Inrikes 20 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

– Vänta, jag ska visa en grej.

Han rusar mot baren och trycker på en knapp. En av väggarna fälls ut som i Kalle Ankas husvagnssemester. På andra sidan finns ett handfat, en pissoar och ett isbad som kan förvandlas till bastu. Han hoppar upp på träbänken för att visa att den håller.

– Som kille är det här drömmen.

Bakom varje bländvita leende står en ätt av tandläkare. I alla fall bakom Bingo Rimérs. 

– Jag har aldrig haft några hål, skrattar han.

Det har gått drygt 52 timmar sedan 49-åringen med elfenbenständerna kom ut som nyfrälst vänster i en debattartikel i Expressen. Texten innehåller ett frontalangrepp på fadern, som jämförs med en ”oresonlig tysk general”. Men egentligen var pappan tandläkare, precis som hans egen far. För Bingo var det aldrig aktuellt.

– Jag hade inte studiekapaciteten, säger Bingo Rimér, som berättar att han fick adhd-diagnos i vuxen ålder.

Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Officersgrad eller ej – pappan var fascinerad av tysk kultur. Hemma hos tandläkare Rimér låg exemplar av Der Spiegel, och en Volkswagen stod parkerad utanför huset.

– Han var väldigt auktoritär, gillade ordning och reda, minns han.

– Han brukade säga att en folkpartist är en hermafrodit med blåklint i blick.

Vi avbryts av att fästmön Julia Franzén ringer upp via Facetime.

– Förlåt, jag måste ta det här.

Med allvarlig röst varnar hon sin fästman för ett stundande ”kaos”. Anledningen är att paret ska lämna staden över helgen – och Bingos son, Ringo Rimér, ska ha fest. Hon befarar att ”hela Stockholm kommer”. De lägger på igen.

– Jag tror inte på begränsningar, suckar han.

Han beskriver uppväxten på gården utanför det lilla samhället som ”Bullerbyn”. Flykten från idyllen gick till Moderata ungdomsförbundet. 

– Det var en kille på skolan som frågade om jag ville komma på fest på fredag. När jag kom dit var det jättekul.

Så småningom ersattes festerna av kurser. Vid ett tillfälle besökte han ett möte där en ungmoderat talade, en sådan som kallade sig nyliberal. Jag föreslår namn som Johan Norberg, Anders Borg och OS-bombaren Mats Hinze. Bingo minns inte vem av dem det var, men att han köpte budskapet med hull och hår.

– ”Släpp spriten fri, legalisera knarket!” Gud, vilken bra idé. Det kändes häftigt.

Han beskriver sin bild av vänstern under tiden som att de var bakåtsträvande och sura. De nyliberala moderaterna var tvärtom festliga, utåtriktade och glada.

Inför valet 1991, två år innan han själv fick rösta, ringde han runt för Moderaternas räkning och uppmanade förstagångsväljare att rösta fram Carl Bildt som statsminister. Därefter tog den politiska banan ett tvärt slut, när Bingo gick ut gymnasiet med kassa betyg (utom i bild).

– Efter gymnasiet handlade mitt liv bara om att överleva.

Som ung var Bingo Rimérs stora föregångsland USA. 

– Jag älskade möjligheterna och friheterna. Man kunde få utlopp för sin kreativitet och bli uppskattad för att man var annorlunda.

Den som personifierade drömmen var – så klart – Playboys grundare Hugh Hefner.

– Vilken dröm att gå runt i pyjamas i en herrgård med en massa tjejer, kände jag när jag gick hemma på gården och mockade skit.

Några år senare arbetade han på den svenska upplagan av herrtidningen, och bjöd in till Hefners 80-årsfest. Men det var inte som han hade förväntat sig.

– Det var gubbigt och vulgärt. Det blev uppenbart när jag själv fick barn. Han ville inte vara med sina barn. Hur kan man inte vilja det? Det är det bästa som finns.

Alla inbjudna skulle ha pyjamas, och alla skulle med sig fem tjejer. Hugh Hefner skulle godkänna alla.

Trump var den enda som inte bar pyjamas. Det kändes som att jag skulle hälsa på en president. Men sedan tog jag tag i hans hand.

Han håller fram sin egen hand mot mig för att illustrera vad han kände. Den är mjuk som ett kaninöra.

– ”Vilken ära att möta dig”, sade jag. På den tiden såg jag honom som en amerikansk Petter Stordalen. Fastighetskungen från Amerika.

När jag frågar vad han tycker om den amerikanska presidenten i dag så skakar han bara på huvudet.

