Efter Israels terror mot Gazas befolkning och tennismatchen mellan Israel och Sverige har det uppstått en debatt om antisemitism i Sverige. Dessbättre är antisemitism, eller snarare fördomar mot judar, ett begränsat problem i Sverige. Rasism som drabbar muslimer och araber är betydligt mer utbredd. Sveriges största rasistiska parti, Sverigedemokraterna, ägnar sig exempelvis i huvudsak åt att hetsa mot muslimer. Det gällde även i samband med Israels oförsvarbara krig mot palestinierna i Gaza.
Men självklart ska antisemitismen, liksom annan rasism, bekämpas med full kraft. Att motsätta sig statens Israels politik är en sak, att hetsa mot judar eller judendomen en helt annan. När rasism som riktas mot judar någon gång dyker upp i samband med arbetet mot Israels ockupationspolitik så måste det dras en kristallklar gräns mot rasisterna.
Tyvärr gör många av Israels så kallade vänner medvetet en sammanblandning mellan antisemitism och kritik av Israel. Ett exempel är den reaktionäre populisten, tillika folkpartiets ordförande, Jan Björklund, som gormade om hat mot judar när Israels politik kritiserades. Genom att beskylla oss som kritiserar Israels terror mot palestinierna för antisemitism så försöker han och andra styra undan debatten från huvudfrågan och sätta rasiststämpeln på oss som försvarar Palestinas rätt att existera. Det är en vulgär och oansvarig argumentation. Om de skulle lyckas sätta likhetstecken mellan Israels politik och judendomen så skulle en konsekvens bli att antisemitismen faktiskt stärks enormt. De spelar rasisterna i händerna.
Själv passade jag på, strax efter Gazakriget, att gå med några judiska vänner till en mycket progressiv synagoga här i New York. Det är en tröst i dessa mörka och hatiska tider att stå mitt ibland alla dessa troende progressiva judar som arbetar för fred och mot Israels ockupation. Deras röst behövs så väl, i och utanför Israel. Men enligt Björklunds märkliga logik så stod jag kanske mitt i en bunt förfärliga antisemiter?