Nyheter/Utrikes 03 juni, 2022

Bitcoinbrorsan styr El Salvador: ”På väg mot en skuldkris”

Nayib Bukele har gjort Bitcoin till lagligt betalningsmedel och vill starta en kryptogruva på en vulkan. Nu riskerar han att krascha hela ekonomin.

El Salvadors 39-årige president Nayib Bukele släppte förra sommaren en bomb i en timmeslång ”hangout” på sociala medier med tusentals amerikanska Bitcoin-entusiaster, samtidigt som hans lagförslag att göra Bitcoin till lagligt betalningsmedel debatterades i parlamentet.

”Varje restaurang, varje hårfrisör, varje bank – allt kan betalas i amerikanska dollar eller Bitcoin och ingen kan vägra betalning”.

Sedan den enigmatiske japanske entreprenören Satoshi Nakamoto lanserade Bitcoin i januari 2009 har en lång rad liknande digitala valutor med mer eller mindre bisarra namn uppstått: Ethereum, Dogecoin, Polkadot, Apecoin och så vidare. De flesta är inte värda mer än en amerikansk dollar, varför de ofta avfärdas av kritiker som ”shitcoins”.

Men den ursprungliga kryptovalutan, Bitcoin, var fram till nyligen en ekonomisk framgångssaga. I höstas var marknadspriset på ett ”mynt” nästan 68 000 dollar. Denna raketartade utveckling har fått många övertygade anhängare – på internetslang ofta kallade ”crypto bros” – att utveckla en nästan religiös tro på kryptovalutors revolutionerande potential. En av dem är Nayib Bukele. Likt de flesta andra ”kryptobrorsor” är han ung, född 1981, och klär sig ledigt i jackor, keps och ett välansat skägg. Men till skillnad från de andra styr han också ett land.

I februari 2019 vann den då 37-årige Bukele oväntat presidentvalet i sitt hemland El Salvador. Redan i första valomgången fick hans nystartade parti GANA över 53 procent av rösterna, vilket gjorde en andra valomgång överflödig, och Bukele blev den första presidenten som inte kom från ett av de två traditionella partierna som styrt El Salvador sedan slutet på inbördeskriget 1992.

Nayib Bukele är en typisk modern populist. Hans vallöften gick ut på att en gång för alla göra slut på korruptionen och gängvåldet. Och hans starka politiska mandat och höga popularitetssiffror har gjort det möjligt för honom att ta till auktoritära medel för att nå sina mål.

När hans förslag att landet skulle ta ett lån för att kunna förse polisen med bättre utrustning och resurser mötte motstånd i parlamentet i februari 2020 lät han till exempel tungt beväpnade poliser storma parlamentet för skrämma oppositionsledamöterna. Efter en rad uppmärksammade gängmord i april skickade Bukele in polis och militärer i flera fattigare områden i huvudstaden San Salvador för att på måfå gripa misstänkta personer. Över 10 000 personer greps och fängslades, inklusive kvinnor och barn. Trots att inga bevis finns i många fall har Bukele sagt att inga av de fängslade kommer att släppas. På Twitter kallade han sig förra sommaren för ”världens coolaste diktator”.

Som många statsmän i hans ålder delar Bukele också en fascination för modern teknologi. Han tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. Under ett tal tog han en selfie och sade att ett inlägg på Instagram får större genomslag än ett politiskt tal. Denna moderna stil har gett honom Latinamerikas högsta popularitetssiffror: över 85 procent.

Likt Frankrikes Emmanuel Macron, som bara är några år äldre, tror Bukele att den fjärde industriella revolutionen kommer att leda till en decentraliserad, digital tjänsteekonomi som ger välstånd åt alla, vilket inte minst märks i hans tro på kryptovalutor.