– När man ser honom på nyheterna känns det som satir. Men det säger också väldigt mycket om USA. 

Det har blivit Playboy mansion av allt?

– Nej, men kapitalismen har skenat. De flesta av oss kan nog se en viss era i USA:s historia som jävligt härlig. Det gamla sättet, där man byggde bilar och växte långsamt, känns nästan sympatisk. Men det är inte så längre.

– Man har nått en punkt där det blivit för bekvämt. Man bor i ett hus med robotdammsugare, sitter i bilen hela dagarna, äter överdimensionerade portioner från drive through. Från att man fick ett bättre liv har folk börjat dö tidigare. 

Ser du samma tendenser i Sverige?

– Ja, vi har fel förebilder. Sociala medier har varit en dålig injektion i vårt samhälle.  Individualismen borde inte ses som rätt utgångspunkt för ett solidariskt samhälle, oavsett var man står politiskt.

Under åren som följde såg Bingo fler av kapitalismens baksidor – bokstavligt talat.

– Jag la så mycket tid på mina bilder. Men när de lades upp på Jamba så kallades de bara för Rumpa 1 och Rumpa 2, säger han med hänvisning till en webbsida som sålde ringsignaler och bilder i det mobila internets barndom.

Till en början såg han det som positivt.

– Det var otroligt. Samma bild kunde laddas ned om och om igen, det var som att sälja luft.

Men snart märkte han något som skrämde honom.

– Plötsligt gick det så fort att bli så rik. Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Han är kritisk mot stora plattformar som Instagram och Tiktok.

– De vet att det kommer öka intäkterna om de kopplar på ett filter som gör alla unga tjejer snyggare. Men de struntar i konsekvenserna för deras välmående. 

Samtidigt ser han inte att problemen kan skyllas på enskilda plattformars brist på moral. Det sitter i väggarna.

– Om de inte gör det så gör Snapchat eller Instagram det. Den som gör det tjänar mest pengar och vinner.

– Det är så systemet ser ut för alla i hela världen. Vi är alla en del av det, vare sig vi vill eller inte.

Han berättar om sin tid som chefredaktör på herrtidningen Moore, och hur hans konstnärliga ambitioner slukades av pattkapitalismens krav.

Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

– En gång tog jag några foton på en tjej med ett exotiskt, utländskt utseende. Jag tyckte själv att det var de vackraste bilderna jag tagit, och det blev ett omslag. Men den tidningen sålde så dåligt, minns han.

– Den storbystade blondinen på omslaget, med fet röd text ovanför, fångade däremot snabbt alla killars uppmärksamhet. Det sålde.

Bingo Rimér skjuter upp kepsen och blottar sitt platinablonda hår.

– Det är lätt att vara extremt förmögen och säga fuck off till det kapitalistiska systemet.

– Men jag är inte det. Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

Du måste följa systemet?

– Hundra procent. Mitt enda alternativ skulle vara att flytta någonstans där jag hade andra levnadsomkostnader. Men jag har två exfruar, fyra barn och en bonusunge.

– Det är lite som Ebba Grön sjunger, ”gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon”. Det är ju så, säger han och far ut med armarna.

Till sist måste jag ställa frågan:

Är du socialist?

– Njae…

Flickfotografen ser tankfull ut, tvekar i några sekunder.

– Jag har mina värderingar och kan inte översätta dem i en specifik politisk åskådning. I varje enskild situation tar jag beslut baserat på vad jag tycker är rätt och fel. Kör jag mina barns hundraåriga gammelmormor kan jag köra in med bilen på en gågata för att underlätta för henne.

Jag frågar om det är i trafikfrågan hans värderingar är som mest nyliberala. 43 muskler aktiveras samtidigt i hans ansikte.

Exakt!

När är du som mest socialist?

– När man börjar väga blöjorna på ålderdomshem för att spara pengar.

– Jag läste om ett ställe i Asien där de lägger extremt mycket resurser på förebyggande vård. De frågar hur folk mår innan de ens kommer in på sjukhuset.

Ett annat problem han ser är maten.

– Det är den här äckliga kapitalismen. Man fiskar upp all fisk, hugger ner all skog, bygger enorma slakterier.

Han flammar upp och börjar berätta om amerikanska fabriksfarmar där kossor blir hopfösta med bulldozer för att förvandlas till ultraprocessade hamburgare. 

– Vi äter så mycket skit som gör oss sjuka. Skulle det inte vara bättre om vi som samhälle satsade på att alla ska må bra? I stället för att folk ska sitta på en stol hela dagarna och äta skräpmat.

