Det drar en kall vind av främlingsfientlighet genom Europa. I  många länder är det ett säkert kort att profilera sig mot judar och zigenare, förlåt muslimer och romer. I Sverige är det, av de etablerade partierna, Folkpartiet som gång på gång, naturligtvis i kvinnans, demokratins, utbildningens namn väcker nya ”frågor”.
Problemet med den här typen av debatter är att det borde gå att diskutera en massa sakfrågor – burka i skolan är ett exempel – men att hela bakgrunden är en diskussion där muslimers levnadssätt och rätt att praktisera sin religion ifrågasätts. Hur skiljer man på en sakdiskussion och fiskandet i grumliga vatten?

Shora Esmailians artikel i veckans Flamman exponerar en tydlig skillnad: kunskapen. Integrationsminister Nyamko Sabuni  väcker i sin bok frågor som hon vet riskerar öka bilden av invandrare som lata bidragstagare utan minsta faktakoll. När Kalle Larsson, (V) konfronterade henne med påståendena i Studie ett 18/8 blev Sabuni närmast tillintetgjord.
Ändå sitter hennes partiledare, tillika utbildningsminister Jan Björklund i Ekots utfrågning 19/8 dagen efter och vet uppenbarligen lika lite. Men det betyder – lika lite som vad gäller Sabuni – att Björklund håller tyst. Tillfrågad om det är ett problem att föräldradagar gör att invandrade kvinnor jobbar för lite svarar han att det ”Kan ha den effekten” och att ”det är säkert så”.

Borde man inte veta sådant innan man uttalar sig? Skulle det ens ha godkänts som provsvar i en högskola? Eller måste vi kräva kunskapstester för personer som aspirerar på att bli ministrar?