Inrikes 20 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

– Vänta, jag ska visa en grej.

Han rusar mot baren och trycker på en knapp. En av väggarna fälls ut som i Kalle Ankas husvagnssemester. På andra sidan finns ett handfat, en pissoar och ett isbad som kan förvandlas till bastu. Han hoppar upp på träbänken för att visa att den håller.

– Som kille är det här drömmen.

Bakom varje bländvita leende står en ätt av tandläkare. I alla fall bakom Bingo Rimérs. 

– Jag har aldrig haft några hål, skrattar han.

Det har gått drygt 52 timmar sedan 49-åringen med elfenbenständerna kom ut som nyfrälst vänster i en debattartikel i Expressen. Texten innehåller ett frontalangrepp på fadern, som jämförs med en ”oresonlig tysk general”. Men egentligen var pappan tandläkare, precis som hans egen far. För Bingo var det aldrig aktuellt.

– Jag hade inte studiekapaciteten, säger Bingo Rimér, som berättar att han fick adhd-diagnos i vuxen ålder.

Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Officersgrad eller ej – pappan var fascinerad av tysk kultur. Hemma hos tandläkare Rimér låg exemplar av Der Spiegel, och en Volkswagen stod parkerad utanför huset.

– Han var väldigt auktoritär, gillade ordning och reda, minns han.

– Han brukade säga att en folkpartist är en hermafrodit med blåklint i blick.

Vi avbryts av att fästmön Julia Franzén ringer upp via Facetime.

– Förlåt, jag måste ta det här.

Med allvarlig röst varnar hon sin fästman för ett stundande ”kaos”. Anledningen är att paret ska lämna staden över helgen – och Bingos son, Ringo Rimér, ska ha fest. Hon befarar att ”hela Stockholm kommer”. De lägger på igen.

– Jag tror inte på begränsningar, suckar han.

Han beskriver uppväxten på gården utanför det lilla samhället som ”Bullerbyn”. Flykten från idyllen gick till Moderata ungdomsförbundet. 

– Det var en kille på skolan som frågade om jag ville komma på fest på fredag. När jag kom dit var det jättekul.

Så småningom ersattes festerna av kurser. Vid ett tillfälle besökte han ett möte där en ungmoderat talade, en sådan som kallade sig nyliberal. Jag föreslår namn som Johan Norberg, Anders Borg och OS-bombaren Mats Hinze. Bingo minns inte vem av dem det var, men att han köpte budskapet med hull och hår.

– ”Släpp spriten fri, legalisera knarket!” Gud, vilken bra idé. Det kändes häftigt.

Han beskriver sin bild av vänstern under tiden som att de var bakåtsträvande och sura. De nyliberala moderaterna var tvärtom festliga, utåtriktade och glada.

Inför valet 1991, två år innan han själv fick rösta, ringde han runt för Moderaternas räkning och uppmanade förstagångsväljare att rösta fram Carl Bildt som statsminister. Därefter tog den politiska banan ett tvärt slut, när Bingo gick ut gymnasiet med kassa betyg (utom i bild).

– Efter gymnasiet handlade mitt liv bara om att överleva.

Som ung var Bingo Rimérs stora föregångsland USA. 

– Jag älskade möjligheterna och friheterna. Man kunde få utlopp för sin kreativitet och bli uppskattad för att man var annorlunda.

Den som personifierade drömmen var – så klart – Playboys grundare Hugh Hefner.

– Vilken dröm att gå runt i pyjamas i en herrgård med en massa tjejer, kände jag när jag gick hemma på gården och mockade skit.

Några år senare arbetade han på den svenska upplagan av herrtidningen, och bjöd in till Hefners 80-årsfest. Men det var inte som han hade förväntat sig.

– Det var gubbigt och vulgärt. Det blev uppenbart när jag själv fick barn. Han ville inte vara med sina barn. Hur kan man inte vilja det? Det är det bästa som finns.

Alla inbjudna skulle ha pyjamas, och alla skulle med sig fem tjejer. Hugh Hefner skulle godkänna alla.

Trump var den enda som inte bar pyjamas. Det kändes som att jag skulle hälsa på en president. Men sedan tog jag tag i hans hand.

Han håller fram sin egen hand mot mig för att illustrera vad han kände. Den är mjuk som ett kaninöra.

– ”Vilken ära att möta dig”, sade jag. På den tiden såg jag honom som en amerikansk Petter Stordalen. Fastighetskungen från Amerika.

När jag frågar vad han tycker om den amerikanska presidenten i dag så skakar han bara på huvudet.

– När man ser honom på nyheterna känns det som satir. Men det säger också väldigt mycket om USA. 

Det har blivit Playboy mansion av allt?

