När jag gick i gymnasiet hade vi en lärare som lämnade klassrummet under varje prov för att ”kopiera lite grejer”. Så fort manchesterprasslet tystnat i korridoren drog vi upp böckerna ur väskan och började skriva av. När fraset anades igen, alltid fem minuter innan provets slut, satt vi som välkammade mönsterelever vid våra platser igen.
Denna tysta uppmaning att fuska berodde på att det var sent 90-tal, och att lärarna satts att tävla om vem som kan höja sina elevers betyg mest. Konkurrens leder alltså inte alltid till önskade resultat.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sedan dess har pressen att sätta höga betyg bara ökat. Den vinstjakt som skulle stimulera effektivitet och entreprenörskap har stimulerat innovationer som obehöriga lärare som inte kan svenska, krympande bibliotek och gårdar, social dumpning av kostsamma elever, samt de nu omdiskuterade fuskbetygen. (Eller som vi fuskare gärna hade kallat dem: glädjebetyg.)
Problemet har varit känt sedan friskolesystemets införande, men så länge detta bara påtalades av samlade forskar- och lärarkårer valde politikerna tyvärr att inte lyssna. När Handelshögskolans rektor Lars Strannegård härom veckan varnade för att fusket kan tvinga dem att överge det nationella antagningssystemet och införa ett eget, blev det tydligt att debatten är förlorad.
Visst är det ironiskt att Lars Strannegård har suttit i styrelsen för Internationella Engelska Skolan, och lät deras rektor Barbara Bergström betala för en professur på högskolan i hennes namn. Som Jenny Maria Nilsson skriver i Aftonbladet (12 maj) är han en del av problemet, men likväl tvingar hans text regeringen att agera.
All ballast ska slängas överbord för att rädda de dyrbara bolagsvinsterna.
Vi bör heller inte glömma att skolminister Lotta Edholm är en lobbyist, som fram till att ha blivit vald satt i styrelsen för Tellusgruppen och först på TT:s fråga lovade sälja sin aktiepost i bolaget. Hon kommer aldrig att göra något åt grundproblemet, som är marknadssystemet som helhet.
Så nu gör Liberalerna allt för att göra ingenting och ändå framstå som handlingskraftiga. Därför gör partiet utspel om att utreda allt från felaktiga betyg till digitalisering och att ”höja lärarnas status” – all ballast ska slängas överbord för att rädda de dyrbara bolagsvinsterna.
Men nu har vi facit. Vi vet vad systemet där vinster ska motivera skolorna till förbättringar går för. De ständiga skandalerna på bolagsskolor som Tellusgruppen är illustrativa, men grundproblemet är inte att de vinstdrivna skolorna är sämre – utan att konkurrensen även tvingar kommunala och idédrivna skolor att tävla med försämringar och fusk. En flumskola i ordets rätta bemärkelse.
Det räcker alltså inte med att slänga ut skoligarkerna. Vi har testat vinstsystemet och betyget är underkänt. Gör om, gör rätt.
