När du spelade i band som Rekyl och Norrlåtar var det progg och folkmusik. I din solodebut är det mer country och jazz. Är det något du väntat på att få ägna dig åt?
– Jag har hållit på med enklare former av jazz rätt länge och gillar 60-talets rhythm & blues. Manfred Mann var väl det första jag lyssnade på. De hade solister som var väldigt jazziga, med en som spelade vibrafon bland annat och så lät mycket av den tidiga rhythm & bluesen. Eller den vita rhythm & bluesen ska man säga. I Anton Svedbergs Swängjäng som jag var med och bildade 1972 samlades många olika stilar och influenser, allt från klassiskt till hårdrock. Så det var en bra skola. Hoola Bandoola startade också däromkring. Vi var för övrigt med i en pop­bands­tävling 1969 där Mikael Wiehe också deltog med ett band från Malmö som sjöng på svenska. Det var något helt otänkbart på den tiden. Det var ju bara Lill-Babs och Sven-Ingvars som sjöng på svenska. Vi kom tvåa och Wiehe kom fyra! Det kan man vara lite mallig över nu.

Till första singeln ”Ung och stark” har du hämtat en del inspiration från ditt jobb i skolan. Är det en hopplös generation du sjunger om, eller drar jag det för hårt?
– Då tycker jag att du drar det för hårt. Jag skildrar ju bara exempel på sådant som inte går bra. Men om någon som hör den tycker att det jag sjunger om är något vi måste göra något åt, då tycker jag vi har kommit längre än om jag själv hade formulerat en lösning på problemen. På 70-talet var det vanligare att man bara presenterade elände i tre verser och sedan avslutade med en uppmaning till alla att gå samman. Men riktigt så enkelt är det nog inte.

I dag kanske det är vanligare att bara konstatera att saker är förjävliga och helt strunta i vad man bör göra åt det. Men det låter ändå som att du tror att man kan göra någonting?
– Ja, det hoppas jag går fram. ”Jag är inte bitter jag är bara lite sur”, som det heter i låten. Jag tycker inte att det är bra att det finns de som tycker att det är coolt att vara dum, men det finns ju sådana. Inte minst i amerikansk film till exempel. De yngre herrarna som är hjältar där är ofta idioter vilket framställs som något sorts idealtillstånd. Man ska inte veta någonting men ändå fortsätta gå framåt.

Även om du inte är bitter så låter du ändå lite dyster när du sjunger om att solidariteten inte är lika inne längre för att ta ett exempel.
– Jo, men man får försöka hålla ångan uppe ändå. Nu för tiden är jag ju varken ung eller stark, som det står i visan, och hur man tänker går naturligtvis igen i det man försöker uttrycka. På 70-talet utgick man från en väldigt tydlig idé och försökte formulera den. Men nu är det väl mer som det står i första versen på ”Aldrig bitter” att det är mycket mer jag och mycket mindre vi och dem. Och det gäller väl även mig.

Hur står det till med ditt självförakt?
– Det kommer då och då även om det vore skönt att slippa det. Självförakt är inte bra men självkritik kan vara bra. Jag har rätt bra självförtroende ändå och när man blir lite äldre så skiter man i högre utsträckning i vad andra ska tycka. Men det är klart att självföraktet dyker upp så snart man ser sig själv i spegeln. ”Vilket monster!” ”Vilken fuling!” tänker man. Men så har det i för sig alltid varit ända sedan barn­domen. Mycket av det släppte dock när jag började med musik.

Hur står det till med din barnatro då?
– Den finns inte och har aldrig funnits. På något sätt vore det väl enklare om man hade en sådan. De som går i frikyrkan verkar rätt nöjda med det. Har man inget större att lita på så måste man ju lita på sig själv. Man är ju trots allt ansvarig för de val man gör, och de val man inte gör. Sedan måste man även göra val som inte bara är bra för en själv utan också för andra människor. Annars kan man lika gärna rösta på Jimmie Åkesson.

Förändringens vind som du sjunger om, hur står det till med den? Är den på väg att blåsa upp?
– Ja, man kan ju hoppas. Det är lite svårt att känna den just nu dock. Jag är ju positiv till för­ändring även om jag inte kan på­stå att jag själv för­ändras särskilt mycket. I alla fall inte till det bättre. Och för­ändring är ju inte bra i sig, det finns ju dålig för­ändring också. Men den där låten handlar om ett hopp om att det kommer bra för­ändringar i fram­tiden.

Erik Haking