På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki. 

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

– Vänta, jag ska visa en grej.

Han rusar mot baren och trycker på en knapp. En av väggarna fälls ut som i Kalle Ankas husvagnssemester. På andra sidan finns ett handfat, en pissoar och ett isbad som kan förvandlas till bastu. Han hoppar upp på träbänken för att visa att den håller.

– Som kille är det här drömmen.

Bakom varje bländvita leende står en ätt av tandläkare. I alla fall bakom Bingo Rimérs. 

– Jag har aldrig haft några hål, skrattar han.

Det har gått drygt 52 timmar sedan 49-åringen med elfenbenständerna kom ut som nyfrälst vänster i en debattartikel i Expressen. Texten innehåller ett frontalangrepp på fadern, som jämförs med en ”oresonlig tysk general”. Men egentligen var pappan tandläkare, precis som hans egen far. För Bingo var det aldrig aktuellt.

– Jag hade inte studiekapaciteten, säger Bingo Rimér, som berättar att han fick adhd-diagnos i vuxen ålder.

Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Officersgrad eller ej – pappan var fascinerad av tysk kultur. Hemma hos tandläkare Rimér låg exemplar av Der Spiegel, och en Volkswagen stod parkerad utanför huset.

– Han var väldigt auktoritär, gillade ordning och reda, minns han.

– Han brukade säga att en folkpartist är en hermafrodit med blåklint i blick.

Vi avbryts av att fästmön Julia Franzén ringer upp via Facetime.

– Förlåt, jag måste ta det här.

Med allvarlig röst varnar hon sin fästman för ett stundande ”kaos”. Anledningen är att paret ska lämna staden över helgen – och Bingos son, Ringo Rimér, ska ha fest. Hon befarar att ”hela Stockholm kommer”. De lägger på igen.

– Jag tror inte på begränsningar, suckar han.

Han beskriver uppväxten på gården utanför det lilla samhället som ”Bullerbyn”. Flykten från idyllen gick till Moderata ungdomsförbundet. 

– Det var en kille på skolan som frågade om jag ville komma på fest på fredag. När jag kom dit var det jättekul.

Så småningom ersattes festerna av kurser. Vid ett tillfälle besökte han ett möte där en ungmoderat talade, en sådan som kallade sig nyliberal. Jag föreslår namn som Johan Norberg, Anders Borg och OS-bombaren Mats Hinze. Bingo minns inte vem av dem det var, men att han köpte budskapet med hull och hår.

– ”Släpp spriten fri, legalisera knarket!” Gud, vilken bra idé. Det kändes häftigt.

Han beskriver sin bild av vänstern under tiden som att de var bakåtsträvande och sura. De nyliberala moderaterna var tvärtom festliga, utåtriktade och glada.

Inför valet 1991, två år innan han själv fick rösta, ringde han runt för Moderaternas räkning och uppmanade förstagångsväljare att rösta fram Carl Bildt som statsminister. Därefter tog den politiska banan ett tvärt slut, när Bingo gick ut gymnasiet med kassa betyg (utom i bild).

– Efter gymnasiet handlade mitt liv bara om att överleva.

Som ung var Bingo Rimérs stora föregångsland USA. 

– Jag älskade möjligheterna och friheterna. Man kunde få utlopp för sin kreativitet och bli uppskattad för att man var annorlunda.

Den som personifierade drömmen var – så klart – Playboys grundare Hugh Hefner.

– Vilken dröm att gå runt i pyjamas i en herrgård med en massa tjejer, kände jag när jag gick hemma på gården och mockade skit.

Några år senare arbetade han på den svenska upplagan av herrtidningen, och bjöd in till Hefners 80-årsfest. Men det var inte som han hade förväntat sig.

– Det var gubbigt och vulgärt. Det blev uppenbart när jag själv fick barn. Han ville inte vara med sina barn. Hur kan man inte vilja det? Det är det bästa som finns.

Alla inbjudna skulle ha pyjamas, och alla skulle med sig fem tjejer. Hugh Hefner skulle godkänna alla.

Trump var den enda som inte bar pyjamas. Det kändes som att jag skulle hälsa på en president. Men sedan tog jag tag i hans hand.

Han håller fram sin egen hand mot mig för att illustrera vad han kände. Den är mjuk som ett kaninöra.

– ”Vilken ära att möta dig”, sade jag. På den tiden såg jag honom som en amerikansk Petter Stordalen. Fastighetskungen från Amerika.

När jag frågar vad han tycker om den amerikanska presidenten i dag så skakar han bara på huvudet.

– När man ser honom på nyheterna känns det som satir. Men det säger också väldigt mycket om USA. 

Det har blivit Playboy mansion av allt?

– Nej, men kapitalismen har skenat. De flesta av oss kan nog se en viss era i USA:s historia som jävligt härlig. Det gamla sättet, där man byggde bilar och växte långsamt, känns nästan sympatisk. Men det är inte så längre.

– Man har nått en punkt där det blivit för bekvämt. Man bor i ett hus med robotdammsugare, sitter i bilen hela dagarna, äter överdimensionerade portioner från drive through. Från att man fick ett bättre liv har folk börjat dö tidigare. 

Ser du samma tendenser i Sverige?

