Inrikes 20 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

– Vänta, jag ska visa en grej.

Han rusar mot baren och trycker på en knapp. En av väggarna fälls ut som i Kalle Ankas husvagnssemester. På andra sidan finns ett handfat, en pissoar och ett isbad som kan förvandlas till bastu. Han hoppar upp på träbänken för att visa att den håller.

– Som kille är det här drömmen.

Bakom varje bländvita leende står en ätt av tandläkare. I alla fall bakom Bingo Rimérs. 

– Jag har aldrig haft några hål, skrattar han.

Det har gått drygt 52 timmar sedan 49-åringen med elfenbenständerna kom ut som nyfrälst vänster i en debattartikel i Expressen. Texten innehåller ett frontalangrepp på fadern, som jämförs med en ”oresonlig tysk general”. Men egentligen var pappan tandläkare, precis som hans egen far. För Bingo var det aldrig aktuellt.

– Jag hade inte studiekapaciteten, säger Bingo Rimér, som berättar att han fick adhd-diagnos i vuxen ålder.

Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Officersgrad eller ej – pappan var fascinerad av tysk kultur. Hemma hos tandläkare Rimér låg exemplar av Der Spiegel, och en Volkswagen stod parkerad utanför huset.

– Han var väldigt auktoritär, gillade ordning och reda, minns han.

– Han brukade säga att en folkpartist är en hermafrodit med blåklint i blick.

Vi avbryts av att fästmön Julia Franzén ringer upp via Facetime.

– Förlåt, jag måste ta det här.

Med allvarlig röst varnar hon sin fästman för ett stundande ”kaos”. Anledningen är att paret ska lämna staden över helgen – och Bingos son, Ringo Rimér, ska ha fest. Hon befarar att ”hela Stockholm kommer”. De lägger på igen.

– Jag tror inte på begränsningar, suckar han.

Han beskriver uppväxten på gården utanför det lilla samhället som ”Bullerbyn”. Flykten från idyllen gick till Moderata ungdomsförbundet. 

– Det var en kille på skolan som frågade om jag ville komma på fest på fredag. När jag kom dit var det jättekul.

Så småningom ersattes festerna av kurser. Vid ett tillfälle besökte han ett möte där en ungmoderat talade, en sådan som kallade sig nyliberal. Jag föreslår namn som Johan Norberg, Anders Borg och OS-bombaren Mats Hinze. Bingo minns inte vem av dem det var, men att han köpte budskapet med hull och hår.

– ”Släpp spriten fri, legalisera knarket!” Gud, vilken bra idé. Det kändes häftigt.

Han beskriver sin bild av vänstern under tiden som att de var bakåtsträvande och sura. De nyliberala moderaterna var tvärtom festliga, utåtriktade och glada.

Inför valet 1991, två år innan han själv fick rösta, ringde han runt för Moderaternas räkning och uppmanade förstagångsväljare att rösta fram Carl Bildt som statsminister. Därefter tog den politiska banan ett tvärt slut, när Bingo gick ut gymnasiet med kassa betyg (utom i bild).

– Efter gymnasiet handlade mitt liv bara om att överleva.

Som ung var Bingo Rimérs stora föregångsland USA. 

– Jag älskade möjligheterna och friheterna. Man kunde få utlopp för sin kreativitet och bli uppskattad för att man var annorlunda.

Den som personifierade drömmen var – så klart – Playboys grundare Hugh Hefner.

– Vilken dröm att gå runt i pyjamas i en herrgård med en massa tjejer, kände jag när jag gick hemma på gården och mockade skit.

Några år senare arbetade han på den svenska upplagan av herrtidningen, och bjöd in till Hefners 80-årsfest. Men det var inte som han hade förväntat sig.

– Det var gubbigt och vulgärt. Det blev uppenbart när jag själv fick barn. Han ville inte vara med sina barn. Hur kan man inte vilja det? Det är det bästa som finns.

Alla inbjudna skulle ha pyjamas, och alla skulle med sig fem tjejer. Hugh Hefner skulle godkänna alla.

Trump var den enda som inte bar pyjamas. Det kändes som att jag skulle hälsa på en president. Men sedan tog jag tag i hans hand.