Det var vid den årliga Bitcoin-konferensen förra sommaren som Bukele oväntat meddelade att han skulle lägga fram ett förslag på att göra kyptovalutan till betalningsmedel i sitt land. Bara en vecka senare hade parlamentet röstat för förslaget. Alla salvadoraner gavs en digital plånbok med Bitcoin motsvarande 30 dollar. Bukele meddelade att ingen salvadoran kommer att tvingas använda Bitcoin och att den amerikanska dollarn kommer att fortsätta gälla som huvudvaluta. Men alla som ville skulle hädanefter kunna betala i valutan och ingen näringsidkare ska kunna vägra att ta emot betalningar i Bitcoin.

Regeringens främsta argument är att det underlättar för den stora andel salvadoraner som lever av remitteringar – pengar som skickas från släktingar i utlandet. I El Salvador står utlandsremitteringar för omkring 24 procent av BNP. För de familjer som lever av sådana inkomster är det en stor fördel att slippa använda sig av växlingskontor som tar ut avgifter.
Omkring 70 procent av salvadoranerna saknar dessutom bankkonton. Med en Bitcoinplånbok på mobiltelefonen har människor som aldrig ägt ett bankkort plötsligt gjorts delaktiga i den lokala ekonomin på ett mer effektivt sätt än de var tidigare.

Eftersom valutan är digital och använder sig av så kallad blockchain-teknologi, där alla transaktioner går att följa, hävdar förespråkarna också att Bitcoin gör det enklare att spåra kriminell aktivitet.

Regeringens förhoppning är också att reformen kommer att öka de utländska investeringarna i landet samt göra det till ett turistparadis för Bitcoin-entusiaster.

Det sistnämnda tycks redan vara fallet, i alla fall i kuststaden El Zote, även kallad ”Bitcoin beach”, som i snart ett år enbart har använt Bitcoin som betalningsmedel och som blivit ett populärt resmål för kryptobrorsor från utlandet.

Alla är dock inte lika övertygade som Bukele och hans kolleger om fördelarna.

Stefan Eich är docent i statsvetenskap vid Georgetown-universitetet i Washington DC i USA och aktuell med boken The currency of politics, om pengars politiska historia. Han menar att den salvadoranska regeringen i själva verket tagit på sig en andra monetär tvångströja i och med Bitcoin.

– El Salvador befinner sig i den speciella positionen att det redan saknade kontroll över sin valuta innan de gjorde Bitcoin till lagligt betalningsmedel. Det är ett ”dollariserat” land, eftersom den amerikanska dollarn fungerar som landets valuta sedan 2001. Så El Salvador har inte bytt ut sin egen suveräna valuta mot Bitcoin utan i stället tagit på sig ytterligare ett par bojor. De har nu två lagliga betalningsmedel, varav inget befinner sig i deras kontroll, säger han till Flamman.

El Salvadors centralbank har i princip ingen kontroll över någon av de två valutor som numera används i landet. Den ena är helt beroende av USA:s ekonomiska utveckling och penningpolitik. Den andra är visserligen inte beroende av någon främmande makt, men dess öde är styrt av krafter som är minst lika oberäkneliga – nämligen börsen.

Till skillnad från mer stabila kryptovalutor, såsom Tether som motsvarar en dollar, är Bitcoins värde helt flytande. Precis som för en aktie är det fluktuationerna på börsen som avgör värdet på en Bitcoin. Detta innebär inte bara att det är ett riskabelt alternativ som betalningsmedel – enligt Stefan Eich gör det att det inte ens kan anses vara en valuta.

– Kryptovalutor är, trots deras namn, för det mesta inte valutor, eller pengar. Bitcoin fungerar uselt som pengar. Dess värde stiger och sjunker, det finns inget stabilt med det. Tvärtom, det är ett medvetet deflationärt betalningsmedel, säger han och fortsätter:

– Snarare än pengar bör de flesta krypto­valutor förstås som spekulativa tillgångar.

Denna svaghet har redan fått konsekvenser för El Salvador. Bitcoin genomgår just nu, tillsammans med de flesta andra kryptovalutor, sin största kris hittills. Bara det senaste året har värdet fluktuerat våldsamt, från 58 000 dollar i maj förra året till 29 000 två månader senare, bara för att stiga till rekordhöga 67 500 i november för att åter sjunka till drygt 28 500 dollar i skrivande stund. Värdet kan svänga med tusentals dollar på bara en dag.

