Den kritiska blicken på den egna myndigheten lyser med sin frånvaro i de nya polisböckerna och även en viss tv-serie. Foto: Johan Nilsson/TT.
I kölvattnet av det aldrig sinande flödet av ”true crime” plaskar även trött crime. Författad av poliserna själva, och med en skråmässig nostalgi över det svunna Sverige och svartsyn kring det samtida. Erik Haking reflekterar över en ny genre.
Polisbefälet Viktor Adolphson, känd under kontot YB Södermalm på X, låter i Götgatsbacken huvudkaraktären Jon Smeds, som delar tjänstegrad och utryckningsområde med Adolphson, nysta i en krogsprängning på ett Södermalm som kryllar av bohemer och pilsnerfilmsfyllon. Det vill säga långt ifrån de bostadsklippare och övremellanskiktsfigurer som befolkar stadsdelen i dag.
Annat som trängs i polisvärldsbilden är stöddiga murvlar, den enfaldiga allmänheten med mobilkamerorna i högsta hugg och asociala rättsläkare. Frånvarande är däremot den kritiska blicken på den egna myndigheten. Smeds/Adolphson är ingen Sjöwall/Wahlöö:sk Lennart Kollberg som gör upp med maktmissbruket omkring sig. Tvärtom lyfter han fram kårandan som ”för en utomstående säkert kunde te sig rå, brutal och ibland rent olämplig… som en ventil.”
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Flamman träffar opinionsvärldens mest omaka par för att se om kärleken verkligen kan övervinna allt.
Kvällen innan första dejten hör Max Jerneck nervöst av sig till sin syster. Hon har pluggat i Uppsala med hans Tinderflirt Linda, och kanske kan ge ett tips i sista minuten.
– Det blev hundra ”hahaha” i chatten, berättar Max.
Systern svarade: ”Hon är extremt smart, extremt snygg, men helt besatt av Nato.”
– Hade du ditt Natohalsband på dejten också? frågar han och tittar mot kvinnan som numera är hans fru.
– Nej, men på min Twitterbild. Det var en orange ubåt, och så stod det ”Nato, fuck yeah.”
Jag är hembjuden på middag hos opinionvärldens mest omtalat omaka par. Som tillförordnad politisk chefredaktör på Expressen skriver Linda Jerneck ledartexter som ”I vänstern gör man tumme upp åt hatet” (24/9). Hennes make Max Jerneck är hållbarhetsforskare och utredare på fackliga tankesmedjan Katalys, som skrivit att ”Folkhemmet byggdes med lånade pengar, Magdalena Andersson” (Aftonbladet, 17/12).
Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt.
Barnen, fyra och ett, är hos barnvakter och föräldrarna har lagt sin sällsynta ensamkväll på det mest romantiska man kan tänka sig: att prata om kärleken med Flamman.
Det tog tre månader att övertyga paret, eller rättare sagt Linda, om att intervjun är en bra idé. Men i tider av könspolarisering och barnlöshet har jag inte kunnat släppa frågan: Är det möjligt att sova med fienden?
Vi sätter oss vid köksbordet och skålar i rosa bubbel. Det är äntligen dags för ett svar.
De svajpade in i varandras liv i november 2015. Båda stack ut med sina långa presentationstexter.
– Han skrev att han ägnar sin tid åt att läsa om finanskrisen på Twitter, säger Linda och skrattar.
– Han hade någon bild i kostym, vilket var från hans disputation förstod jag i efterhand. Men den sista var bäst. Han satt i en korgstol framför ett fönster, med solen spelande över magmusklerna, och läste en tjock bok.
– Civilisationsprocessen av Norbert Elias, fyller Max i.
I verket från 1939 visade den tyska filosofen hur de skamkänslor som reglerar sex, våld, bordsskick och tal spred sig från europeisk hovetikett ut till samhället i stort.
– I stället för alla toaselfies med bar överkropp som var inne då, var han mer intellektuell… Men ändå sexig.
Foto: Privat.
– Linda hade en avancerad profil, med en lång text. Helt klart en snygging, men också mycket att kroka fast i, allt från hiphop till säkerhetspolitik.
Max tog den romantiska kontakten först.
– Vad var det jag skrev: ”Vilken är din favorit av de säkerhetspolitiska doktrinerna?”
– Det visade ju att Max hade läst min profil. Alla andra skrev bara ”tja, läget?” och ”vad ska du göra i helgen?”
