De tog inte många dagar innan fyra svenska biografers beslut att A-märka film blev en nyhet utanför landets gränser. A-märkningen sker enligt det så kallade bechdeltestet som mäter kvinnorepresentationen i en film (läs mer på http://fhp.nu/amarkt).
Den massiva uppmärksamhet som kampanjen har fått avslöjar hur filmbranschen och dess publik går i otakt. Tröga maktstrukturer där män sitter på pengarna och beslutsfattandet resulterar i filmer av män och om män. Och publiken vill se mer än så.
Som kampanj mot det skeva filmutbudet är A-märkningen bra. Inte minst den virala uppmärksamheten visar det. Som metod för förändring är kampanjen dessvärre problematisk.
A-märkningen sätter fokus på filmernas innehåll, vilket blott är en följd, om än en allvarlig sådan, av det grundläggande problemet: det sneda maktinnehavet inom filmbranschen. Talande nog är de som har reagerat på märkningen inte producenter, finansiärer eller ansvariga politiker, utan filmkritiker som vill värna den konstnärliga friheten.
Det är högst troligt att A-märkningen är ett strategiskt val. Ett sätt att dra in publiken i ett opinionsarbete som redan pågår i filmbranschens kulisser. Men tyvärr förstärker det en tidstypisk tendens att lägga ansvaret för förändring i den enskildes händer och plånbok. En politisk fråga reduceras till en fråga om konsumtionsval. Vilket knappast får herrarna vid makten att darra. Pengarna rullar ju in likväl.
Publiken ska inte behöva skämmas för att den väljer omärkt framför A-märkt. Det är Svenska Filminstitutet och landets producenter som borde skämmas.