När värdet dök efter toppen i höstas beräknas El Salvador ha förlorat över 22 miljoner dollar enligt kreditvärderingsinstitutet Moody’s. Sedan den gjordes till lagligt betalningsmedel har valutan förlorat mer än en fjärdedel av sitt värde.

Strax efter att Bitcoin gjordes till lagligt betalningsmedel sänkte kreditvärderingsinstitut också statusen på El Salvadors stats­obligationer till skräpstatus. Enligt Stefan Eich kan ett fortsatt sjunkande värde på Bitcoin göra det svårt för landet att betala av sina utlandsskulder.

– Ett fortsatt värdetapp för Bitcoin kommer troligen att innebära att kostnaderna för att betala landets dollarskulder kommer öka. I värsta fall kan det föra in landet i en statsskuldskris.

Bukele har avfärdat oron för att denna volatilitet skulle kunna påverka vanliga salvadoraners ekonomi. Regeringen planerar att införa mekanismer som gör det enkelt för småföretagare och privatpersoner att snabbt omvandla sina Bitcoins till dollar för att undvika att värdet på de intjänade mynten snabbt sjunker om valutan skulle drabbas av ett plötsligt ras.

Dessa fluktuationer förklarar den aggressiva marknadsföringen som görs av kryptovalutor, inte minst Bitcoin. Investerare talar ofta om valutan på samma sätt som Jehovas vittnen talar om Jesus. Men det är inte nödvändigtvis för att de tror att teknologin kommer att frälsa världen (även om många av dem uppriktigt tycks göra det). Det är främst för att de behöver locka nya investerare så att värdet på deras tillgångar kan fortsätta stiga.

Denna spekulativa dynamik märks inte minst på sociala medier, där Bitcoin-entusiaster uttrycker sig i extatiska ordalag när de investerat i nya mynt. ”Vi är på väg mot månen!” följt av en raket-emoji är ett vanligt uttryck. Eller som Bukele twittrar varje gång hans land investerat i nya mynt: ”El Salvador just bought the dip”. Den upphetsade stämningen är enligt många kritiker ett tecken på att valutan, liksom alla kryptovalutor, är en bubbla.

Av denna anledning har flera tunga institutioner riktat hård kritik mot den salvadoranska regeringen, som de menar beter sig ekonomiskt oansvarigt. Internationella valutafonden IMF har sagt att det kan bli svårt för El Salvador (som ironiskt nog betyder ”frälsaren” på spanska) att få ett lån från fonden på grund av riskerna som Bitcoin medför och har uppmanat regeringen att sluta använda den som lagligt betalningsmedel. Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde har i förtäckta ordalag, utan att uttryckligen nämna El Salvador, varnat för det hot som kryptovalutor kan utgöra mot stabila valutor om de omfamnas av stater. Amerikanska kongressledamöter har uttryckt oro för att El Salvadors användning av valutan kan hota USA:s finansiella system och har till och med gått så långt som att införa sanktioner mot tjänstemän i Bukeles närhet som misstänks ha betalat mutor till gängmedlemmar.

Bukele svarade på kritiken på sitt vanliga sätt – med en tweet:

”OK boomers… Ni har 0 jurisdiktion över ett suveränt och självständigt land. Vi är inte er koloni. Håll er utanför våra interna angelägenheter.”

Den utbredda skepsisen mot Bukeles politik i omvärlden har gjort regeringen misstänksamt inställd till media. Flera internationella mediebolag har haft svårt att få presidenten eller andra regeringsföreträdare att ställa upp på intervju. När Flamman bokade intervju med El Salvadors svenskspråkige ambassadör till Belgien, var svaret först försiktigt positivt. Men när klartecken skulle sökas hos regeringen i El Salvador blev svaret nej.