Han är också kritisk mot hur tillgänglig pornografi är i dag.

– Jag tycker det är problematiskt när sexismen och porren börjar exponeras för unga människor. I dag är det genom dålig porr som unga killar lär sig samspelet med sin partner.

Läs mer
Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.
Inrikes 06 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Han berättar att han själv bara hade ”ett svartvitt porträtt på en tjej med en kaffekopp” på väggen som ung.

– Naturligt ljus, jag tror det var en reklam för ett kaffeföretag. I dag hade den nog klassats som sexistisk.

Efter drygt två timmar måste Bingo åka till sitt kontor på Östermalm. Han skjutsar mig åt andra hållet, till Flammans kontor ett stenkast därifrån.

När han susar i väg i sin röda elbil har jag ärligt talat fortfarande inte riktigt förstått vem Bingo Rimér är. Är han socialist? Nyliberal? En kille som gått på ett tandläkarbesök för mycket?

Eller något eget. En Bingoborgare med extra allt.

Fakta: Bingo Rimér

Namn: Björn Oluf Bingo Rimér
Ålder: 49
Yrke: Fotograf
Aktuell med: Programleder satsningen Bästa bilden på SVT i vår.

Inrikes 14 november, 2025

Arvidsjaur skeptiskt till regeringens uranplaner

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Regeringen ger grönt ljus till uranbrytning samtidigt som man vill upphäva det kommunala vetot. Flamman åker till Arjeplog där frågan vållat debatt i snart 50 år för att se hur förslaget tas emot.

En mil norr om Arjeplog svänger vi in på en grusväg. Vi sänker farten för att undvika de djupa hålen och stenarna som sticker upp och passerar sedan berget Lule Isjáks skrovliga branter. Snart skymtar vi sjön Hornavan och där är den – Uranvägen.

Här finns fortfarande spår efter LKAB:s provbrytning av uran 1980. Området har täckts över med jord, men växtligheten har inte fått fäste. Ett par skyltar varnar för joniserande strålning. Länsstyrelsens senaste undersökning visade på höga halter av bly, kadmium och uran i vattnet som kommer från gruvområdet.

Nu har området åter blivit aktuellt. Sedan några år har ett dotterbolag till kanadensiska Mawson gold ett undersökningstillstånd för uran i området kring Pleutajokk. Detta är bara en av flera fyndigheter i Arjeplog och grannkommunen Arvidsjaur där bolag fått undersökningstillstånd.

Arjeplogsborna Johan och Ilona Fjellström har varit en del av frågan om uranbrytning i Pleutajokk ända från starten.

Veteraner. Johan Fjellström var med när fyndigheten i Pleutajokk först undersöktes, och blev senare redaktör vid Piteå-tidningen. Hans fru Ilona blev med tiden aktiv i organisationen ”Arjeplogare mot Pleutajokk”. Foto: Erland Segerstedt.

– Jag var anställd som extrageolog hos SGU, som hade till uppgift att kartera mineralförekomster i Sverige. Sommaren 1972 åkte vi över Hornavan för att undersöka området kring Pleutajokk. Några år senare fick LKAB koncession för området, berättar Johan Fjellström.

Det blev starten på en intensiv diskussion i Arjeplog. Johan följde den som lokalredaktör för Piteå-tidningen. Ilona blev en av de drivande krafterna i föreningen ”Arjeplogare mot Pleutajokk”.

– Vi ordnade en hearing där det kom jättemånga människor. LKAB:s representanter sade att det inte fanns några faror med en gruva. Men forskare från Chalmers hade ett annat budskap, säger Ilona.

– Debatten pågick i flera år. Vissa invånare demonstrerade mot gruvan, medan socialdemokraterna demonstrerade för den. Arjeplog blev totalt uppdelat kring frågan om uranbrytning. Folk blev ovänner. Det blev oenighet även inom familjer, konstaterar Johan.

LKAB provbröt 1980 och året efter röstade kommunfullmäktige i Arjeplog med en rösts övervikt för urangruvan. Men den blev ändå inte av, då LKAB kom fram till att den inte skulle bli lönsam.

Test. Det kanadensiska bolaget Mawson provborrar efter uran vid Tåsjön i norra Jämtland. Under provborrningen tar man ut borrkärnor på många platser, i syfte att kartlägga fyndighetens volym och halterna av de eftersökta metallerna. Foto: Erland Segerstedt.