Första dejten var på Fotografiska i Stockholm, och Max minns att Linda inte var så imponerad. Men han bjöd på fika, sedan middag och de drack vin tills haket stängde.
– Då var det min tur att bjuda, men eftersom jag pluggade och var pank fick det bli Dovas, säger hon med hänvisning till den mytomspunnet luggslitna pubkedjan.
De övernattade hos honom och hängde hela dagen efter, och kollade på mjukisserien Boys med Adam Pålsson på SVT. Linda var ”fladdrig” redan då, men Max behövde tid.
Foto: Lisa Mattisson.
– Jag var förvirrad och jagade en annan tjej. Hon var elak mot mig, så jag trodde att jag var kär i henne. Sedan förstod jag att kärlek inte måste vara svårt, att man inte ska behöva anstränga sig, säger han.
– Och så var det soft att du var sjukskriven i början, så att vi kunde hänga mycket.
Linda Jerneck hade precis avgått efter tre år som Luf-ordförande, och var sjukskriven för utmattning. Hon tog en paus från statsvetenskapen och gick en termin på konstskolan Basis.
Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång.
– Det hade nog varit jobbigt om vi kandiderade för var sin sida, och du arbetade för att jag ska misslyckas. Men nu måste vi ju inte hålla med ett parti jämt, säger Linda.
Max säger att det underlättar att Linda mest är intresserad av Nato, och han av klimat och ekonomi.
– Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt, säger hon och funderar:
– Vårt första gräl handlade om den ekonomiska krisen i Italien.
Även om kärleken inte kan reduceras till politik, så är den i högsta grad politisk.
De senaste åren har en global debatt seglat upp om det låga barnafödandet, som i många länder ligger under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska reproducera sig själv. I både Sverige och EU ligger siffran på 1,5, och i Sydkorea är den redan nere på 0,78.
Minskande barnkullar gör att allt färre ska arbeta för att försörja allt fler, och de sägs även ligga bakom allt från arbetskraftsbrist till populiströrelser. Sämst till ligger Kina, vars befolkning enligt en omdiskuterad FN-prognos beräknas krympa från 1,4 miljarder till under 800 miljoner vid seklets slut.
Om minskningen tidigare berodde på att makar skaffade färre barn, så verkar den i dag snarare bero på en global ”relationsrecession” som innebär att det bildas färre par till att börja med. Allra flest singelhushåll finns i Sverige, där 41 procent lever ensamma.
Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren.
Förklaringarna som har föreslagits är många.
Den konservativa högern hänvisar gärna till osund livsstil eller moral. Anna Björklund skriver i Svenska Dagbladet att vi är för passiviserade och porrskadade för att njuta av kroppen (22/3 2024), medan Josefin de Gregorio i samma tidning (10/12 2023) förklarar att vi är för ”själviska”. USA:s vicepresident J.D. Vance kallar kort och gott barnlösa kvinnor för ”psykopater”.
Från vänster lyfter man hellre samhällsproblem som brist på jobb och bostäder samt påpekar att befolkningskrisen kan mildras av invandring. Vissa väljer bort barn av oro för klimatet.
Inte ens barnalstringen är vi alltså överens om, och frågan är om inte den politiska polariseringen är en orsak i sig. För den är i dag till stor del en spricka mellan män och kvinnor.
Jag ringer upp sexologen Kalle Norwald, som nyligen hoppade av som expert i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet. Han säger att mäns och kvinnors olika politiska synsätt kan ha att göra med deras livssituationer:
Kalle Norwald är sexolog och psykoterapeut. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.
– Vi vet att gruppen kvinnor jobbar mer i människovårdande yrken, medan män jobbar mer inom näringslivet och tjänar mer pengar. På gott och ont har vi alltid oss själva närmast. Att man ofta tycker det som gynnar en själv.
På hans mottagning är det inte vanligt att par kommer med problem som grundar sig i åsiktsskillnader. Men det kan också bero på att man inte ens blir ihop om det är viktigt för en.
– Det beror på hur man värderar sina värderingar. Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång. Själv tänker jag inte att konflikter är dåligt, det viktiga är hur man diskuterar. Om man ens gör det – vissa par pratar inte ens om politik, och för dem funkar det bra.