Han håller fram sin egen hand mot mig för att illustrera vad han kände. Den är mjuk som ett kaninöra.

– ”Vilken ära att möta dig”, sade jag. På den tiden såg jag honom som en amerikansk Petter Stordalen. Fastighetskungen från Amerika.

När jag frågar vad han tycker om den amerikanska presidenten i dag så skakar han bara på huvudet.

– När man ser honom på nyheterna känns det som satir. Men det säger också väldigt mycket om USA. 

Det har blivit Playboy mansion av allt?

– Nej, men kapitalismen har skenat. De flesta av oss kan nog se en viss era i USA:s historia som jävligt härlig. Det gamla sättet, där man byggde bilar och växte långsamt, känns nästan sympatisk. Men det är inte så längre.

– Man har nått en punkt där det blivit för bekvämt. Man bor i ett hus med robotdammsugare, sitter i bilen hela dagarna, äter överdimensionerade portioner från drive through. Från att man fick ett bättre liv har folk börjat dö tidigare. 

Ser du samma tendenser i Sverige?

– Ja, vi har fel förebilder. Sociala medier har varit en dålig injektion i vårt samhälle.  Individualismen borde inte ses som rätt utgångspunkt för ett solidariskt samhälle, oavsett var man står politiskt.

Under åren som följde såg Bingo fler av kapitalismens baksidor – bokstavligt talat.

– Jag la så mycket tid på mina bilder. Men när de lades upp på Jamba så kallades de bara för Rumpa 1 och Rumpa 2, säger han med hänvisning till en webbsida som sålde ringsignaler och bilder i det mobila internets barndom.

Till en början såg han det som positivt.

– Det var otroligt. Samma bild kunde laddas ned om och om igen, det var som att sälja luft.

Men snart märkte han något som skrämde honom.

– Plötsligt gick det så fort att bli så rik. Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Han är kritisk mot stora plattformar som Instagram och Tiktok.

– De vet att det kommer öka intäkterna om de kopplar på ett filter som gör alla unga tjejer snyggare. Men de struntar i konsekvenserna för deras välmående. 

Samtidigt ser han inte att problemen kan skyllas på enskilda plattformars brist på moral. Det sitter i väggarna.

– Om de inte gör det så gör Snapchat eller Instagram det. Den som gör det tjänar mest pengar och vinner.

– Det är så systemet ser ut för alla i hela världen. Vi är alla en del av det, vare sig vi vill eller inte.

Han berättar om sin tid som chefredaktör på herrtidningen Moore, och hur hans konstnärliga ambitioner slukades av pattkapitalismens krav.

Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

– En gång tog jag några foton på en tjej med ett exotiskt, utländskt utseende. Jag tyckte själv att det var de vackraste bilderna jag tagit, och det blev ett omslag. Men den tidningen sålde så dåligt, minns han.

– Den storbystade blondinen på omslaget, med fet röd text ovanför, fångade däremot snabbt alla killars uppmärksamhet. Det sålde.

Bingo Rimér skjuter upp kepsen och blottar sitt platinablonda hår.

– Det är lätt att vara extremt förmögen och säga fuck off till det kapitalistiska systemet.

– Men jag är inte det. Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

Du måste följa systemet?

– Hundra procent. Mitt enda alternativ skulle vara att flytta någonstans där jag hade andra levnadsomkostnader. Men jag har två exfruar, fyra barn och en bonusunge.

– Det är lite som Ebba Grön sjunger, ”gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon”. Det är ju så, säger han och far ut med armarna.

Till sist måste jag ställa frågan:

Är du socialist?

– Njae…

Flickfotografen ser tankfull ut, tvekar i några sekunder.

– Jag har mina värderingar och kan inte översätta dem i en specifik politisk åskådning. I varje enskild situation tar jag beslut baserat på vad jag tycker är rätt och fel. Kör jag mina barns hundraåriga gammelmormor kan jag köra in med bilen på en gågata för att underlätta för henne.

Jag frågar om det är i trafikfrågan hans värderingar är som mest nyliberala. 43 muskler aktiveras samtidigt i hans ansikte.

Exakt!

När är du som mest socialist?

