Då var hon betydligt mer positivt inställd och ville, som hon säger, ”göra skillnad inifrån”.

Tre år på tre fängelser och ett häkte senare har mynnat ut i boken Sluten anstalt (Ordfront, 2024), en verklighetsnära roman baserad på hennes anteckningar från tiden som kriminalvårdare, och en skildring av straffpolitikens brutala effekter på insidan.

– Redan innan Tidöavtalet var det snack om ”kapacitetsökning”. Man sprängde bort alla grönytor och ett helt odlingsland för att sätta dit massa baracker i stället. Och dubbelbeläggning – förut var det standard att man hade ett eget rum. Nu ska två dela på samma cell, i alla celler som är större än sex kvadratmeter.

Fanny Klang ser Kriminalvårdens pågående expansion som ”helt rättsvidrig” – och en följd av de hårdare tagens politik. Straffskärpningar innebär att många fler ska sättas i fängelse, samt stanna där längre. På mindre än tio år ska antalet fängelseplatser i Sverige öka från 9 000 till 27 000. Kriminalvården ska mer än fördubbla sin budget, från 18 miljarder till dryga 40. Under ”förslag på effektivisering” i förra årets kapacitetsrapport lyfts både fängelsefartyg och hyrning av platser utomlands som potentiella ”alternativa lösningar”.

– Samtidigt drar man in på till exempel kryddor, för att ”det är så dyrt”. Men absolut, fyra stycken på välbetald övertid en söndag? Välkomna.

Att få jobb var aldrig svårt, var i landet hon än befann sig. Behörighet var mer av en bagatell.

Har man väl byggt en industri för 27 000 människor som ska jobba där, vill man ju inte montera ned den igen.

– Det var bara att ringa till anstalten och säga ”hej, jag är här nu” så var jag välkommen, fast jag aldrig hade gått deras utbildning. På den sista anstalten var det, efter två år, någon som sade ”det kanske är läge att du går den nu”. Jag sa att jag inte ville, för att jag skulle börja plugga till hösten. Då var det lugnt.

Hon berättar om befäl som inte orkade följa protokoll för hur självmordsbenägna intagna skulle bemötas, och en stark intern tystnadskultur om missförhållanden. Från chefen kom nedlåtande kommentarer om vad man inte skulle ”bry sitt söta lilla huvud om”. Att larma facket kunde ibland bli precis lika problematiskt.

– På en anstalt som jag jobbade på så var ett vakthavande befäl ordförande i den lokala fackklubben. De är officiellt inte chefer, så de får vara det.

I den mediala och politiska debatten om brott och straff pågår en avhumanisering, menar Fanny Klang, där man pratar om kriminella som ett ”eget släkte” utan rättigheter.

– Jag upplever att människovärde blivit något man måste förtjäna. Utöver det saknar jag klassperspektivet fullständigt. Ingen gör en analys av varför det ser ut som det gör, av konsekvenserna av 30 års nyliberalism på Sverige. Det är ett enormt samhälleligt misslyckande, och väldigt orättvist att människor som på många sätt också är offer för marknadsekonomin ska ta på sig hela ansvaret och skulden.

Fanny Klang tror att en ökad privatisering av Kriminalvården är oundviklig, om den ekonomiska kalkylen för en massiv utbyggnad ska gå ihop. Och att vad som i dag utgör sysselsättningsarbete för fångar med lätthet kan industrialiseras.

– I stället för att de ska sitta och packa ner något i en kartong halvt på låtsas så tar man in aktörer med vinstintresse, som plötsligt har billig arbetskraft. Och har man väl byggt en industri för 27 000 människor som ska jobba där, vill man ju inte montera ned den igen. Så skapas incitament för att fortsätta ha människor i fängelse, som vi ser i USA.