Omkring 2010 ökade uranintresset på nytt, inte minst i Arjeplog. Men fallande priser gjorde att intresset återigen minskade och 2018 infördes förbudet mot urangruvor och uranprospektering.

Nu har det vänt än en gång. Vid årsskiftet planerar Tidöpartierna att häva förbudet mot uranbrytning, och den 27 augusti meddelade man dessutom att det kommunala vetot ska tas bort. På vissa håll har reaktionen varit kraftig. I de fyra kommunerna kring Storsjön är den politiska enigheten stor i motståndet både när det gäller förbudet mot uranbrytning i den alunskiffer som finns söder om Storsjön och när det gäller det kommunala vetot. I Skara, Skövde, Falköping och Tidaholm har även politiker från Tidöpartierna motsatt sig planerna på att slopa vetot.

– Jag tycker det är beklagligt och inskränker det kommunala självstyret, sade Adam Johansson (M), kommunstyrelsen ordförande i Falköping, till SVT.

I Arjeplog och grannkommunen Arvidsjaur är diskussionen mer lågmäld. Men det har skett förändringar. I början på 1980-talet var socialdemokraterna i Arjeplog tydliga förespråkare för en urangruva i Pleutajokk. I dag är det socialdemokratiska kommunalrådet Isak Utsi mer skeptisk:

Fynd. Sedan 1970-talet har man letat efter uran i Pleutajokk. Foto: Erland Segerstedt.

– Uran är ett knepigt ämne och brytningen är förknippad med särskilda risker. Därför är jag tveksam till uranbrytning i Arjeplog. Vår partikongress i våras sade också nej till uranbrytning i alunskiffer, konstaterar han.

En orsak till den förändrade inställningen är att man inte längre är lika desperat efter nya jobb.

I dag är ekonomin mer diversifierad, och många sysselsätts av biltestning och den växande besöksnäringen.

Ett argument från regeringen är att det är rimligt att om det ska finnas kärnkraft i Sverige är det också rimligt att utvinna uran på hemmaplan. Isak Utsi delar inte den synen.

Uran är ett knepigt ämne och brytningen är förknippad med särskilda risker.

– Vi köper i dag en stor del av det uran som används från länder som har bra miljölagar. Det är länder som vi har goda relationer med och där det finns en erfarenhet av att bryta uran i stor skala. Det är mer troligt att det är en rimligare väg att gå i nuläget, menar Utsi.

Folkinitiativet Arjeplog, som blev näst största parti i det senaste kommunalvalet, har samma inställning som Socialdemokratarerna. Detsamma gäller för Vänsterpartiet.

– Vi har inte diskuterat frågan ännu för den har inte känts så aktuell, men när frågan var uppe på bordet tidigare var centern starkt emot uranbrytning, säger Centerpartiets gruppledare Sten-Åke Nilsson.

Det enda parti som sticker ut är Liberalerna, vars gruppledare Per Lampinen säger:

– Vi är positiva till gruvor av den enkla anledningen att ska vi ha det välstånd som kräver gruvor så går det inte att vara emot dem, inklusive urangruvor. Sedan handlar det så klart om en bedömning i enskilda fallet. Det är viktigt att det är ett stabilt företag, som kan öppna och driva den säkert över lång tid och inte efter några år lämna en tickande miljöbomb efter sig.

Det kommunala vetot vill han däremot ha kvar.

Jag är inte heller rädd för uranet. Med starka miljökrav måste det gå att bryta på ett säkert sätt.

På nationell nivå är de politiska skiljelinjerna desto större. Tidigare centerledaren Anna-Karin Hatt meddelade vid ett besök i Jämtland att partiet vill återinföra det kommunala vetot efter valet. Socialdemokraterna försvarar i en motion både förbudet mot uranbrytning och det kommunala vetot. Partiet pekar också på vikten av tillvaratagande av uran som förekommer som biprodukt i annan gruvverksamhet.

På några platser i landet görs motstånd mot planerna på uranbrytning. I Östersund demonstrerade 2 000 personer i våras. 500 överklaganden lämnades in mot norska företaget Titan Strategics ansökning om undersökningstillstånd på berget Billingen i Västra Götaland. I Arjeplog är motståndet mer lågmält.

De båda samebyarna som har betesmarker norr om Hornavan, Ståkka och Semisjaur-Njarg, är dock oroade.

– Bolidens planer på en koppargruva i Laver är ett faktum. Om det skulle bli aktuellt med en gruva i Pleutajokk så riskerar vi att förlora högkvalitativa betesmarker i båda ändarna av våra marker, säger Anders-Erling Fjällås, ordförande i Semisjaur-Njrags sameby.