– När man börjar väga blöjorna på ålderdomshem för att spara pengar.

– Jag läste om ett ställe i Asien där de lägger extremt mycket resurser på förebyggande vård. De frågar hur folk mår innan de ens kommer in på sjukhuset.

Ett annat problem han ser är maten.

– Det är den här äckliga kapitalismen. Man fiskar upp all fisk, hugger ner all skog, bygger enorma slakterier.

Han flammar upp och börjar berätta om amerikanska fabriksfarmar där kossor blir hopfösta med bulldozer för att förvandlas till ultraprocessade hamburgare. 

– Vi äter så mycket skit som gör oss sjuka. Skulle det inte vara bättre om vi som samhälle satsade på att alla ska må bra? I stället för att folk ska sitta på en stol hela dagarna och äta skräpmat.

Han är också kritisk mot hur tillgänglig pornografi är i dag.

– Jag tycker det är problematiskt när sexismen och porren börjar exponeras för unga människor. I dag är det genom dålig porr som unga killar lär sig samspelet med sin partner.

Läs mer
Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.
Inrikes 06 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Han berättar att han själv bara hade ”ett svartvitt porträtt på en tjej med en kaffekopp” på väggen som ung.

– Naturligt ljus, jag tror det var en reklam för ett kaffeföretag. I dag hade den nog klassats som sexistisk.

Efter drygt två timmar måste Bingo åka till sitt kontor på Östermalm. Han skjutsar mig åt andra hållet, till Flammans kontor ett stenkast därifrån.

När han susar i väg i sin röda elbil har jag ärligt talat fortfarande inte riktigt förstått vem Bingo Rimér är. Är han socialist? Nyliberal? En kille som gått på ett tandläkarbesök för mycket?

Eller något eget. En Bingoborgare med extra allt.

Fakta: Bingo Rimér

Namn: Björn Oluf Bingo Rimér
Ålder: 49
Yrke: Fotograf
Aktuell med: Programleder satsningen Bästa bilden på SVT i vår.

Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 18 februari, 2026

Ann Heberlein: Är Pelicot verkligen en kvinnlig förebild?

”Ett” monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Foto: Lewis Joly/AP.

Gisèle Pelicot är en hjälte när hon ser till att rättegången sker inför öppen ridå. Ann Heberlein, däremot, blev glad när hon hörde att hennes förövare dött.

Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall. 

Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 februari, 2026

Den borgerliga kulturens diskreta förtryck

Foto: Angelica Karlsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en recension av sociologen Lena Sohls bok Tvätten (DN 251103) sätter Sara Martinsson fingret på ett av den borgerliga kulturens dilemman. Där finns den klassresande forskaren som med ”en underström av skuld” återvänder till barndomsmiljön i samhället kring Tvätten, där finns arbetarna som skäms över att kallas arbetarklass. Varför denna ömsesidiga kluvenhet? Som jag ser det bär finkulturen en stor del av skulden, en aspekt som inte berörs i boken, nuförtiden knappt alls.

Den borgerliga kulturens kärna består i en idealisering av konstarterna. Det tros vara i konstverken livets djupaste mening och högsta höjder står att finna. För att lära sig de ädla konsternas språkspel krävs dock bildning, familjetradition eller högre utbildning. På så vis får arbetarklassen veta att den i sitt innersta är tämligen värdelös. För att frälsa sin själ måste arbetaren göra en klassresa. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder här ingenting.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion.

Av samma skäl blygs många klassresenärer för att ha övergett sitt ursprung och blivit en smula främmande inför föräldrarna. Så sår den borgerliga kulturen split mellan arbetarklass och medelklass. Borgarklassens elit har inga sådana skrupler. Tvärtom. Där köper man sanslöst dyra tavlor som avlatsbrev och berättar för likasinnade gäster initierat om skabrösa detaljer i verkets proveniens, varvid sällskapet i egna ögon framstår som förfinade själar, en prydnad för civilisationen.

Lik förbannat stämmer medelklassvänstern in i lovsångerna till finkulturen. 1970-talets sökande efter en alternativ folklig kultur är förlöjligat eller bortglömt. Konsten tycks tillhöra en oantastlig högre sfär.

