Anna Hörnell undrar om “Bildningsboxen” riskerar att befästa
bildning som en växande samling anekdoter att rabbla på fest.
Sedan förra året ger Norstedts och det digitala bildningsmagasinet Anekdot ut lådor med essäer under namnet Bildningsboxen. I vår kom den andra i ordningen, där fem svenska forskare – Leif Runefelt, Malin Nilsson, Åsa Bharathi Larsson, Johan Fredrikzon och Julia Ravanis – står för varsin text. I den vinröda asken avhandlas bland annat matematikens kön, den skiftande bildkulturen kring Harriet Beecher Stowes mest kända romankaraktär och den skrivande människans relation till döden.
Jag har lätt att redogöra för det jag lär mig: att det amerikanska inbördeskriget hängde ihop med slutet för hemvävarindustrin i Sjuhärad. Att Jenny Nyströms teckningar av titelkaraktären i Onkel Toms stuga bröt mot en bildkultur som mot slutet av 1800-talet ofta framställde honom som försvagad, passiv och positionerad en bit ifrån den vita flickan Eva. Att marknadsföringslingot för 1800-talets kringresande akrobatsällskap framstår som rena grekiskan för en 2000-talsbetraktare: Akademisk-Plastiska Konstrepresentationer, Olla Podrida, Chinesiska Gengoriner. Ändå kommer jag på mig själv med att undra över vad ordet ”bildning” gör på lådan. Det ligger där, anspråksfullt i glansiga bokstäver, och bråkar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag tror min undran har med inramningen att göra. Bildningsboxens tjocka kartong är ett så effektivt skal, innesluter prydligt de fem essäerna. Även om texterna är långläsning på nätet går de raskt att rejsa igenom i tryckt format, och när boxen sedan står i bokhyllan med ryggen utåt ser jag inte längre vad som ryms därinne. Att lådan är den andra i ordningen, och en del av en större folkbildande ansats, framgår bara på försättsbladen. En del av mig undrar om lådan riskerar att befästa bildning som en växande samling anekdoter att rabbla på fest: Jag lyssnade på en P3-dokumentär om ett urfolk i Bengaliska viken, jag såg en Netflixserie om OJ Simpson, jag läste ett bildningshäfte om akrobatik. I den här boxen frustreras jag bitvis – särskilt i Johan Fredrikzons essä – av ett käckt populärvetenskapligt tilltal och ett skenbart allmängiltigt ”vi” som snarare synliggör skribentens begränsade utblick än bjuder in läsaren i betraktelsen.
En av bildningens viktigaste aspekter är dess emancipatoriska potential, men för att bildningsanspråket ska kännas verkligt betydelsefullt behöver det leda vidare. Peka bortom boxen, mot den fortsatta kampen för ett bättre samhälle, mot nya försök att ”veta tillsammans” och använda sitt omdöme för att göra något vettigt av den vetskapen, för att parafrasera Sverker Sörlins Till bildningens försvar från 2019.
Samtidigt är det kanske ett orättvist krav att lägga på en enda låda. Den bjuder trots allt in läsaren i fem olika sätt att tänka på historien. Så här går det att som kvinna i naturvetenskapen tänka på en annan kvinnlig akademikers relation till kropp, matematik och skönhet. Så här kan ”onkel Tom” ha blivit både ett rasistiskt begrepp och ett skällsord i svarta antirasistiska sammanhang. Här är en lång rad människor som glöms bort när vi antar att historiens industriarbetare var män. Hur läsaren väljer att gå vidare när boxen är utläst – ta dess tankar vidare eller käfta emot dem, rabbla dess fakta som anekdoter på fest eller glömma den helt – får kanske bli en fråga för hennes egen bildning.
