Regeringen har nu bevisat sin klimat- och miljömässiga inkompetens. Förbifart Stockholm måste byggas eftersom resandet över Saltsjö-Mälarsnittet ökar, menar man. Men diskussionen borde handla om hur man ska kunna åstadkomma en bättre beläggning i de bilar som får förmånen att utnyttja det gemensamma vägnätet.
Biltrafiken fraktar idag cirka 27.000 personer i maxtimmen över Saltsjö-Mälarsnittet. Det betyder 23.000 personbilar och 3.000 övriga fordon. Kollektivtrafikandelen är 69 procent och totalt korsar 90.000 personer detta snitt i morgonens maxtimme.

Alla planerare räknar med 1,2 personer i varje bil även i framtiden. Men om alla platser i ett oförändrat antal personbilar skulle utnyttjas, skulle drygt 100.000 personer kunna fraktas över Saltsjö-Mälarsnittet. Bilsätena skulle kunna rymma alla nuvarande kollektivtrafikanter och lite till. Om bara hälften av bilarnas kapacitet utnyttjas, skulle de 23.000 bilarna kunna frakta över drygt 50.000 trafikanter i maxtimmen vilket betyder en fördubbling mot idag – utan att en enda ny väg behöver byggas. Detta ska jämföras med de 10.000 trafikanter som Förbifart Stockholm beräknas få i maxtimmen.
Detta avslöjar en anmärkningsvärt låg effektivitet i vägtrafiksystemet. Inom inga andra trafikslag skulle man acceptera en beläggning om 20-25 procent i högtrafik. Man skulle först fundera över hur effektivitet och kapacitetsutnyttjande kan förbättras.
Nåja, tänkesättet finns uttryckt i Vägverkets fyrstegsprincip. Enligt denna ska man först påverka transportbehov och transportsätt samt föreslå åtgärder för att utnyttja vägnät och fordon effektivare. Därefter ska begränsade ombyggnadsåtgärder prövas och i sista hand nyinvesteringar och större ombyggnader. Detta är kloka tankar som också många kommuner anslutit sig till. Det tråkiga är bara att principen inte tillämpas i verkligheten annat än marginellt. Detta är särskilt tydligt när det gäller Förbifart Stockholm

I utvecklingsländer tillämpas dock denna princip. På Kuba till exempel har man systematiserat modellen och där är det ovanligt att se en bil som inte är fullsatt. Alla offentligt ägda bilar skall plocka upp medmänniskor som behöver transport och de privata förväntas göra det. Dessutom decentraliseras alla verksamheter så långt det är möjligt, för att minska transportbehoven.

Tyvärr är tanken lite främmande för bortskämda människor i de rikare länderna. Där har utvecklats en livsstil som hyllar det privata. Det har blivit en självklarhet att åka omkring ensam i en stinkande bil för att kunna prutta och rapa i fred. Men med ett ökat klimat- och miljömedvetande har även livsstilsfrågor blivit högaktuella. Det är inte acceptabelt att leva hur som helst och föröda de gemensamma resurserna. Vi har bara ett jordklot men Sverige konsumerar – bland annat genom biltrafik – som om vi hade 2½.

En ökning av transporteffektiviteten genom en ökad beläggning är en nödvändighet. Det finns oerhört mycket att vinna på att utveckla metoder för detta i stället för att bygga en rad stora motorvägar med Förbifart Stockholm i spetsen. Det minskar också behovet av att bygga ut parkeringar. I pengar handlar det om minst 60 miljarder kronor och för miljön handlar det om halverade utsläpp oberoende av vilka bränslen som kommer till användning.
Det betyder också att alla de spårtrafikprojekt som nu står och väntar på statliga bidrag kan finansieras fullt ut. Det handlar bland annat om Spårväg Syd, T-banan till Nacka-Värmdö och Tvärbanans fortsättning till Universitetet-Ropsten-Djurgården-Sickla.