En färsk undersökning från opinionsinstitutet Indikator visar att halva befolkningen tycker att det är viktigt att ha samma politiska åsikter som sin partner. De som lägger störst vikt vid politiken är människor klart till vänster (78 procent), högutbildade kvinnor (66), kvinnor runt trettio (70), medan lågutbildade män (31), sverigedemokrater (36) och änklingar (12) ser den som mindre viktig. Lågutbildade män är också den grupp som har svårast att bilda familj i Sverige. Är den högerextrema vågen helt enkelt en hord oknullade män?
Kalle Norwald säger att sådana här skillnader visar sig som tydligast under valrörelserna.
– På kort sikt är det bättre att vara olik, men vill man satsa på något längre är det bättre att vara mer lika, men ha vissa olikheter. Värderingsfrågor är något vi ser som viktiga i relationer, men också saker som ömsinthet och respekt återkommer, att man ska vilja varandra väl och lita på varandra. Även fast man tycker olika.
Har du själva några röda linjer i ditt kärleksliv?
– Jag är ju homosexuell och vill leva med en man. Så jag skulle nog ha svårt att vara ihop med en homofob eller kanske en rasist. Men jag skulle inte kalla det politik, utan snarare människosyn. Vem vet, jag kanske får en dejt av det här reportaget?
Linda säger att det är deppigt att man sållar bort folk på grund av politik.
– När min brorsa var singel sade han att många tjejer hade som profiltext: ”Hjärtat sitter till vänster, annars kan du dra.” Är man inte säkrare i sina åsikter än att man kan vara nyfiken på någon som inte tycker likadant? Vill man inte heller ha lite tuggmotstånd än någon som hummar med och inte bryr sig?
– Kvinnor kan väl ha en större kravlista än män, säger Max, och fortsätter:
Foto: Lisa Mattisson.
– Men jag hade inte gift mig med en SD:are eller KD:are. Där går nog min gräns.
– För mig beror det på personen. Jag dejtade en kille från den autonoma vänstern en gång. Men nu är det en grundprincip att man är demokrat, och en vettig person. Då går många på kanterna bort, säger Linda.
– Jag tror att de flesta har ganska lika värderingar i Sverige. Men man har olika informationsbubblor, säger Max och Linda bryter in:
– Det låter ju väldigt folkpartistiskt. Att jag egentligen håller med dig, men bara inte har rätt information. De tror att polariseringen också beror på algoritmernas kurerade flöden.
– På [plattformen] Threads ser jag många kvinnor som skriver om relationer och barn, och på X har de identifierat mig som höger så jag får helt sjuka förslag. Man polariseras och får olika verklighetsbilder. Det är deppigt. Vi är waldorf-föräldrar, så vi ska hålla ungarna borta från mobilflödena så länge som möjligt. Det får räcka med kottar och pinnar, säger Linda.
De tar en paus för att messa med barnvakterna.
– Jag är osolidarisk som tog en disputerad man när jag bara har läst en kandidat. Ett professorsbarn dessutom. En lågutbildad man hade varit bättre.
Foto: Lisa Mattisson.
– Ja, vi är ju ganska privilegierade så politiken är inte på liv och död för oss. Vi har inte blivit nedtrampade av samhället, då hade det kanske varit mer på allvar, säger Max och blir snabbt avbruten av Linda:
– Det är klart det är på allvar. Jag känner det ännu mer nu när vi har fått barn.
– Så du har märkt skillnad i ditt liv baserat på vilket block som har styrt?
Linda funderar, och landar i att Alliansen gav dem mer pengar i plånboken.
Vi går över till vardagsrummet för att hugga in på Max auberginegratäng. På väggarna hänger konst, bland annat en affisch av Sigrid Hjerténs ”Ateljéinteriör” (1916) från Moderna museet. Den föreställer ett kalas i den kombinerade salong och arbetsrum hon delade med maken Isaac Grünewald, och nere i hörnet tittar sonen Iván fram. Det är kanske så de föreställer sig tillvaron – ett familjeliv med plats för vuxna samtal?
Jag korkar upp en flaska rött och frågar vad de bråkar om. Max säger att det finns känsliga ämnen, inte minst migrationen.
– Vi grälade rejält någon gång när vi skulle gå på ett Seinfeld-quiz, och du ställde en ledande fråga: ”Så alla som vill strama åt migrationen är rasister – tycker du att jag är rasist?” Då svarade jag: ”Ja, om jag fullföljer logiken är du ju det.” Hur kändes det, att bli kallad rasist? säger han och tittar på Linda.
– Jag var på väg att gå därifrån.