– Nej, men kapitalismen har skenat. De flesta av oss kan nog se en viss era i USA:s historia som jävligt härlig. Det gamla sättet, där man byggde bilar och växte långsamt, känns nästan sympatisk. Men det är inte så längre.

– Man har nått en punkt där det blivit för bekvämt. Man bor i ett hus med robotdammsugare, sitter i bilen hela dagarna, äter överdimensionerade portioner från drive through. Från att man fick ett bättre liv har folk börjat dö tidigare. 

Ser du samma tendenser i Sverige?

– Ja, vi har fel förebilder. Sociala medier har varit en dålig injektion i vårt samhälle.  Individualismen borde inte ses som rätt utgångspunkt för ett solidariskt samhälle, oavsett var man står politiskt.

Under åren som följde såg Bingo fler av kapitalismens baksidor – bokstavligt talat.

– Jag la så mycket tid på mina bilder. Men när de lades upp på Jamba så kallades de bara för Rumpa 1 och Rumpa 2, säger han med hänvisning till en webbsida som sålde ringsignaler och bilder i det mobila internets barndom.

Till en början såg han det som positivt.

– Det var otroligt. Samma bild kunde laddas ned om och om igen, det var som att sälja luft.

Men snart märkte han något som skrämde honom.

– Plötsligt gick det så fort att bli så rik. Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Han är kritisk mot stora plattformar som Instagram och Tiktok.

– De vet att det kommer öka intäkterna om de kopplar på ett filter som gör alla unga tjejer snyggare. Men de struntar i konsekvenserna för deras välmående. 

Samtidigt ser han inte att problemen kan skyllas på enskilda plattformars brist på moral. Det sitter i väggarna.

– Om de inte gör det så gör Snapchat eller Instagram det. Den som gör det tjänar mest pengar och vinner.

– Det är så systemet ser ut för alla i hela världen. Vi är alla en del av det, vare sig vi vill eller inte.

Han berättar om sin tid som chefredaktör på herrtidningen Moore, och hur hans konstnärliga ambitioner slukades av pattkapitalismens krav.

Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

– En gång tog jag några foton på en tjej med ett exotiskt, utländskt utseende. Jag tyckte själv att det var de vackraste bilderna jag tagit, och det blev ett omslag. Men den tidningen sålde så dåligt, minns han.

– Den storbystade blondinen på omslaget, med fet röd text ovanför, fångade däremot snabbt alla killars uppmärksamhet. Det sålde.

Bingo Rimér skjuter upp kepsen och blottar sitt platinablonda hår.

– Det är lätt att vara extremt förmögen och säga fuck off till det kapitalistiska systemet.

– Men jag är inte det. Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

Du måste följa systemet?

– Hundra procent. Mitt enda alternativ skulle vara att flytta någonstans där jag hade andra levnadsomkostnader. Men jag har två exfruar, fyra barn och en bonusunge.

– Det är lite som Ebba Grön sjunger, ”gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon”. Det är ju så, säger han och far ut med armarna.

Till sist måste jag ställa frågan:

Är du socialist?

– Njae…

Flickfotografen ser tankfull ut, tvekar i några sekunder.

– Jag har mina värderingar och kan inte översätta dem i en specifik politisk åskådning. I varje enskild situation tar jag beslut baserat på vad jag tycker är rätt och fel. Kör jag mina barns hundraåriga gammelmormor kan jag köra in med bilen på en gågata för att underlätta för henne.

Jag frågar om det är i trafikfrågan hans värderingar är som mest nyliberala. 43 muskler aktiveras samtidigt i hans ansikte.

Exakt!

När är du som mest socialist?

– När man börjar väga blöjorna på ålderdomshem för att spara pengar.

– Jag läste om ett ställe i Asien där de lägger extremt mycket resurser på förebyggande vård. De frågar hur folk mår innan de ens kommer in på sjukhuset.

Ett annat problem han ser är maten.

– Det är den här äckliga kapitalismen. Man fiskar upp all fisk, hugger ner all skog, bygger enorma slakterier.

Han flammar upp och börjar berätta om amerikanska fabriksfarmar där kossor blir hopfösta med bulldozer för att förvandlas till ultraprocessade hamburgare. 

– Vi äter så mycket skit som gör oss sjuka. Skulle det inte vara bättre om vi som samhälle satsade på att alla ska må bra? I stället för att folk ska sitta på en stol hela dagarna och äta skräpmat.

Han är också kritisk mot hur tillgänglig pornografi är i dag.

– Jag tycker det är problematiskt när sexismen och porren börjar exponeras för unga människor. I dag är det genom dålig porr som unga killar lär sig samspelet med sin partner.

