Det är en sak jag inte kan sluta tänka på. Maria Sveland hänvisar i sin roman Bitterfittan – en feministisk kärnfamiljsskildring som skär som ett rakblad genom lyckohyckleriet – till en rapport från Socialstyrelsen. Den visar att kvinnor som får livmodercancer råkar ut för skilsmässa dubbelt så ofta som friska kvinnor. Medan män med prostatacancer tvärtom löper mindre risk än friska män att genomgå skilsmässa.
Sådant gör mig bitter. Maktlöst, imploderande arg. Mer än något annat. Våldtäkter och misshandel må vara fruktansvärt, men det går åtminstone att ta på. Man kan säga ”hörru, ditt jävla svin till våldtäktsman”. Utkräva ansvar. Desto svårare är det att säga till en man som slutar vara kär i sin fru att ”hörru, ditt svin som slutat vara kär”. Trots att det är just detta mönster av inte kär hit och inte kär dit som tillsammans med andra mönster utgör den upprörande exploateringen av kvinnor.
Det var därför Ann Petréns karaktär i filmen Om jag vänder mig om upplevdes som så evinnerligt befriande av mängder av kvinnor. Petrén spelar kvinnan som dumpats av en make som blivit spritt språngande förälskad i en yngre kvinna. Hon begår ett slags terrorhämnd driven av en vrede hon ser sig helt berättigad till. Hon skiter i vedertagna idéer om att en människa inte kan rå för vem han är förälskad. Hon ser igenom det, hon ser mönstret. Och eftersom själva mönstret inte går att angripa måste hon angripa dess uppbärare. Varken orättvist eller irrationellt, säger magkänslan som fick oss att jubla inombords av Petrén-valkyrians uppror.
Om och om igen måste kvinnor erövra sin ilska. Utan den, ingen förändrande kraft. Så speja efter den där magkänslan, lita på att den har anledningar som ligger utanför dig själv och låt dess upproriska kraft rikta sig ut. Acceptera att det enda logiska, tyvärr, är att vara en bitterfitta.