Foto: Lisa Mattisson.
– Det var kanske lite konstigt att jag kallade dig rasist.
– Ja, du bad om ursäkt. Och jag tror inte du var helt nykter då heller.
En annan fråga de har slutat prata om är Israel och Palestina.
– Båda är väl för en tvåstatslösning, men jag tror att du ser saker lite mer svartvitt, säger Linda och Max kontrar.
– Jag tycker att det är du som gör det.
Om vi letar i uttryckens lagrade folkvisdomar finns det många som handlar om att kärleken är beroende av likhet – som ”kaka söker maka” och ”de passar som hand i handske”. Andra antyder att motsatser attraherar varandra, från ”kärlek börjar med bråk” till ”hatligg”.
Jag berättar om mitt eget svar till Dagens ETC:s kulturreporter Selma Brodrej, som inför Alla hjärtans dag frågade om jag upplevt kärlek över de politiska gränserna: när jag i gymnasiet låg med en blond tjej på en fest på landsbygden utanför Uppsala, och hon försökte inleda morgonens stela småprat med att fråga vad jag tycker om att invandrarna tar våra jobb.
Jag frågar om konflikter rentav kan vara eggande, både intellektuellt och kroppsligt.
– Om det kan vara en krydda i sovrummet? Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren. Men det är attraktivt om någon har genomtänkta argument, säger Linda.
Foto: Lisa Mattisson.
– Det kan vara kul att dejta någon som är lite stollig, fyller Max i.
– Vänstern ser ju högern som ond, medan den ser vänstern som dum, säger Linda och fortsätter:
– Folk behöver umgås mer över partilinjerna för att få fler nyanser. I synnerhet partiaktiva, för partier är väldigt osunda organisationer. Jag minns hur man upprepade saker som en papegoja, fast man inte bottnade i dem. Det är obehagligt när åsikter blir som en katekes.
Linda berättar att jag inte är ensam om min nyfikenhet på deras relation. Den är en snackis i opinionsvärlden, och även hennes chef på Expressen Patrik Kronqvist har fått frågor om den.
En av Max kompisar lyfte frågan i ett tal på deras bröllop.
Alla undrar samma sak: Hur går det ihop?
– Kärlek är ortogonalt från politiska åsikter, det spelar inte så stor roll. Det är som botanik, säger Max. Ortogonalt betyder vinkelrät, lär jag mig när jag i efterhand slår upp ordet. De samexisterar, men går i helt olika riktningar.
– Jag har dock en borgerlig morbror som är nöjd över att Linda har kommit in i familjen, fortsätter han.
De hukar sig över samma mobil för att förhandla med barnvakterna. Sedan säger Linda att hon inte tror att ideologierna har olika kärleksbegrepp:
– Folk får göra som de vill, och jag mår bra av trohet. Så jag är en del av tvåsamhetsnormen.
Inget ligga med lik alltså?
– Det är så skönt att jag hann avgå precis innan de började diskutera nekrofili i Luf. Sedan tycker jag det är fint att ungdomar diskuterar ideologi på sin fritid och drar det till sin spets. Som vad folk får göra med ens kropp när man är död.
Linda säger att det finns gott om konflikter även inom borgerligheten, inte minst att moderater avskyr liberalpartister.
– Mitt livs läskigaste bilresa var på väg hem från Hallsberg med [moderaten] Niklas Wykman 2010 under en snöstorm. Han körde som en galning och pratade hysteriskt om hur mycket han hatar folkpartister, hur de alltid sticker kniven i ryggen, att de är Alliansens fransmän. Jag var livrädd. Och först i Stockholm kom det fram att han glömt linserna hemma, och knappt hade sett något på hela resan.
Som tur är finns det mycket annat att göra tillsammans än att prata politik – som att spela strategispelet Civilization. Men även där dyker olikheterna upp.
– Max vill bara spela på den svåraste och långsammaste nivån. En gång blev han så arg på mig att han ville banka knytnäven i bordet, men slog på mitt lår i stället. Han blev så himla knäckt, säger hon och skrattar mot Max, som minns tillbaka:
Peter Karlsson: Historien går igen när Orbán vill rensa ut ”ohyran”
Parlamentsledamöter i Ungerns nationalförsamling protesterar med rökfacklor mot förbudet mot Pride. Foto: Boglarka Bodnar/MTI via AP.