Vad bör då göras? Först måste distans upprättas. Trots alla högstämda fraser är den borgerliga kulturen så klart en mänsklig konstruktion och historisk produkt. Som sådan har den en början, och kanske är det början till slutet på dess hegemoni vi nu bevittnar.

Riktningen fick sitt genombrott vid mitten av 1800-talet, när ångmaskin, järnväg och vetenskap lade grunden för en i det närmaste gränslös framstegstro. Då när allt tycktes möjligt framstod den som en själslig krona på samhällsutvecklingen, som kulturernas Kultur. Kompositören och chefsideologen Richard Wagner gav konsten ett magiskt skimmer som förespråkarna klamrar sig fast vid än idag.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst.

Men rörelsen har sedan länge förlorat sin spänst, och ingenting att bidra med när det gäller att ge orientering åt nutidens inre liv. Den känsla av gränsöverskridande upphöjelse som konstverket kan ge kommer att förbli en källa till glädje, men i vår epok är uppenbart att det inte räcker som grund för samhällets bärande kultur. Dagens Kulturnissar gnäller mest över att tiden är ur led.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion. Finkulturen förstås bäst som en profan religion, baserad på tron att människans eviga frågor finner sina bästa svar i konsten. Anhängarna upplever sig inte som religiösa, men konstverken fyller samma funktion som gudareligionernas reliker och heliga skrifter. I kopplingen till religion finns ändå något som kanske går att bygga vidare på.

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Gudareligionerna fortsätter på sina håll att ställa till med elände, men hade religion som sådan varit alltigenom usel skulle den knappast ha uppstått och överlevt så länge i så många kulturer. Historien talar för att religionsutövning svarar mot djupt kända behov i vår inre verklighet, skapade av förmågan till ord och på ord baserad tanke, som leder till frågor kring livets mening.

I förening med vår av evolutionen givna sociala natur väcks en längtan att höra ihop inte bara med familj, släkt och nation, utan att känna sig som en del av ”allt”, att höra samman med det stora hela. Bättre än någon annan verksamhet tycks religionen kunna tillfredsställa detta behov. Genom högtidliga ritualer och vardagliga seder svarar den på längtan efter och glädjen i att tro tillsammans.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst. I flera gudsreligioner finns istället en egalitär ryggrad. Inför Gud – eller Livet – står vi alla nakna.

Vi borde inte längre behöva vare sig gudar eller storslagna konstverk för att odla vår tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen, på förnuftet och känslan, hennes kärlek och längtan. I en sekulär folklig religion skulle änkans skärv och en vänligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni.

Läs mer

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Där skulle forskaren och arbetaren mötas på själsligt jämställd fot, och arbetarklassen återvinna en viktig del av sin självkänsla. Förverkligandet kan tyckas avlägset, men måhända väntar en folkvänlig motsvarighet till profeten Wagner i någon ringaktad förort eller bland Rimbos tvätteriarbetare.

Men redan tanken på möjligheten utmanar finkulturens hegemoni: härigenom öppnas en väg att äntligen skaka av sig den borgerliga Kulturens diskreta förtryck. Kanske går det att utveckla en ny bärande kultur som ger medelklassen ett inre liv anpassat till demokratins egalitära anda? Kanske skulle en profan folklig religion som bygger på arbetarklassens själsliga natur kunna bli ett sådant alternativ.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 februari, 2026

USA vill göra Europa till sin vita underhuggare

Frontex eskorterar en båt med flyktingar utanför grekiska Lesbos den 28 februari 2020. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet. USA:s utrikesminister Marco Rubio talar sig varm om Kristoffer Columbus vid säkerhetskonferensen i München den 14 februari. Foto: Michael Varaklas/AP, Alex Brandon/AP/TT.

Europa behöver inte USA:s hjälp för att stänga gränsen. Här finns redan en nykolonial tradition – som Tidö applåderar.

– I en tid när rubriker utropar den transatlantiska erans död, bör alla veta att det varken är vårt mål eller önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara i den västra hemisfären, men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa.

Det sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i lördags. Många europeiska ledare välkomnade det som det ”bästa vi kunde hoppas på” i jämförelse med vicepresident JD Vances svavelosande tal på samma scen för ett år sedan.

