– Det som händer är att man privatiserar utrikespolitiken. Bandet mellan medborgare och den verkliga utrikespolitiken bryts.
Marco Nilsson är statsvetare på Göteborgs universitet. Han ser en ny oroande tendens i efterdyningarna av Tolgforsaffären. Delar av utrikespolitiken bolagiseras och döljs för insyn. Det första exemplet han identifierat kring denna utveckling är försäljningen av Jas, som var ett statligt sanktionerat projekt i samarbete med företaget Saab. För att tävla om kontrakten på den internationella marknaden krävdes en hel del mutor.
– Man drog in konsulter som inte skulle behöva stå till svars inför allmänheten när det gäller korruption. När man bolagiserar på så sätt finns det ingen möjlighet till insyn.
I fallet Saudiarabien gick man ett steg längre. Staten startade ett eget bolag, för att på det sättet undvika insyn. När Sverige blåögt fattat beslut om att sälja på den internationella vapenmarknaden så verkar man inte vara medveten om vad detta innebär i en tid av allt dyrare vapenteknologi. Sveriges vapenexport har mer än tredubblats från 2001 till 2009.
– Förut handlade vapenproduktionen bara om att producera för försvarets eget behov. Nu när man börjar producera stora volymer handlar mycket om marknadslogik. Då uppstår det konflikter mellan normer och näringspolitisk logik.

Konkurrensdemokrati

Det har hela tiden funnits en diskrepans mellan den officiella utrikespolitiken och den verkliga. Marco Nilsson menar att mörkläggningen kring Tolgforsaffären vittnar om en ny nivå av bristande öppenhet och arrogans inför medborgarna.
– De politiska konsekvenserna av denna arrogans kan bli ödesdigra för regeringen.
Marco Nilsson ser också en tendens i det politiska livet som blir extra tydligt i samband med Tolgforsaffären.
– När man talar om demokrati idag så är det ofta en konkurrensdemokrati man talar om. Partierna konkurrerar om röster och försöker sälja sig som en produkt till väljarna. Då gäller det att mörklägga problem, istället för att det är det rationella samtalet och normer som styr.