Den första delen av Bernardo Bertoluccis epos 1900 har nypremiär i Sverige under juli, och med diverse uppfräschningar av kopiorna är det en fantastisk filmupplevelse puliken, både ny och gammal, har framför sig.
Filmen börjar med en långsam åkning ur en arbetares ansikte i den realistiska sekelskiftesmålningen ”Il Quatro Stato” (Den fjärde egendomen) av Pelizza da Volpedo, föreställande en armé av norditalienska lantbruksarbetare. Enligt målaren själv visar verket ”inte bara män och kvinnor på väg mot socialismens ideal, utan också deras värdighet i arbetet, i vardagens fattigdom, trots orättfärdighet och smärta.”
Tillsammans med fotografen Vittorio Storaro (som också står för fantastiskt foto i exempelvis Bertoluccis Under den skyddande himlen eller Coppolas Apocalypse Now) skapar Bertolucci bilder av livet på ett gods i sekelskiftets Italien som var och en är mästerverk i stil med Pelizzas målning. Men Bertolucci nöjer sig inte med de mäktiga vyerna och masscenerna, som i all sin skönhet ändå bär på en viss distans. Han kryper närmare och berättar den allegoriska historien om två pojkar, godsägarsonen Alfredo och oäktingen Olmo, födda samma dag under vid 1900-talets början. Trots att de skiljs av klass bygger en vänskap på höloft och åkrar kring den stora lantgården där de båda bor. Deras lekar sker mot en horisont av strejker och en framväxande arbetarröresle, som trots godsägares och polisväsendes repression växer sig allt starkare.
I en scen sätts pojken Olmo på ett tåg till Genua för att få äta sig mätt i Röda Korsets soppkök. Olmos familj har tillsammans med andra lantarbetare strejkat i månader, och de svälter. Tåget passerar godset där den jämnårige Alfredo står i sin vita sjömanskostym, och åker sedan in i en tunnel. Allt blir mörkt och när ljuset återkommer har tio år passerat och Första världskriget har just slutat. Olmo är nu en ung man spelad av Gérard Depardieu, på väg hem till godset efter att ha överlevt skyttegravarna i italiensk uniform.
Det är sådana passager som gör 1900 till en av den internationella filmhistoriens riktigt stora prestationer.
Att stjärnor som Depardieu, Burt Lancaster, Robert De Niro, som spelar Alfredo som vuxen, eller Donald Sutherland, i rollen som fascisten Atilla, gör oförglömliga tolkningar av sina karaktärer gör naturligtvis sitt till, men deras spel får också nya dimensioner genom att de ingår i en rollista fylld av ickeprofessikonella aktörer.
Under det progressiva sjuttiotalet, då den starka realismen inom italiensk filmtradition åter var på frammarsch, var det naturligt för Bertolucci att blanda stjärnor med amatörer, precis som fyrtiotalets neorealister hade gjort.
Bertolucci tycks i varje scen vilja tränga in i det moderna italienska samhällets kärna, eller kanske snarare frö, inte minst i de fortfarande på 2000-talet väldigt redovisande sexscenerna.
1900 spelades också in i ett Italien där extrema politiska motsättningar åter bubblade upp mellan vänster och höger. Även om sjuttiotalets neofascister och Röda brigader knappast skapades utifrån likadana materiella behov och ägarförhållanden som fascismen och kommunismen mellan de två världskrigen, var de ekon av den historia Bertolucci iscensätter i 1900.
Att se 1900 år 2004, efter en resa i dagens extremet välmående och välordnade Norditalien, får mig också att fundera på vilka landvinningar som gjorts i det europeiska samhället sedan förra sekelskiftet. 1900 aktualiserar frågan om hur ett solidariskt samhälle ska byggas under nästa århundrade, och om vi kan vara säkra på att det kommer att göras utan allt det våld som det förra seklet bar på? Det är dags att lyfta blicken igen, och Bertoluccis film kan få oss att göra det.