Men den utsträckta handen är minst lika konfrontatorisk som Vances. För andemeningen i Rubios tal var att Europa måste rulla tillbaka klockan till en kolonial era, då starka upptäcksresande män lade världen under sig med svärd i ena handen och ett kors i den andra. Det är det Europa som Donald Trumps regering identifierar sig med. 

Den gamla kontinenten kan alltså åter bli USA:s vän, men bara på villkor att man gör upp med en politik som leder till ”civilisatorisk utplåning” – det vill säga invandring, woke inklusivitet och försöken att med Rubios ord ”blidka en klimatsekt”. Målet är ett vitt Europa som agerar regional ståthållare i ett västerländskt imperium, likt ett Vichy-Frankrike i Trumps egen Neuordnung.

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa.

Det är en klassisk reaktionär och högerextrem vision av Europa som har funnits sedan 1920-talet, och som fortfarande är populär i delar av Europa vilket civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins entusiastiska applåder vittnade om. Det ironiska är dock att delar av Rubios vision av Europa redan är officiell EU-politik. Unionen har i dag en nästan lika restriktiv migrationspolitik som USA, med Frontex som ett eget och dödligare Ice. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet, varav över 1 800 förra året enligt International Organization for Migration – många som ett resultat av illegala ”pushbacks”

När Ursula von der Leyen tog över ordförandeposten i EU-kommissionen 2019 gavs denna politik dessutom en kulturell prägel: i ett försök att spegla den växande högerextrema opinionen i Europa tillsatte hon en ny kommissionär med uppdrag att försvara den ”europeiska livsstilen”. Sedan dess har det bara fortsatt. Nu varnar 75 människorättsorganisationer för att ett nytt kommissionsförslag om att öka deportationerna av odokumenterade migranter kan leda till koncentrationsläger och ”Iceliknande räder” över hela Europa.

Detta betyder inte att Kommissionen styrs av onda rasister. Snarare följer de samma logik som svenska socialdemokrater och andra mittenpartier som desperat försöker neutralisera extremhögern genom att ta över delar av deras politik. Problemet är att denna triangulering inte har fungerat någonstans. I stället visar studier att den nästan alltid bidrar till att förflytta hela spelplanen högerut.

Om EU på allvar vill konfrontera Trump och stå upp för de upplysningsvärderingar som unionen bygger på, måste man visa vilken sida man står på. Det går inte att kombinera sådana värden med en dödlig migrationspolitik som ska blidka den europeiska extremhögern, samtidigt som den driver hela det politiska samtalet mot avgrunden. Antingen står man på människovärdets sida eller så gör man inte det.

Läs mer

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa. Om den ska bli verklighet krävs en politisk strid, och ett skifte till en mer principfast och konsekvent hållning. Ett första steg vore att säga nej till Tony Blairs försök att få med EU på Trumps nykoloniala ”fredsråd” i Gaza. Det hade också varit bra om svenska socialdemokrater slutade rösta med den europeiska extremhögern om hårdare migrationslagar.

En sak är säker: den amerikanska högern samlar krafterna för striden om vad Europa ska vara. Det är dags att vi antar utmaningen. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 februari, 2026

Fortsatt förtroende för Anna Nachman: ”Illvilja bakom påståendena”

Anna Nachman och Dan Park, med Stockholms synagoga i bakgrunden. Bilden är ett montage. Foto: Wikimedia Commons & Drago Prvulovic / TT.

Expos granskning visade på långvarigt samröre mellan Judiska församlingens begravningsansvariga i Stockholm och den flerfaldigt hetsdömde antisemiten Dan Park. Men trots oro i församlingen är förtroendet för Anna Nachman orubbat. ”Grovt överdrivet”, tycker begravningssällskapets ordförande om kritiken.

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, får fortsatt förtroende i sitt uppdrag. Detta trots den kritik som riktats mot hennes utspel från både stiftelsen Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

I ett internt mejl till församlingen under tisdagen skriver Roland Loefler, ordförande för begravningssällskapet Chevra kadisha, att ”angreppet mot Anna och den debatt som följt inte rubbar förtroendet för Anna som begravningsansvarig”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)