Nyheter/Utrikes 03 juni, 2022

Bitcoinbrorsan styr El Salvador: ”På väg mot en skuldkris”

Nayib Bukele har gjort Bitcoin till lagligt betalningsmedel och vill starta en kryptogruva på en vulkan. Nu riskerar han att krascha hela ekonomin.

El Salvadors 39-årige president Nayib Bukele släppte förra sommaren en bomb i en timmeslång ”hangout” på sociala medier med tusentals amerikanska Bitcoin-entusiaster, samtidigt som hans lagförslag att göra Bitcoin till lagligt betalningsmedel debatterades i parlamentet.

”Varje restaurang, varje hårfrisör, varje bank – allt kan betalas i amerikanska dollar eller Bitcoin och ingen kan vägra betalning”.

Sedan den enigmatiske japanske entreprenören Satoshi Nakamoto lanserade Bitcoin i januari 2009 har en lång rad liknande digitala valutor med mer eller mindre bisarra namn uppstått: Ethereum, Dogecoin, Polkadot, Apecoin och så vidare. De flesta är inte värda mer än en amerikansk dollar, varför de ofta avfärdas av kritiker som ”shitcoins”.

Men den ursprungliga kryptovalutan, Bitcoin, var fram till nyligen en ekonomisk framgångssaga. I höstas var marknadspriset på ett ”mynt” nästan 68 000 dollar. Denna raketartade utveckling har fått många övertygade anhängare – på internetslang ofta kallade ”crypto bros” – att utveckla en nästan religiös tro på kryptovalutors revolutionerande potential. En av dem är Nayib Bukele. Likt de flesta andra ”kryptobrorsor” är han ung, född 1981, och klär sig ledigt i jackor, keps och ett välansat skägg. Men till skillnad från de andra styr han också ett land.

I februari 2019 vann den då 37-årige Bukele oväntat presidentvalet i sitt hemland El Salvador. Redan i första valomgången fick hans nystartade parti GANA över 53 procent av rösterna, vilket gjorde en andra valomgång överflödig, och Bukele blev den första presidenten som inte kom från ett av de två traditionella partierna som styrt El Salvador sedan slutet på inbördeskriget 1992.

Nayib Bukele är en typisk modern populist. Hans vallöften gick ut på att en gång för alla göra slut på korruptionen och gängvåldet. Och hans starka politiska mandat och höga popularitetssiffror har gjort det möjligt för honom att ta till auktoritära medel för att nå sina mål.

När hans förslag att landet skulle ta ett lån för att kunna förse polisen med bättre utrustning och resurser mötte motstånd i parlamentet i februari 2020 lät han till exempel tungt beväpnade poliser storma parlamentet för skrämma oppositionsledamöterna. Efter en rad uppmärksammade gängmord i april skickade Bukele in polis och militärer i flera fattigare områden i huvudstaden San Salvador för att på måfå gripa misstänkta personer. Över 10 000 personer greps och fängslades, inklusive kvinnor och barn. Trots att inga bevis finns i många fall har Bukele sagt att inga av de fängslade kommer att släppas. På Twitter kallade han sig förra sommaren för ”världens coolaste diktator”.

Som många statsmän i hans ålder delar Bukele också en fascination för modern teknologi. Han tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. Under ett tal tog han en selfie och sade att ett inlägg på Instagram får större genomslag än ett politiskt tal. Denna moderna stil har gett honom Latinamerikas högsta popularitetssiffror: över 85 procent.

Likt Frankrikes Emmanuel Macron, som bara är några år äldre, tror Bukele att den fjärde industriella revolutionen kommer att leda till en decentraliserad, digital tjänsteekonomi som ger välstånd åt alla, vilket inte minst märks i hans tro på kryptovalutor.