I den ungerska ledarens aggressiva tal ekar de mörkaste kapitlen i landets historia. Med det nya förbudet mot Pride har den konservativa regeringen tagit det definitiva steget bort från demokratin.
En solig februarilördag i centrala Budapest bevittnade jag en ovanlig manifestation. De aktivister med banderoller och slagkraftiga ramsor som man vanligen ser vid demonstrationerna lyste denna dag med sin frånvaro.
I stället var det ett par tusen propert klädda medborgare som tågade från det gamla Justitiepalatset (talande nog under helrenovering) till justitieministeriet för att höra domare och domstolsanställda uttrycka sin oro över hoten mot domstolarnas oberoende, mot rättssäkerheten, mot själva demokratin
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Svenska staten, Sametinget och Tornedalingarnas riksförbund står åtalade i Anders Sunnas iscensatta rättegång på Luleå konsthall. Foto: Eva Åström.
Konsthallen i Luleå är omgjord till rättegångssal med staten på den anklagades bänk. Men att Anders Sunnas utställning skulle polisanmälas för hets mot folkgrupp av Tornedalingars riksförbund såg han inte komma.
Han började sälja teckningar när han var sex år gammal. Hans första konstutställning visades i Pajalas Folkets hus. Då var han 13 år gammal. Nu, fyllda 40 år, har hans verk visats på flera prestigefyllda museer, gallerier och biennaler med ett stort internationellt genombrott på Venedigbiennalen 2022.
Anders Sunna är aktuell med en separatutställning på Luleå konsthall och det är också där jag fångar honom, sittandes lugnt med en kaffekopp några dagar före vernissaget, sneglande under lugg med ett snabbt hej: ”Länge sedan sist”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
För många av de äldre deltagarna i demonstrationen väcks minnen från sjuttio- och åttiotalets militärjunta. Foto: Juan Valeiro/ lavaca.org
Ett hundratal demonstrerande pensionärer i Buenos Aires möttes av långt fler kravallutrustade poliser. Nu har rörelsen växt till en massprotest. För de gamla väcker våldet från polisen minnen från militärdiktaturen. ”Det är som en film man redan sett”, säger den pensionerade barnläkaren Miguel Merlo.
Den äldre mannen fattar tag i min arm och hejdar mig när jag passerar i trängseln. Samtidigt håller han om sin egen arm och visar. Kroppen skakar i chock.
– Det ena polisledet började attackera, de knuffade mig, jag snubblade och föll. Jag täckte mitt huvud med armen, men de fortsatte att knuffa. Sedan slog de mina kamrater, berättar han.
Miguel Merlo är pensionerad barnläkare, en gång chef för neonatalavdelningen på sjukhuset Vicente López y Planes.
Han föddes i en arbetarfamilj och säger att han valde läkaryrket för att hjälpa andra, men han var också ung i ett land där en militärdiktatur nyligen tagit makten.
– Vi organiserade en studentstrejk på universitetet. Det var många studenter som hade försvunnit, berättar han om juntans tid vid makten på 1970-talet.
– Vi visste om det, men jag tror att vi inte hade en ordentlig uppfattning av vad som faktiskt skedde. I varje grannskap saknades någon. En gång blev jag och mina kamrater misshandlade av poliser utanför universitet.
Om man vill förstå det som händer i Argentina idag – det politiska motståndet på gator och torg och polisvåldet som nu blossat upp – är försvinnandet av 30 000 människor under diktaturen själva smärtpunkten, men också det trauma som format en snart 50 år gammal obruten uppvisning av trots, mod och hopp.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Baronen i Vasastan rankas ofta som Sveriges dyraste matbutik. Foto: Magnus Bjerg Sturm.
På Ica Baronen i Vasastan kostar fryspizzan 150 spänn – och inflationen är något andra får syssla med.
Jag bor i ett parallellsamhälle i Stockholm. Här i området kan du gå veckor utan att någonsin träffa någon som inte har ungefär samma bakgrund, livssituation och ekonomiska förutsättningar som dig själv.
Första gången jag skulle kolla in min nya lokala mataffär efter att jag flyttat till Vasastan möttes jag av vad som bäst kan beskrivas som Dubai-versionen av Ica. Det är för övrigt också samma affär som Anna Kinberg Batra handlade oxfilé i för skattepengar.
Affären heter Ica Baronen och är Sveriges dyraste mataffär. Där handlar mina grannar fryspizza för 150 kronor. Det finns också olivolja för samma summa och en kyl med endast störkaviar. Själv hyr jag bil och månadshandlar på lågprisaffären Matdax i Hökarängen där olivolja fortfarande bara kostar en femtiolapp.