– Ja, vi har fel förebilder. Sociala medier har varit en dålig injektion i vårt samhälle.  Individualismen borde inte ses som rätt utgångspunkt för ett solidariskt samhälle, oavsett var man står politiskt.

Under åren som följde såg Bingo fler av kapitalismens baksidor – bokstavligt talat.

– Jag la så mycket tid på mina bilder. Men när de lades upp på Jamba så kallades de bara för Rumpa 1 och Rumpa 2, säger han med hänvisning till en webbsida som sålde ringsignaler och bilder i det mobila internets barndom.

Till en början såg han det som positivt.

– Det var otroligt. Samma bild kunde laddas ned om och om igen, det var som att sälja luft.

Men snart märkte han något som skrämde honom.

– Plötsligt gick det så fort att bli så rik. Jag var en del av maskineriet, men i dag känner jag att vi har tappat fotfästet, att vi alla ingår i ett system där det bara finns en vinnare: den rikaste.

Han är kritisk mot stora plattformar som Instagram och Tiktok.

– De vet att det kommer öka intäkterna om de kopplar på ett filter som gör alla unga tjejer snyggare. Men de struntar i konsekvenserna för deras välmående. 

Samtidigt ser han inte att problemen kan skyllas på enskilda plattformars brist på moral. Det sitter i väggarna.

– Om de inte gör det så gör Snapchat eller Instagram det. Den som gör det tjänar mest pengar och vinner.

– Det är så systemet ser ut för alla i hela världen. Vi är alla en del av det, vare sig vi vill eller inte.

Han berättar om sin tid som chefredaktör på herrtidningen Moore, och hur hans konstnärliga ambitioner slukades av pattkapitalismens krav.

Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

– En gång tog jag några foton på en tjej med ett exotiskt, utländskt utseende. Jag tyckte själv att det var de vackraste bilderna jag tagit, och det blev ett omslag. Men den tidningen sålde så dåligt, minns han.

– Den storbystade blondinen på omslaget, med fet röd text ovanför, fångade däremot snabbt alla killars uppmärksamhet. Det sålde.

Bingo Rimér skjuter upp kepsen och blottar sitt platinablonda hår.

– Det är lätt att vara extremt förmögen och säga fuck off till det kapitalistiska systemet.

– Men jag är inte det. Jag är lika mycket slav. Varje månad krigar jag för att få ihop moms och lön och allt. Jag har inte en krona sparad.

Du måste följa systemet?

– Hundra procent. Mitt enda alternativ skulle vara att flytta någonstans där jag hade andra levnadsomkostnader. Men jag har två exfruar, fyra barn och en bonusunge.

– Det är lite som Ebba Grön sjunger, ”gå upp, gå till jobbet, jobba, jobba, äta lunch, samma sak händer i morgon”. Det är ju så, säger han och far ut med armarna.

Till sist måste jag ställa frågan:

Är du socialist?

– Njae…

Flickfotografen ser tankfull ut, tvekar i några sekunder.

– Jag har mina värderingar och kan inte översätta dem i en specifik politisk åskådning. I varje enskild situation tar jag beslut baserat på vad jag tycker är rätt och fel. Kör jag mina barns hundraåriga gammelmormor kan jag köra in med bilen på en gågata för att underlätta för henne.

Jag frågar om det är i trafikfrågan hans värderingar är som mest nyliberala. 43 muskler aktiveras samtidigt i hans ansikte.

– Exakt!

När är du som mest socialist?

– När man börjar väga blöjorna på ålderdomshem för att spara pengar.

– Jag läste om ett ställe i Asien där de lägger extremt mycket resurser på förebyggande vård. De frågar hur folk mår innan de ens kommer in på sjukhuset.

Ett annat problem han ser är maten.

– Det är den här äckliga kapitalismen. Man fiskar upp all fisk, hugger ner all skog, bygger enorma slakterier.

Han flammar upp och börjar berätta om amerikanska fabriksfarmar där kossor blir hopfösta med bulldozer för att förvandlas till ultraprocessade hamburgare. 

– Vi äter så mycket skit som gör oss sjuka. Skulle det inte vara bättre om vi som samhälle satsade på att alla ska må bra? I stället för att folk ska sitta på en stol hela dagarna och äta skräpmat.

Han är också kritisk mot hur tillgänglig pornografi är i dag.

– Jag tycker det är problematiskt när sexismen och porren börjar exponeras för unga människor. I dag är det genom dålig porr som unga killar lär sig samspelet med sin partner.

Humor utan krockkudde

För tio år sedan dominerade vänsterkomiker alla scener och radioprogram. Har internet sprängt humorns åsiktskorridor?

Inrikes Leonidas Aretakis

Han berättar att han själv bara hade ”ett svartvitt porträtt på en tjej med en kaffekopp” på väggen som ung.

– Naturligt ljus, jag tror det var en reklam för ett kaffeföretag. I dag hade den nog klassats som sexistisk.

Efter drygt två timmar måste Bingo åka till sitt kontor på Östermalm. Han skjutsar mig åt andra hållet, till Flammans kontor ett stenkast därifrån.

När han susar i väg i sin röda elbil har jag ärligt talat fortfarande inte riktigt förstått vem Bingo Rimér är. Är han socialist? Nyliberal? En kille som gått på ett tandläkarbesök för mycket?

Eller något eget. En Bingoborgare med extra allt.