landsbygden”.

Initiativet kan stävja både fraktionsbildande inom partiet och social oro i samhället genom att minska antalet oliktänkare bland ungdomar, samtidigt som de regionala ungdomsförbunden i officiella sammanhang kommer få dela äran med statsrådet för att ha hjälpt det kinesiska folket att utveckla landet – i den riktning som partiet har stakat ut.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.