USA:s president skulle kunna gå fram till podiet, säga ”ät skit” och gå därifrån utan att jag blir genuint förvånad. Jag vet att jag borde bli det. Jag hade försökt chockas. Ändå är det något i mig som stegvis börjar förvänta sig det mesta – ja, allting.
Numera kan vem som helst säga vad som helst. Någonstans mitt emellan ligger sanningen. Ramarna är borta för vad som är ett normalt uttalande och inte. Lögner är som små, små doser arsenik i samhällskroppen. Enskilt gör de ingen skada, men vi märker heller inte när de lagras. Vi blir bara mer och mer illamående. Vänjer oss, orkar inte säga ifrån. Vi hör hur våra invändningar tappar i kraft.
En vän gav exempel på det när han visade upp en Facebookstatus från 2011. Han ondgjorde sig då över att SD fått publicera en debattartikel på DN. Han kallade det början på fascismens intåg. Det avfärdades även av mig. Tio år av små doser senare anfölls USA:s riksdagshus av en beväpnad stormtrupp på hundratals man. Målet var att hänga dåvarande vicepresidenten Mike Pence, slå ihjäl folkvalda lagstiftare och förhindra Joe Biden från att röstas in av elektorerna.
Raseriet som tog fyra liv närdes framför allt av president Trumps slutgiltiga jättelögn, Goebbelsk i sin omfattning: den att presidentvalet var riggat och stulet av en globalistisk elit.
Lögner är inte tänkta att övertyga där och då, utan att successivt trötta ut det demokratiska immunförsvaret. Vi ska bli ljugna för så många gånger att vi glömmer hur vi skiljer det från sanning. Bara i den dimman kan vanvett riktigt få fäste i folkdjupet.
Efter andra världskriget rådde närmast världsomfattande konsensus om att allmän välfärd var det främsta vaccinet mot totalitära idéer, i kombination med en aktiv demokrati. Det höll så länge människor som mindes fortfarande styrde.
Sedan 1980-talet har västvärlden kramat ur eller monterat ned sina välfärdssystem. Sociala mediebolag har skapat perfekta och mycket lönsamma ekokammare. Än finns det tid att göra något. Att bygga upp välfärden och reglera internetjättarna blir kanske demokratins sista chans.