Det var vid den årliga Bitcoin-konferensen förra sommaren som Bukele oväntat meddelade att han skulle lägga fram ett förslag på att göra kyptovalutan till betalningsmedel i sitt land. Bara en vecka senare hade parlamentet röstat för förslaget. Alla salvadoraner gavs en digital plånbok med Bitcoin motsvarande 30 dollar. Bukele meddelade att ingen salvadoran kommer att tvingas använda Bitcoin och att den amerikanska dollarn kommer att fortsätta gälla som huvudvaluta. Men alla som ville skulle hädanefter kunna betala i valutan och ingen näringsidkare ska kunna vägra att ta emot betalningar i Bitcoin.

Regeringens främsta argument är att det underlättar för den stora andel salvadoraner som lever av remitteringar – pengar som skickas från släktingar i utlandet. I El Salvador står utlandsremitteringar för omkring 24 procent av BNP. För de familjer som lever av sådana inkomster är det en stor fördel att slippa använda sig av växlingskontor som tar ut avgifter.
Omkring 70 procent av salvadoranerna saknar dessutom bankkonton. Med en Bitcoinplånbok på mobiltelefonen har människor som aldrig ägt ett bankkort plötsligt gjorts delaktiga i den lokala ekonomin på ett mer effektivt sätt än de var tidigare.

Eftersom valutan är digital och använder sig av så kallad blockchain-teknologi, där alla transaktioner går att följa, hävdar förespråkarna också att Bitcoin gör det enklare att spåra kriminell aktivitet.

Regeringens förhoppning är också att reformen kommer att öka de utländska investeringarna i landet samt göra det till ett turistparadis för Bitcoin-entusiaster.

Det sistnämnda tycks redan vara fallet, i alla fall i kuststaden El Zote, även kallad ”Bitcoin beach”, som i snart ett år enbart har använt Bitcoin som betalningsmedel och som blivit ett populärt resmål för kryptobrorsor från utlandet.

Alla är dock inte lika övertygade som Bukele och hans kolleger om fördelarna.

Stefan Eich är docent i statsvetenskap vid Georgetown-universitetet i Washington DC i USA och aktuell med boken The currency of politics, om pengars politiska historia. Han menar att den salvadoranska regeringen i själva verket tagit på sig en andra monetär tvångströja i och med Bitcoin.

– El Salvador befinner sig i den speciella positionen att det redan saknade kontroll över sin valuta innan de gjorde Bitcoin till lagligt betalningsmedel. Det är ett ”dollariserat” land, eftersom den amerikanska dollarn fungerar som landets valuta sedan 2001. Så El Salvador har inte bytt ut sin egen suveräna valuta mot Bitcoin utan i stället tagit på sig ytterligare ett par bojor. De har nu två lagliga betalningsmedel, varav inget befinner sig i deras kontroll, säger han till Flamman.

El Salvadors centralbank har i princip ingen kontroll över någon av de två valutor som numera används i landet. Den ena är helt beroende av USA:s ekonomiska utveckling och penningpolitik. Den andra är visserligen inte beroende av någon främmande makt, men dess öde är styrt av krafter som är minst lika oberäkneliga – nämligen börsen.

Till skillnad från mer stabila kryptovalutor, såsom Tether som motsvarar en dollar, är Bitcoins värde helt flytande. Precis som för en aktie är det fluktuationerna på börsen som avgör värdet på en Bitcoin. Detta innebär inte bara att det är ett riskabelt alternativ som betalningsmedel – enligt Stefan Eich gör det att det inte ens kan anses vara en valuta.

– Kryptovalutor är, trots deras namn, för det mesta inte valutor, eller pengar. Bitcoin fungerar uselt som pengar. Dess värde stiger och sjunker, det finns inget stabilt med det. Tvärtom, det är ett medvetet deflationärt betalningsmedel, säger han och fortsätter:

– Snarare än pengar bör de flesta krypto­valutor förstås som spekulativa tillgångar.

Denna svaghet har redan fått konsekvenser för El Salvador. Bitcoin genomgår just nu, tillsammans med de flesta andra kryptovalutor, sin största kris hittills. Bara det senaste året har värdet fluktuerat våldsamt, från 58 000 dollar i maj förra året till 29 000 två månader senare, bara för att stiga till rekordhöga 67 500 i november för att åter sjunka till drygt 28 500 dollar i skrivande stund. Värdet kan svänga med tusentals dollar på bara en dag.