Peter Sundström (bilden) bor på norra sidan av Hornavan, en dryg mil från Pleutajokk. Han driver ett företag som säljer röding från sjön, både i närområdet och till restauranger i Stockholm.

– Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva, säger han.

– Om det skulle bli en folkomröstning om uranbrytningen i dag kan jag inte tänka mig att det skulle bli ett ja.

Åse Sundström, som är verksam i biltestbranschen, ser däremot mest fördelar med en gruvetablering.

– Personligen är jag för gruvdrift. Jag jobbade själv några år i Laisvallgruvan innan den stängdes. Jag är inte heller rädd för uranet. Det är egentligen inget särskilt med det. Med starka miljökrav måste det gå att bryta på ett säkert sätt, säger hon, och fortsätter:

Läs mer

– Jag förstår till 100 procent att de personer som har sommarstugor eller jagar i de aktuella områdena tycker att det är jobbigt att det letas efter uran. Det skulle jag också tycka. Men för kommunens del skulle det vara fantastiskt med de jobb som en gruvetablering ger. Många som jobbar inom biltestarbranschen under vintern skulle nog gärna vilja ta sommarvikariat i en gruva. Men om det väl blir det så är det viktigt att det handlar om en långsiktig verksamhet.

Flamman har sökt miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L).

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 13 november, 2025

Grillen #10: Kan SD rädda klimatet?

I tionde avsnittet av ”Grillen” snackar Paulina, Jacob och Leonidas om det växande AI-fusket på universitet, om Saltkråkan verkligen blivit woke och om konservativa skäl att att bry sig om klimatet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 november, 2025

Myndighet skulle minska fusk och svinn – går back hundratals miljoner: ”Haveri”

Utbetalningsmyndigheten skulle till en början ha legat i Södertälje, men hamnade i nybyggda lokaler vid Gullmarsplan i Stockholm. Foto:

Utbetalningsmyndigheten har hittills lyckats kräva tillbaka 70 miljoner kronor i ”felaktiga utbetalningar” från välfärden. Samtidigt har 264 miljoner kronor gått till att utveckla ett nytt system – som regeringen nu skrotar innan det tagits i bruk. Nu vill Ingela Nylund Watz (S) ha svar från finansministern om vad som hänt.

Utbetalningsmyndigheten lanserades våren 2022, då Mikael Damberg (S) fortfarande var finansminister. Nu skulle en specifik myndighet få i uppdrag att söka efter missbruk, fusk och ekonomisk brottslighet i välfärdssystemet – dels genom ”dataanalys och systemövergripande granskningar”, men också genom att sköta ett gemensamt transaktionskonto för utbetalningar från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och andra myndigheter.

Myndigheten blev verklighet i början av 2024 under Tidöregeringen, och analysarbetet har hittills kammat hem omkring 70 miljoner kronor i återkrävda pengar. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, skrev statsministern på Facebook i somras, när summan låg på 40 miljoner, medan finansminister Elisabeth Svantesson konstaterade att ”våra gemensamma skattepengar ska gå till rätt saker”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 13 november, 2025

Epstein innan Handels-donationen: ”Hon har varit i mitt hus”

Foto: New York State Sex Offender Registry via AP.

En stor mängd mejl från den dömde pedofilmiljardären Jeffrey Epstein offentliggjordes under natten. I flera av dem konverserar han med sin svenska kontakt Barbro Ehnbom om unga svenska kvinnor. Men själv vill Ehnbom själv inte kommentera uppgifterna. ”Det kommer en annan dag hur det egentligen var”, säger hon till Flamman.

Under natten mot torsdagen släpptes en rad nya konversationer från sexbrottslingen och affärsmannen Jeffrey Epsteins privata mejlkorg. Bland dem finns flera mejl där Sverige nämns, främst i konversationer med hans svenska väninna, finansprofilen Barbro Ehnbom. 

Hon står också bakom den fond genom vilken Epstein donerat pengar till Handelshögskolan i Stockholm. I en konversation från 2011 lovar Epstein att donera 25 000 dollar, motsvarande runt 160 000 kronor med den tidens växelkurs.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 november, 2025

Den digitala friheten är bara på låtsas

Illustration: Petter Evertsen.

Regeringar världen över investerar hundratals miljarder för att bryta sig loss från amerikanska teknikbolag – påstår de. I själva verket strömmar pengarna in till det amerikanska halvledarföretaget Nvidia.

I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.

Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.

Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.

”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.

Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.

Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.