Hittills går det heller inte att tala om en framgångssaga för Bukeles projekt. Knappt ett år efter att den infördes känner bara 68 procent av befolkningen ens till att Bitcoin-plånboken Chivo existerar och majoriteten av dem växlade direkt in sina mot dollar. I dag säger sig bara 20 procent använda Bitcoin.

Enligt Stefan Eich bär kryptovalutor på ett falskt löfte om frigörelse. Precis som nyliberala ekonomer som Friedrich Hayek på 70- och 80-talen drömde om en värld utan nationella valutor och centralbanker, där privata banker kunde ge ut egna valutor som konkurrerar med varandra, drivs kryptovaluta-förespråkarna av idén att en extern, disciplinerande faktor – i deras fall den algoritm som ligger till grund för valutan – kan försvaga det starka bandet som finns mellan pengar och politiken.

– Båda delar en djup skepsis mot demokratisk politik. Men skillnaden är att Hayek ville att pengar skulle avnationaliseras och göras till föremål för privat konkurrens. Krypto-entusiasternas ideologi är i stället en produkt av finanskrisen 2008, som underminerande bankernas heroiska roll och gjorde det uppenbart att bankerna själva i slutändan är beroende av stater som kan rädda dem för att skydda ekonomin. I krypto-ideologin har algoritmen tagit konkurrensens roll, säger Stefan Eich och fortsätter:

– I båda fallen förnekas idén att pengar kan vara ett politiskt instrument för demokratiska ändamål, ett verktyg som vi kan använda för att styra oss själva. Ur krypto-perspektivet skulle det innebära ett farligt överskott av demokratisk emancipation.

Kritiken har dock inte hindrat Bukele och hans regering från att driva vidare sitt projekt. I pipelinen finns planer på att anlägga en ”Bitcoin-stad” som ska producera Bitcoins med hjälp av den naturliga energin som genereras av en aktiv vulkan. Ett av syftena är att komma runt kryptovalutornas miljöproblem.

Valutorna kräver nämligen enorma mängder energi för att datorer ska kunna ta fram den algoritm som ligger till grund för varje mynt. 2020 beräknades Bitcoin använda lika många terawattimmar som hela Norge. Bara i USA ledde Bitcoin-framställningen till 40 miljarder ton fossila utsläpp det året.

Denna ineffektiva metod är medveten, eftersom den begränsar antalet mynt som kan produceras, vilket bidrar till att de inte förlorar sitt värde i inflation, menar Stefan Eich.

– Det är medvetet ineffektivt, vilket innebär enorma kostnader för miljön i och med det stora fotavtrycket i energi. Och denna medvetna ineffektivitet begränsar i sin tur antalet transaktioner som kan göras i Bitcoin till sju i sekunden för tillfället. Det räcker inte för riktiga pengar.

Regeringen planerar också att införa statliga Bitcoin-obligationer – så kallade ”volcano bonds”. Den har lånat en miljard dollar för olika infrastrukturprojekt, av vilka man har lovat att återinvestera hälften i Bitcoin.

– Så landet använder i praktiken offentlig belåning för att upprätta en Bitcoin-fond. Denna nivå av spekulativt risktagande är inte bara bisarr utan chockerande för ett fattigt land med en BNP per capita på mindre än 4 000 dollar om året. El Salvador behöver investera i infrastruktur och utbildning, inte i en spekulativ kryptofond som bara är rent spel, säger Stefan Eich, och fortsätter:

– El Salvador har gått med allvarliga förluster i sina kryptotillgångar. De har minst 100 miljoner dollar i Bitcoin och dess värde har fallit med över 40 procent sedan de började köpa dem. Dessutom har de tvingats skjuta upp vulkan-obligationerna eftersom inga investerare var intresserade av dem. Så landet är helt klart på väg mot en skuldkris.

Om man får tro Bitcoin-entusiaster som Nayib Bukele – som så sent som i början av maj trots prisraset investerade i 50 nya Bitcoin-mynt – kan detta dock bara gå en väg: Till månen.

Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)