När värdet dök efter toppen i höstas beräknas El Salvador ha förlorat över 22 miljoner dollar enligt kreditvärderingsinstitutet Moody’s. Sedan den gjordes till lagligt betalningsmedel har valutan förlorat mer än en fjärdedel av sitt värde.

Strax efter att Bitcoin gjordes till lagligt betalningsmedel sänkte kreditvärderingsinstitut också statusen på El Salvadors stats­obligationer till skräpstatus. Enligt Stefan Eich kan ett fortsatt sjunkande värde på Bitcoin göra det svårt för landet att betala av sina utlandsskulder.

– Ett fortsatt värdetapp för Bitcoin kommer troligen att innebära att kostnaderna för att betala landets dollarskulder kommer öka. I värsta fall kan det föra in landet i en statsskuldskris.

Bukele har avfärdat oron för att denna volatilitet skulle kunna påverka vanliga salvadoraners ekonomi. Regeringen planerar att införa mekanismer som gör det enkelt för småföretagare och privatpersoner att snabbt omvandla sina Bitcoins till dollar för att undvika att värdet på de intjänade mynten snabbt sjunker om valutan skulle drabbas av ett plötsligt ras.

Dessa fluktuationer förklarar den aggressiva marknadsföringen som görs av kryptovalutor, inte minst Bitcoin. Investerare talar ofta om valutan på samma sätt som Jehovas vittnen talar om Jesus. Men det är inte nödvändigtvis för att de tror att teknologin kommer att frälsa världen (även om många av dem uppriktigt tycks göra det). Det är främst för att de behöver locka nya investerare så att värdet på deras tillgångar kan fortsätta stiga.

Denna spekulativa dynamik märks inte minst på sociala medier, där Bitcoin-entusiaster uttrycker sig i extatiska ordalag när de investerat i nya mynt. ”Vi är på väg mot månen!” följt av en raket-emoji är ett vanligt uttryck. Eller som Bukele twittrar varje gång hans land investerat i nya mynt: ”El Salvador just bought the dip”. Den upphetsade stämningen är enligt många kritiker ett tecken på att valutan, liksom alla kryptovalutor, är en bubbla.

Av denna anledning har flera tunga institutioner riktat hård kritik mot den salvadoranska regeringen, som de menar beter sig ekonomiskt oansvarigt. Internationella valutafonden IMF har sagt att det kan bli svårt för El Salvador (som ironiskt nog betyder ”frälsaren” på spanska) att få ett lån från fonden på grund av riskerna som Bitcoin medför och har uppmanat regeringen att sluta använda den som lagligt betalningsmedel. Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde har i förtäckta ordalag, utan att uttryckligen nämna El Salvador, varnat för det hot som kryptovalutor kan utgöra mot stabila valutor om de omfamnas av stater. Amerikanska kongressledamöter har uttryckt oro för att El Salvadors användning av valutan kan hota USA:s finansiella system och har till och med gått så långt som att införa sanktioner mot tjänstemän i Bukeles närhet som misstänks ha betalat mutor till gängmedlemmar.

Bukele svarade på kritiken på sitt vanliga sätt – med en tweet:

”OK boomers… Ni har 0 jurisdiktion över ett suveränt och självständigt land. Vi är inte er koloni. Håll er utanför våra interna angelägenheter.”

Den utbredda skepsisen mot Bukeles politik i omvärlden har gjort regeringen misstänksamt inställd till media. Flera internationella mediebolag har haft svårt att få presidenten eller andra regeringsföreträdare att ställa upp på intervju. När Flamman bokade intervju med El Salvadors svenskspråkige ambassadör till Belgien, var svaret först försiktigt positivt. Men när klartecken skulle sökas hos regeringen i El Salvador blev svaret nej.

