Pensionsuppgörelsen är ett slag i magen på arbetarklassen. Det är ett nytt pensionssystem som behövs, inte fler år av slit och stress på arbetsmarknaden.
Förra veckan slog pensionsuppgörelsen ner som en bomb. Det som många värkande kroppar befarat blev till verklighet. Pensionsåldern ska höjas. Nu ska människor arbeta ännu längre.
Detta beslut vilar på en uppgörelse mellan de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Det finns en rad aspekter att ta i beaktande gällande denna uppgörelse. Först och främst är uppgörelsen givetvis ett stort svek mot arbetarklassen. Vi vet hur situationen ser ut på arbetsmarknaden i dag. I välfärden har vi en mycket ansträngd situation för vårdarbetare, förskolelärare, barnskötare med flera. Är du undersköterska har du redan nu svårt att arbeta ända fram till dagens pensionsålder. Att höja pensionsåldern blir ett hårt slag i magen på dessa grupper. Något som många andra kritiska röster tidigare även påpekat.
Samtidigt har även kritiken mot uppgörelsen från en del håll varit märklig. På exempelvis Aftonbladets ledarsida konstaterades faktumet att det är arbetarklassens kvinnor som är de stora förlorarna i denna uppgörelse. Det är sant. Men efter konstaterandet följde dock ett mantra som vi även fått höra från regeringsföreträdare angående uppgörelsen: ”Något måste göras, vi lever längre och får pension i allt fler år”. Att något måste göras är förstås sant. Men vad som bekymrar mig är att slutsatsen på den socialdemokratiska ledarsidan inte betyder att det är vårt pensionssystem som bör förändras. Utan i stället landar man i att det är vårt stressade arbetsliv som är det stora problemet och inte pensionerna – alltså pensionssystemet. Grundprincipen att vi ska arbeta längre blir därmed inget problem, alla ska bara få förutsättning att göra det. En mycket märklig och visionslös slutsats om ens mål är att människor som tillhör arbetarklassen ska få det bättre, ska få mer frihet och makt över sin vardag och livssituation.
Givetvis är vårt stressade arbetsliv ett stort problem för samhället såväl som för vår pension. I likhet med vad som skrivits ovan så visar tidningen Kommunalarbetaren att 35 procent av kommunanställda lämnar arbetet före 65 års ålder. Detta är ett jätteproblem för våra pensioner. Människor med slitna kroppar tvingas sluta arbeta, följden blir att fattigdom följer med i döden. Denna orättvisa är dock tätt sammankopplad med vårt pensionssystem. För pensionssystemet och det stressade arbetslivet är en produkt av exakt samma visionslösa mittenpolitik som förts i årtionden. Det räcker inte med att enbart justera arbetsmiljön så att alla ska orka arbeta längre. Det är inte en politik som sätter arbetarklassen i centrum. Det är pensionssystemet måste göras om och då genom betydligt starkare reformer än att minska antalet PPM-fonder med hjälp av en ”kvalitetskontroll”.
Givetvis är vårt stressade arbetsliv ett stort problem för samhället såväl som för vår pension
Många oroar sig för pensionerna i dag. Alla från undersköterskor till mer beställda tjänstemän går med rätta och räknar på hur deras framtid som äldre kommer att yttra sig rent ekonomiskt. Det är så pensionssystemet är riggat. Göran Persson sa redan för 20 år sedan att detta system skulle göra folk fattiga. Då som nu stängde partier över blockgränserna in sig och förhandlade fram det som senare kallats pensionsbluffen. Nu står vi här med ett underfinansierat premiepensionssystem.
Kärnan i problemet är pengar. Inte så svårt att lösa när det finns gott om pengar i statskassan. Vi kan exempelvis ta av de 200 miljarder som kommit in främst genom den smyghöjda allmänna löneavgiften.
När julrushen lagt sig hoppas jag vi ses på gator och torg för att protestera mot uppgörelsen. Att vi startar Facebookgrupper där våra nyårslöften innefattar att inte låta politikerna komma undan med det här. Det vi har är vår röst, blir den tillräckligt stark kan de ansvariga tvingas ändra sina beslut.