Läs mer
Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.
Inrikes 06 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Han berättar att han själv bara hade ”ett svartvitt porträtt på en tjej med en kaffekopp” på väggen som ung.

– Naturligt ljus, jag tror det var en reklam för ett kaffeföretag. I dag hade den nog klassats som sexistisk.

Efter drygt två timmar måste Bingo åka till sitt kontor på Östermalm. Han skjutsar mig åt andra hållet, till Flammans kontor ett stenkast därifrån.

När han susar i väg i sin röda elbil har jag ärligt talat fortfarande inte riktigt förstått vem Bingo Rimér är. Är han socialist? Nyliberal? En kille som gått på ett tandläkarbesök för mycket?

Eller något eget. En Bingoborgare med extra allt.

Fakta: Bingo Rimér

Namn: Björn Oluf Bingo Rimér
Ålder: 49
Yrke: Fotograf
Aktuell med: Programleder satsningen Bästa bilden på SVT i vår.

Kultur 13 februari, 2026

Édouard Louis ilska har blivit slentrian

Kollapsen handlar om den såriga relationen till författarens bror. Men ilska mot familjemedlemmar räcker inte till hur många romaner som helst. Foto: Jean Francois Robert/Modds.

I ”Kollapsen” är det Édouard Louis brors tur att kastas under bussen. Föga överraskande beskrivs han som en ond och våldsam jävel. Ändå känner författaren ingenting, och inte Flammans kritiker heller.

Édouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) var en rasande uppgörelse med familjen och uppväxten under trasproletära förhållanden i norra Frankrike. Som många andra blev jag golvad av den. Kombinationen av råhet och ilska med en mer distanserad sociologisk blick framstod som på samma gång äkta som politiskt gångbar. Louis var bara 22 år när boken publicerades, och vi var många som tänkte att det här är en författare att hålla ögonen på.

De flesta av hans böcker har riktat sig mot en specifik familjemedlem. Så även den nya Kollapsen som handlar om hans storebrors för tidiga död. Men även i de böcker som främst handlat om Louis själv, har familjen varit närvarande. Våldets historia – som är hans andra bok – kretsar kring en våldtäkt han blir utsatt för och består av en dialog med hans syster om det som skett. Den följdes senast upp av vad jag menar är hans bästa bok, Vem dödade min far?

Vänstern tenderar att bli vag när fienden ska pekas ut. Kapitalism och patriarkat kan vara nog så dödliga men som begrepp likväl abstrakta. Det som gjorde Vem dödade min far? politiskt intressant var att Louis genom att skriva ut namnen på de ministrar som drog in faderns bidrag och rätt till medicin, också namngav hans bödlar. Boken är en påminnelse om att den härskande klassen inte är det minsta abstrakt, de har namn, hemadresser och de kan ställas till svars.

Därefter har det gått utför. Efter två böcker om modern, som inte kan beskrivas som annat än lågvattenmärken i Louis produktion, har turen nu alltså kommit till hans bror. När brodern dog 38 år gammal, utblottad och alkoholiserad, hade de inte haft kontakt på många år.

Det är med viss bävan jag börjar läsa och tyvärr blir mina farhågor snabbt besannade.

Det bultande hjärta och den rasande ilska som gjorde Louis första böcker spektakulära har med tiden mattats av.

Att broderns död inte påverkat Louis nämnvärt framgår redan i bokens första mening: ”När jag fick beskedet att min bror var död kände jag ingenting, varken sorg, förtvivlan, glädje eller tillfredsställelse.”

Trots det återkommer Louis boken igenom till att han hatade honom. Han vägrar att gå på begravningen, även om det sårar modern. Han till och med försöker prata sig ur att betala för omkostnaderna, trots att han är den enda i familjen med pengar.

Han ringer upp gamla flickvänner för att förstå broderns liv under de år de inte hade kontakt. Fram växer bilden av en människa som gjorde alla i sin omgivning illa. Han slog sina partners, hotade deras barn, blev anmäld för våldtäkt, och hatade bögar. Homofobin var också en av anledningarna till att den homosexuella Louis slutgiltigt bröt med honom.

Men de flickvänner Louis pratar med vittnar också om en man som kunde vara oerhört generös och kärleksfull.

Även Louis själv återkommer till tillfällen då brodern fanns där för honom.

Läs mer

Han minns hur han hjälpte honom att måla om när han flyttade hemifrån. Hur han i flera dagar höll sig nykter och arbetade koncentrerat, mån om att Louis skulle ha det fint i sin nya bostad. När föräldrarna vägrade att hjälpa Louis att köpa kurslitteratur ringde brodern upp dem, vansinnig över att de inte förstod vikten av Louis studier.