Hittills går det heller inte att tala om en framgångssaga för Bukeles projekt. Knappt ett år efter att den infördes känner bara 68 procent av befolkningen ens till att Bitcoin-plånboken Chivo existerar och majoriteten av dem växlade direkt in sina mot dollar. I dag säger sig bara 20 procent använda Bitcoin.

Enligt Stefan Eich bär kryptovalutor på ett falskt löfte om frigörelse. Precis som nyliberala ekonomer som Friedrich Hayek på 70- och 80-talen drömde om en värld utan nationella valutor och centralbanker, där privata banker kunde ge ut egna valutor som konkurrerar med varandra, drivs kryptovaluta-förespråkarna av idén att en extern, disciplinerande faktor – i deras fall den algoritm som ligger till grund för valutan – kan försvaga det starka bandet som finns mellan pengar och politiken.

– Båda delar en djup skepsis mot demokratisk politik. Men skillnaden är att Hayek ville att pengar skulle avnationaliseras och göras till föremål för privat konkurrens. Krypto-entusiasternas ideologi är i stället en produkt av finanskrisen 2008, som underminerande bankernas heroiska roll och gjorde det uppenbart att bankerna själva i slutändan är beroende av stater som kan rädda dem för att skydda ekonomin. I krypto-ideologin har algoritmen tagit konkurrensens roll, säger Stefan Eich och fortsätter:

– I båda fallen förnekas idén att pengar kan vara ett politiskt instrument för demokratiska ändamål, ett verktyg som vi kan använda för att styra oss själva. Ur krypto-perspektivet skulle det innebära ett farligt överskott av demokratisk emancipation.

Kritiken har dock inte hindrat Bukele och hans regering från att driva vidare sitt projekt. I pipelinen finns planer på att anlägga en ”Bitcoin-stad” som ska producera Bitcoins med hjälp av den naturliga energin som genereras av en aktiv vulkan. Ett av syftena är att komma runt kryptovalutornas miljöproblem.

Valutorna kräver nämligen enorma mängder energi för att datorer ska kunna ta fram den algoritm som ligger till grund för varje mynt. 2020 beräknades Bitcoin använda lika många terawattimmar som hela Norge. Bara i USA ledde Bitcoin-framställningen till 40 miljarder ton fossila utsläpp det året.

Denna ineffektiva metod är medveten, eftersom den begränsar antalet mynt som kan produceras, vilket bidrar till att de inte förlorar sitt värde i inflation, menar Stefan Eich.

– Det är medvetet ineffektivt, vilket innebär enorma kostnader för miljön i och med det stora fotavtrycket i energi. Och denna medvetna ineffektivitet begränsar i sin tur antalet transaktioner som kan göras i Bitcoin till sju i sekunden för tillfället. Det räcker inte för riktiga pengar.

Regeringen planerar också att införa statliga Bitcoin-obligationer – så kallade ”volcano bonds”. Den har lånat en miljard dollar för olika infrastrukturprojekt, av vilka man har lovat att återinvestera hälften i Bitcoin.

– Så landet använder i praktiken offentlig belåning för att upprätta en Bitcoin-fond. Denna nivå av spekulativt risktagande är inte bara bisarr utan chockerande för ett fattigt land med en BNP per capita på mindre än 4 000 dollar om året. El Salvador behöver investera i infrastruktur och utbildning, inte i en spekulativ kryptofond som bara är rent spel, säger Stefan Eich, och fortsätter:

– El Salvador har gått med allvarliga förluster i sina kryptotillgångar. De har minst 100 miljoner dollar i Bitcoin och dess värde har fallit med över 40 procent sedan de började köpa dem. Dessutom har de tvingats skjuta upp vulkan-obligationerna eftersom inga investerare var intresserade av dem. Så landet är helt klart på väg mot en skuldkris.

Om man får tro Bitcoin-entusiaster som Nayib Bukele – som så sent som i början av maj trots prisraset investerade i 50 nya Bitcoin-mynt – kan detta dock bara gå en väg: Till månen.

Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)