Nyligen kom en uppmärksammad undersökning från Ungdomsbarometern, om hur ungdomars misstro mot politiken ökar. Många tror att politiker styrs av mindre smickrande saker såsom maktbegär och egoism. En mindre del tror att politiken styrs av hemliga sällskap (andelen som tror på konspirationsteorier är dock högre bland vuxna än bland yngre).
Den mätningen har renderat många oroade kommentarer, till viss del med all rätta. Det speglar en bredare oro som de senaste månaderna hörs allt oftare. Frågan har lyfts på DN:s ledarsida, av kulturkrönikörer och organisationsföreträdare.
Temat är hur den allmänna debatten brutaliseras och fördummas. Fascisterna står förstås för det akuta, och numera alltmer fysiskt påtagliga, hotet. Men problemet handlar också om irrationalitet, dålig källkritik, åsiktsbubblor på nätet, kort sagt en generell oförmåga att upprätthålla klassiska ideal för debatt. Ni vet: sak – inte person, lyssna och förstå, kunna resonera och ändra sig, förnuft går före känsla, fakta går före åsikt.
Vissa ser lösningen i folkbildning. Att utbilda fram principer, förnuft och rationalitet. Det är en tanke som å ena sidan är sympatisk, men också bygger på idén om att ”vi” ska utbilda ”dem”. Folk på Facebook. Ungdomarna. Rasisterna. Lite som när rasism var något man trodde sig kunna upplysa och utbilda bort.
Men oförnuft och bristande tilltro uppstår inte bara. Det uppfostras och belönas fram, uppstår ur faktiska erfarenheter, kan rent av vara rationellt. Det sker via ett skolsystem där kunskapsinhämtning och demokratiska ideal räknas mindre än betygslöften och skolpengsvinster. Det sker via ett arbetsliv där företag lägger ned som de vill, där folk är överutbildade, arbetsköparna allt mer maktgalna, och politiker bara erbjuder tomma predikningar om att göra sig flexibel och anställningsbar.
Det sker via sociala medier där vi ”lajkar” dem som tycker rätt och tvålar till dem som tycker fel. Obeaktat att den med fel åsikt hade en rimligare argumentationsunderbyggnad och hyggligt tonläge. Där vi pratar om ”deras” bristande källkritik, men fyller våra egna Facebookflöden med vidareskickat skvaller och egosmekningar förklädda till tester.
Mest iögonfallande är att de som talar om Principer är samma människor som sedan kan tvärvända i exempelvis asylfrågan, baserat på inte mycket mer än skrämselargument.
Det är samma offentliga personer som med darr på rösten förespråkar Respekt För Demokratiska Former när någon kliver utanför ramarna det minsta – och som ignorerar dem som försöker påverka Inom Formerna.
Eller de som pläderar för Europeisk Demokratisk Anda, men är knäpptysta när EU våldför sig på den demokratiska viljan hos olydiga nationsbefolkningar.
Hur kan vi prata om Rationalitet, när många av våra samhälleliga verksamheter alltmer präglas av ren dumhet? Järnvägsunderhåll där ansvarsflykten är inbyggd alltmedan kostnader för konsulter och jurister skenar. Apotek som inte lagerhåller ens vanliga mediciner. Sjukvårdssystem som skapar flest vårdmottagningar i de friskaste områdena. Kollektivtrafik som bara funkar när det funkar, men inte vid minsta störning.
Och det Förnuftiga Samtalet, kan det ske i ett offentligt rum som belönar högröstad snabbhet? Där man offrar kulturredaktioner och anställer klickjägare, låter sig bemannas av otrygga multimediajournalister utan egen styrka i ämnen och fakta, och fyller public service med debattprogram i skränformat, därför att det ”blir bra tv”.
Nej, ärade Förnuftsbärare. Utbildning och medborgerlig skolning är en del, men bara en liten del av det hela. Det stora problemet är belöningsstrukturerna som vi alla, men framför allt ni, skapar och återskapar varje dag.
Vi har fått en kultur som ignorerar eftertanke och resonemang, men belönar inkonsekvens, dumhet och personcentrering.
Och folk gör som folk – tyvärr – gör: anpassar sig.
