För några år sedan föreläste jag för ett gäng förtroendevalda i ett LO-förbund. Jag bad dem föreställa sig den typiska arbetaren, vad gör hen? Hur ser hen ut? Hur lever den? Fram kom en homogen beskrivning. Undersköterskan Anette, byggnadsarbetaren Johan. De förkroppsligar arbetarklassen, socialt, kulturellt och ekonomiskt. Berättelsen om Sverige hänger ihop med den om arbetarrörelsen, och den har i sin tur blivit allt mer mångkulturell. I olika vågor har portugiser, chilenare, greker, kurder, bosnier och somalier kommit hit och blivit en del av den svenska arbetarklassen. De har satt ihop våra Volvobilar och tagit hand om våra sjuka. Arbetarna heter i dag inte bara Anette och Johan, de heter också Jorge och Fatima.
När vi nu kliver in i vad som måste anses som den smutsigaste valrörelse Sverige beskådat, är det omöjligt att inte se hur både ras och klass präglar valrörelsen. Från Moderaterna som vill adhd-testa barn i utsatta områden och Liberalerna som vill språkbedöma tvååringar, till Socialdemokraterna som inte vill ha ett ”Somalitown”. Utspelen är formade för att slå ned på under- och arbetarklassen och ge sken av att det är människor i socioekonomiskt eftersatta områden som bär ansvaren för samhällsproblemen. Det är kärnan i populistisk valretorik, särskilt den välfärdschauvinistiska sådana som Sverige länge var skonat från – minus Sverigedemokraterna då. Den som delar upp befolkningen i närande och tärande – närande, de hårt arbetande vita svenskarna, som för vidare en stolt arbetartradition. Som genom svett, blod och tårar format och byggt landet. Och de tärande: invandrarna, flyktingarna, fattiga.
De som suger ut samhällets resurser och beskrivs som parasiter.
Nu finns det en risk att ett radikalnationalistiskt parti vars politik lett till förödande konsekvenser i historien regerar efter valet. Partiet har rentav gjort inbrytningar i arbetarrörelsen och lockar numera en tredjedel av LO-medlemmarnas röster. Denna tragiska utveckling har underlättats av oförmågan att förstå att arbetarklassen i dag består av människor från hela världen.
Föreställningen om den homogena arbetarrörelsen har också försvårat samtalen inom delar av vänstern. För den som gjort misstaget att försöka ha ett intellektuellt hederligt samtal om hur ras påverkar oss alla, tvingas man diskutera på vilket sätt klass är viktigare. Delar av vänstern tycks tro att en diskussion om ras leder till att klassperspektivet utmanas och bortprioriteras. De som menar annat får inte sällan epitet som ”identitetspolitiker” kastade på sig. Men klass och ras hänger ihop, samverkar och förstärker varandra. Den här valrörelsen är det yttersta beviset på det.
Det finns mycket som står på spel under den här valrörelsen: om vi efteråt kommer att ha en klimatpolitik värd namnet, om vi kommer att se ytterligare försämringar av sjukvård och skola. Men det finns också annat som står på spel: vårt mångkulturella samhälle. Assimilationspolitiken är numera vardag, idén om att människor med olika tro, hudfärg och traditioner kan leva som grannar ifrågasätts.
Det menar jag på är något värt att kämpa för. Om det är någon lärdom vi borde ha dragit från historien så är det att varje försök att slå ned på det mångkulturella samhället förr eller senare slutar i tragedi.
