Att se den stora uppslutningen bakom bjuvsingarna och deras krav på att bevara Findus var fantastiskt. Vi ser en stark rörelse! Frågan är samtidigt om denna rörelse, djupt rotad i lokalsamhället, erbjuds det ledarskap den förtjänar. Vi om några bör ge de nedläggningshotade hopp, kraft och konkreta svar. Inte sådana svar som SAP brukar ge helt oavsett lönsamhet och oavsett hur lyckad och viktig produktionen är: erbjudanden om omskolning. Sådant är kraftlöst och dessutom irrelevant i det specifika fallet Bjuv. För Findus fungerar bra. Återigen hamnar därför ägande, makt och demokratins utvidgning till ekonomins sfär i centrum. Kan vi verkligen tillåta stora och enskilda kapitalägare att förstöra Sverige, ödelägga ett helt lokalsamhälle?
En motion till riksdagen som jag ibland återkommer till är en som skrevs 1974 av bland andra CH Hermansson. Den tar upp flera ämnen som aktualiseras i dag, demokrati inom arbetslivet och inflytande över den ekonomi vi alla är så beroende av. Bland annat sägs att arbetare bör ha ”lagstadgad rätt att hindra uppsägningar och omplaceringar”. En annan fråga som tas upp är det som omväxlande kallas Paragraf 32 eller arbetsgivarprerogativet, en allmän rättsgrundsats som säger att arbetsköparen har rätt att ”leda och fördela arbetet”. Det är en i dag gällande, men helt orimlig, utgångspunkt i alla förhandlingar mellan fack och arbetsköpare. Jag menar att sådant som nämns i den här motionen, men egentligen också själva Regeringsformens text om att exproprieringar enbart får förekomma med full ersättning till tidigare ägare, behöver komma fram tydligare i vårt parti. Bjuv gör att vi behöver tydlighet och innebär att vi behöver göra oss förtjänta av ledarskap i makt- och ägarfrågor.