Profet. Jensen Huang grundade Nvidia 1993. I dag är han världens åttonde rikaste person. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP.

Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.

Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.

Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.

’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.

Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 november, 2025

Väggroparna vittnar om Sveriges förfall

Att laga vägar har blivit en lyx i det nya snål-Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT.

När regeringen sparar på investeringar är det glesbygden som tar smällen. Överskottsmålet är inte sund ekonomi – det är politiskt sabotage mot oss som bor på landet.

Precis före pandemin stod alla män i grannskapet lutade över gropen som grävts upp mitt i gatan. Armarna i kors, killgissningar om vattenflöden och det sedvanliga gnället över framkomligheten.
Men vi kan faktiskt skatta oss lyckliga: vår kommun ligger i framkant. I större delen av Sverige läcker dessa rör som såll. Där nere i gropen låg avlopps- och vattenrör i plockepinn, rester av de fornstora dagar då Sverige moderniserades på 1940- och 50-talen.

Under efterkrigstiden var det en lyx med rinnande vatten, men numera är det en självklarhet vi knappt reflekterar över. Men just därför har underhållet förfallit. De gamla rören är nu ett av kommunpolitikens största huvudbryn, och en tickande kostnadsbomb. Få kommuner vågar ta tag i det, av den enkla anledningen att det är för dyrt. Hur kunde detta bli ett problem i ett avsevärt rikare Sverige år 2025?

Kristdemokraten Stefan Attefall skrev nyligen i Dagens Nyheter att att de kommunala taxorna har stigit dubbelt så snabbt som inflationen, och att det drabbar småhusägare hårdast.

Han har rätt i diagnosen – men helt fel i behandlingen. Problemet är inte att kommunerna tar för mycket betalt, utan att staten dragit undan mattan för dem.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder.

De taxor Attefall hänvisar till gäller kommunernas mest grundläggande uppgifter: vatten och avlopp, fjärrvärme, elnät, bygglov. Samtidigt har regeringen låtit bli att stärka det kommunala utjämningssystemet. Och 2024 röstade sex av åtta riksdagspartier för det så kallade balansmålet i statsfinanserna – en kosmetisk uppdatering av det gamla överskottsmålet, men med samma åtstramningspolitik i botten.

Överskottsmålet innebär att staten ska spara mer än den spenderar, även när samhället skriker efter investeringar. Det är en ekonomisk tvångströja som lamslår landets glesbygdskommuner. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, varnade redan i fjol: Sverige står inför enorma investeringsbehov – i klimatomställningen, energisystemet, infrastrukturen, VA-näten, kriminalvården och försvaret. Men regeringen väljer att hålla igen.

Det är svårt att tolka på annat sätt än att den nyliberala åtstramningsdogmen har blivit ett självändamål – även för socialdemokratin.

I kommunerna märks konsekvenserna tydligt. När staten inte inflationsjusterar bidragen betyder det nedlagda skolor, färre vårdplatser och sämre äldreomsorg – oavsett vilken partifärg som styr lokalt. Och nu vill Attefall dessutom införa en ”skattebroms” för kommunerna, alltså hindra dem från att ens höja skatten för att rädda välfärden. Det är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ekonomiskt sabotage.

Läs mer

Tankesmedjan Timbro föreslog redan 2018 i rapporten ”Släpp kommunerna fria” att rika kommuner skulle få behålla mer av sina egna pengar och bidra mindre till de fattigare. Den idén har nu letat sig in i regeringens politik. Resultatet? Ett Sverige där Stockholm, Göteborg och Malmö fortsätter växa, medan stora delar av landet förvandlas till ett ekonomiskt månlandskap.

Om du bor i en landsbygdskommun och röstat borgerligt, har du i praktiken röstat för att du och dina barn ska ta notan – inte de som redan har mest. Några hundralappar mer i plånboken betyder föga när skolan läggs ned, sjukhuset rustas ned och vägarna förfaller.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder. Sverige behöver inte fler sparmål. Vi behöver en stat som vågar bygga igen.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 november, 2025

Moster Jeannette kan bli Chiles kommunistiska president

Det chilenska valet står mellan kommunisten Jeannette Jara och kandidater som talar sig varma för tidigare diktatorn Augusto Pinochet. Foto: Rodrigo Arangua/AP/TT.

Den 16 november hålls president- och parlamentsval i Chile. Mot den auktoritära högern står en ”uppfriskad” kommunism, som vänsterkandidaten Jeannette Jaras anhängare kallar den. Men nostalgin för Pinochets regim lever kvar i Chile – och vägen mot presidentskapet är ännu lång för den Tiktokvänliga kommunisten.

Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.

”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.

– Jag känner folkets kärlek för mig, svarar personen inuti den stora utklädningskostymen.

I handen har hon en spade. Det har blivit symbolen för Jeannette Jaras digitala kampanj ”ta tag i spaden”, som uppmuntrar väljare att ansluta sig som volontärer till hennes valkampanj. Den 51-åriga kommunistens officiella instagramkonto ser ut som ett typiskt politikerkonto, men desto mer liv är det på kontot för hennes alter ego Tía Jeannette, där juristen – som fram till nyligen var arbetsmarknadsminister – framställs som allas trygga moster.

Där finns AI-skapade videor i alla möjliga stilar.

I en av dem dansar Moster Jeannette i kort kjol med två tjejer till en koreansk poplåt. De åker till rymden och kliver av på månen. Hon kan också dansa cumbia på lunchen, och fråga om du har ätit upp ordentligt, med budskapet att hon tar hand om chilenarna.

– En av sakerna vänstern lärt sig under Jaras kampanj är de digitala kampanjerna med Moster Jeannette som en karikatyr, säger vänsteraktivisten Ivar som Flamman träffar i en lokal där hennes valarbetare samlats för att måla plakat.

Kampanjprojektet vann nyligen vad som kallats för den politiska kommunikationens Oscar, det amerikanska Napolitan Victory Awards, i kategorin ”Excellens i en digital/teknologisk kampanj”. Den virtuella presidentkandidaten som skapar trender på sociala medier lyckades snabbt nå en ny publik med humor och träffsäkra referenser.

Avatar. Den chilenska kommunisten Jeanette Jara har nått många väljare via humor i sociala medier. Foto: Line Bankel.

I Chile har det annars varit svårt för vänstern att slå igenom medialt. En orsak är att alla medier måste finansiera sig själva. Även TVN, Chiles public service, måste enligt lag dra in sina egna pengar. Det görs bland annat genom försäljning av satellitjänster och tv-format, men även annonser. Beroendet av reklamintäkter har kritiserats för att ge företag inflytande över innehållet, vilket i sin tur gynnar företagsvänlig högerpolitik. Vänsteraktivisten Ivar menar att det är högern i Chile som i slutändan äger mediakommunikationen.

– De chilenska tv-kanalerna visar brottsrapportering dagarna i ända. Morgonen börjar med ”dagens rån”, sedan följs det av morgonnyheterna, det vill säga de senaste begångna brotten.

Han nämner varje klockslag när samma nyhetsinslag om brotten sänds om.

– Meddelandet är alltid att Chile är ett osäkert land. När de repeterar det budskapet, hur tror du att folket reagerar? Det destabiliserar regeringen.

Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet.

Dagens regering leds av Gabriel Boric från vänsterkoalitionen. Inför presidentvalet den 16 november råder spänning mellan de fyra ledande kandidaterna: Jeannette Jara från Chiles kommunistiska parti (PCCh) och oppositionens tre högerkandidater.

Om ingen kandidat får majoritet hålls en andra omgång i december. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder Jara, men utan egen majoritet i en andra omgång förväntas högerns konservativa José Antonio Kast bli ny president i Chile. Kast växte upp i en tysk nazistfamilj, och hans bror Miguel var chef för Chiles centralbank under Pinochet. Tätt efter honom knappar Johannes Kaiser in, som grundat det Milei-inspirerade libertarianska partiet. Han har försvarat Pinochets metoder och sagt att han skulle kunna stödja en ny statskupp.

Opinionsundersökningar visar att brottsligheten är chilenarnas största oro just nu. Utländska gäng som venezolanska Tren de Aragua (”Araguatåget”) och organiserad brottslighet i Chile har lett till en längtan efter ordning.

Högerkandidaten Kast lovar hårda straff och i sin plan Escudo Fronterizo ( ”Gränssköld”) ska Chiles landgränser stärkas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 november, 2025

16 studenter AI-fuskade – i en och samma klass

Över hälften av studenterna vid en kurs på Linnéuniversitetet stängdes nyligen av efter fusk med generativ AI. ”Orsakerna till ökningen i just denna kurs är ännu inte klarlagda”, skriver prefekt Annelie Johansson till Flamman.

Den 3 november beslutade disciplinnämnden vid Linnéuniversitetet i Småland att stänga av 16 studenter från distanskursen ”Små barns språkutveckling”, efter att den ansvariga läraren anmält dem för fusk med generativ AI. 

