Jag har en vän, David Sven Johansson kan vi kalla honom, som nästan aldrig stannar på samma plats längre än två eller tre år. Han har bott i Karlstad, Helsingborg, Orust, Stockholm, Spanien, jag tror Phuket och, om jag förstår rätt, ett flertal båtar. Han är smart och rolig, rapp i käften, trygg som ett ankare, oavsett plats på jorden.

När jag mötte David första gången mådde jag skit. Jag var 14 kanske och deprimerad och det första han sade var: ”Det hade jag också varit om jag gick på Mariebergsskolan”. Vi skrattade och gick inte in på det djupare, men det fanns ändå ett allvar i svaret. Han gav mig aldrig någonsin någon förklaring. I stället: klart du mår dåligt när du går där, har du funderat på att byta? Det hade jag inte och kanske var det mer komplicerat än så. Men ändå.

Jag tänker mycket på det där när jag stöter på någon som inte mår bra, inte trivs, vars liv på något sätt börjat glappa. Vi människor är väldigt duktiga på att vända känslor av meningslöshet, mindervärde, ångest och missanpassning inåt. Vi mår som sophögar och det är väl något fel på oss. Vi duger inte. Kan inte. Nöjer oss inte. Vi går i terapi. Vi löptränar. Kanske ska vi testa att meditera?

Min vän David, vi kan kalla honom för en sjöfarare, hade nog sagt: visst, meditera allt du vill, men varför skulle det göra att jobbet du tröttnat på blir roligare? Ni har inte legat på sju månader och din lösning är att gå och jogga? Se dig omkring. Det ligger inte hos dig. Din miljö har bara förändrats till det sämre. Så är det att vara människa, sök dig vidare. Vrid inte på dig själv, det hjälper ändå inte.

Jag tror David är av åsikten att människor egentligen inte kan förändras så mycket, men att deras miljöer ibland måste det. Och när mjölken blivit sur, luften för tjock, rutinerna börjat klia, då sticker han. Nu kan de flesta av oss inte göra det för att det inte är praktiskt möjligt. Men jag tror vi alla skulle må bättre av att tänka lite mer som han. Vad behöver förändras? Det är antagligen inte vi själva.