Om dessa episoder är tänkta att nyansera bilden av brodern är resultatet intetsägande. Det finns ingen motsättning att förvånas över, och Louis lyckas aldrig nå bortom den i grunden banala insikten att människan är en komplex varelse kapabel till både ont och gott.

Jag misstänker att det beror på att han egentligen inte bryr sig nämnvärt. Det bultande hjärta och den rasande ilska som gjorde Louis första böcker spektakulära har med tiden mattats av. I och med att han inte känner något särskilt inför broderns död framstår också hatet mot honom som slentrianmässigt.

Detsamma kan väl i ärlighetens namn sägas om Louis författarskap.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 februari, 2026

Vinn ungdomarna, vinn valet!

Det politiska intresset hos unga lever. Foto: Maja Suslin/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Just nu märks ett uppvaknande för samhällsfrågor bland ungdomar, men på ett annat sätt än tidigare. Det mest kända exemplet är Auroramålet, där en grupp unga stämt staten för alltför otillräckliga klimatåtgärder. De traditionella partierna och deras ungdomsförbund har svårt att locka nya medlemmar, men det betyder inte att engagemanget minskar, bara att det sker i andra forum. Sociala medier kommer att ha stor betydelse i den kommande valrörelsen.

Att nå de unga väljarna är grundläggande för ett parti som månar om sin tillväxt

Jag är övertygad om att de partier som bäst lyckas mobilisera de unga väljarna också är de som kommer att gå fram starkast i valet. Likaså att vänstern sitter med flera trumf på hand när det gäller att vinna unga väljare. Men man måste spela sina kort rätt. Annars blir det enkelt för högern att vinna både de ungas sympatier och valet i sin helhet.

Följande områden tror jag är av stort intresse för unga väljare och bör därför beredas plats i valdebatten.

Bostäder. Bygg billiga bostäder på pendelavstånd till större städer, men även på andra ställen där det behövs med hjälp av statliga subventioner. Inrätta förmånliga bolån för unga vuxna.

Skolan. Ge alla ungdomar bättre möjligheter att klara av skolan. Tillsätt mer resurser och öka elevinflytandet. Men gå inte i fällan genom att bara öka kunskapskraven och mängden prov.

Ungdomsjobb. Inför betalda ungdomsjobb i hela landet i anslutning till studierna. Jobben ska ha som syfte att ge ungdomarna kunskap om och erfarenhet av arbetslivet, och att stärka deras självförtroende genom tillit och att tilldela ansvar.

Miljö och klimat. Verka för en grön omställning med hjälp av modern teknik. Underlätta utbyggnaden av solkraft och vindkraft. Inför gratis kollektivtrafik för barn och unga i hela landet. Subventionera ungas tågresande kraftigt.

De här reformförslagen kostar mycket, men är välinvesterade pengar i jämförelse med Tidöhögerns linje om fler fängelser och hårdare tag, skattepengar till vinstdrivande välfärdsföretag och utvisningar av skötsamma, välintegrerade utlandsfödda.

Nämnda reformer skulle även leda till stora samhällsvinster och besparingar. En förbättrad folkhälsa, minskad kriminalitet och skadegörelse samt ett bredare och starkare folkligt samhällsengagemang. En höjd sysselsättningsgrad inom byggsektorn där arbetslösheten är skyhög. Tätare bemanning inom skolan, vilket avlastar en hårt pressad lärarkår. Fler arbeten inom utveckling av grön energi.

Läs mer

Satsningarna skulle tryggas ekonomiskt genom återinförande av förmögenhetsskatten samtidigt som vi börjar jämna ut de rekordstora ekonomiska klyftorna.

Att nå de unga väljarna är grundläggande för ett parti som månar om sin tillväxt, och säkrar väljare på längre sikt. Därför är det hög tid att föra ut dessa frågor i valrörelsen och bevisa för väljarna att en progressiv vänsterpolitik inte bara är fullt möjlig, utan också betydligt mer önskvärd och human än en repressiv och orättvis högerpolitik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 februari, 2026

Kan Norges två socialistpartier enas mot miljardärerna?

Norska stortinget byggt i Lego. Foto: Petter Evertsen.

Norge har två vänsterpartier i parlamentet, samtidigt som unga väljare driver högerut och miljardärerna kraftsamlar. Är landets socialister splittrade i onödan – eller kan mångfalden leda dem till seger? Flamman reser till Oslo för att förstå varför två inte kan bli en.

– Han stod vid vår valstuga och rageade.

Marian Hussein, vice partiledare för Sosialistisk venstreparti, pekar ut mot Eidsvolls plass där snön yr i vinden. Stora salen är byggd med fönster mot torget så att protester där utifrån kan höras in. Över slottet en bit bort vajar den norska kungaflaggan mot en gråmulen himmel. Kungen är i stan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)