I besluten anges bland annat ”systematiska märkligheter” i studenternas inlämningsuppgifter, där man bland annat hänvisar till felaktiga sidhänvisningar och icke-existerande källor som bevis på att man låtit AI-tjänster skriva uppgifterna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 november, 2025

Klimatet kan inte räddas med storytelling

Dockhuvuden ligger uppradade inför en Oxfam-protest under klimattoppmötet Cop 30 i brasilianska Belem. Från vänster: Lula da Silva (Brasilien), Mark Carney (Kanada), Cyril Ramaphosa (Sydafrika), Donald Trump (USA) och Ursula von der Leyen (EU). Foto: Eraldo Peres/AP.

Regeringens klimatarbete liknar Andrées polarexpedition: en sponsordriven kraschlandning som drivs med varmluft.

En kall dag i oktober 1897 befann sig äventyraren Salomon August Andrée i en tuff sits.
Luftballongen som skulle ta honom till Nordpolen hade störtat, och efter veckor av släpande på de tunga slädarna upptäckte sällskapet att isflaket de vandrat över hade drivit åt motsatt håll. De hade alltså rört sig bakåt.

När de till sist slog läger på den vindpiskade Vitön var krafterna slut. Andrée antecknade sina sista rader i dagboken, och när hans två följeslagare dog återstod bara ett tunt sidentält och ett gevär att skjuta isbjörn med – med det fyra månader långa vintermörkret på väg in.

Men mörkast av allt i SVT-dokumentären Döden på Vitön är att platsen de offrade livet för att dokumentera knappt finns kvar. Glaciären Anna, som de döpte efter hans medresenärs käresta, har smält.

Men jag tvivlar på att den typen av konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

Nu sitter världsledare på klimattoppmötet Cop 30 i Belém, vid Amazonflodens utlopp i Atlanten, och pratar om hur utvecklingen ska vändas. Målet är att få FN:s medlemsländer att skärpa till sig så att 1,5-gradersmålet kan hållas, samt att hjälpa utvecklingsländer med resurser för att minska utsläppen.

Men medan de återigen diskuterar ”ambitionsnivåer” och ”implementeringsramar” fortsätter världen att driva bakåt, precis som Andrées isflak. I januari bekräftade Meteorologiska världsorganisationen att 2024 var det varmaste året sedan man började mäta, och värmen försvagar i sin tur både världshavens och markens förmåga att kapsla in koldioxid.

Samtidigt sveper en annan farsot över världen: en klimatförnekande konservativ höger, som tagit makten i allt fler länder. Deras politik har effekter: bara mellan 2020 och 2022 fördubblades de direkta subventionerna till fossila bränslen i världen, till att motsvara 7 procent av världens BNP.

Högern verkar likgiltig inför att klimatkrisen även ökar de globala flyktingströmmarna. Det är visserligen svårt att beräkna exakt, men enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas 22 miljoner människor per år från sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Så även den som vill ”bevara Sverige svenskt” har starka skäl att engagera sig i klimatarbetet.

Inget av detta bekommer dock Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Enligt ett minigräv av bloggen Ledarsidorna, med den passande rubriken ”Torsk på Tallinn” befann han sig nämligen på en Timbrokonferens i Estland i stället. Temat var ”två dagar om Europa och friheten”, och på plats fanns även biståndsminister Benjamin Dousa och tidigare statsministern Carl Bildt.

Konferensen arrangerades av pr-byrån Bellbirds vd Anders Kempe, som också grundat byrån JKL och varit vd för Kreab. Han har också kopplingar till de havererade klimatprojekten Stegra och Northvolt, och är enligt Affärsvärlden personlig vän med både statsministern och den ifrågasatta finansmannen Harald Mix.

Läs mer

Tillsammans har de bidragit till att pr-ifiera omställningen i Sverige. I stället för att bygga fram en svensk industrikapacitet hoppas man på entreprenörsandan hos amerikanska Musk-lärlingar som Peter Carlsson och Paolo Cerruti, som båda lämnade Tesla för att grunda Northvolt, med kinesiska maskiner och arbetskraft till hjälp.

Samtidigt har de senaste årens Cop-konferenser, som ägt rum i de auktoritära oljeländerna Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraterna, varit minst lika korrupta. Kanske är det därför mer givande att träffa ledarfigurer för den gröna industrin, för att se vad som kan göras bättre. Men jag betvivlar att den sortens konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

För när det gäller klimatfrågan har både politiker och företag turats om att krascha, precis som Andrées ballong Örnen. Och som dessutom har samma drivmedel: varmluft.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)