Nej, inte till Flamman. Jag vet ju er historia. Stalinism och taggtråd
Sedan jag upptäckte att Baronen rankats som Sveriges dyraste mataffär har jag försökt undvika att handla här. Men de få gånger jag behövt akuthandla något har det alltid varit proppfullt med folk. Vad är det för människor?
Under vecka 12 bojkottar många precis som jag de svenska matjättarna. Ett gräsrotsuppror utan ledare eller krav. Det är måndag, klockan är halv sex och det snöar. Trots att det är bojkottvecka är det ungefär lika fullt vid kassorna som vanligt.
En kort äldre man med krulligt grått hår och guldfärgade glasögon kommer ut från affären. I handen har han en vit papperskasse där det står ”Ica Baronen” med kursiverade guldiga bokstäver. Som en av få Icabutiker har Baronen ersatt den grafiska profilens röda färg med guld och svart. Han vill inte svara på frågor.
– Nej, inte till Flamman. Jag vet ju er historia. Stalinism och taggtråd, säger han på bred östermalmska.
Det vill däremot Lena Ekengren. Hon är 80 år och har handlat köttfärs, spaghetti, lök och en ”tv-tidning” för 260 kronor.
Sparare. Lena Ekengren har en bonuscheck på 75 kronor med sig till Baronen. Foto: Magnus Bjerg Sturm.Fryspizza deluxe. Foto: Magnus Bjerg Sturm.
– Jag hade en bonuscheck på 75 kronor, berättar Lena.
Hon bor nära och brukar ofta handla på Ica Baronen. Men bryr sig inte om att det är Sveriges dyraste mataffär.
– Jag betalar det maten kostar. Jag kan förstå att man bojkottar mataffärerna, men vi pensionärer har inte så himla höga matkostnader ändå, så våra liv påverkas inte så mycket av inflationen.
Sedan kommer en man i 60-årsåldern med bakåtslickat grått hår ut ur affären med två tunga matkassar. Jag frågar vad han har handlat?
– Kött, mejeriprodukter, grönsaker, vetemjöl, du ser själv. Det kostade 930 kronor, berättar mannen.
Vi beställer hem en låda med kött. Då får vi ned kostnaden
Han säger att bojkotten är larvig.
– Det är ett slag i luften. Sänk priserna i stället, tycker jag. Kedjorna ska inte tjäna så mycket. Om vi får slut på kriget i Ukraina och slutar kasta så mycket pengar på försvaret så kanske vi kan stabilisera läget lite, säger mannen.
Daniel är 47 år. Han håller två fulla kassar i ena handen, och sin lilla dotter i andra. Han har köpt riskakor och bröd, och ska laga makaronilåda.
– Det kostade 700. Hade jag inte haft barn så hade jag kanske också bojkottat. Inflationen är ju vansinnig, menar Daniel.
Han föreslår att man handlar grönsaker efter säsong för att spara pengar.
– Och köp mer närodlat. Vi beställer hem en låda med kött. Då får vi ned kostnaden, säger Daniel innan han skyndar hem till familjen.
På väg hem kommer jag på att jag har slut på mjölk. Jag överväger att springa in på Baronen igen. Ingen annan verkar ju bry sig. Men så länge vi fyller kundkorgarna hos Sveriges dyraste Ica lär inte priserna sjunka – och det börjar bli dags att lära mig dricka kaffet svart.
Hundratusentals människor samlades i Belgrad i lördags för att protestera mot regeringen. Foto: Darko Vojinovic/AP.
Efter månader av demonstrationer samlades hundratusentals människor i Belgrad under lördagen. Nu kräver en namninsamling att FN utreder om användandet av ljudvapen mot demonstranterna bröt mot mänskliga rättigheter.
Panik utbryter i Belgrad under lördagskvällen, när ett högt ljud sveper genom demonstrationståget i den serbiska huvudstaden. Demonstranterna, som samlats för att hålla 15 tysta minuter, springer snabbt mot trottoarerna. Vissa äldre deltagare faller omkull i tumultet.
– Det var en helt fredlig protest, säger Savo Manojlovic, aktivist och medlem av Belgrads kommunfullmäktige för organisationen Kreni-Promeni.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Peter Foberg, 49, har ett vindsrum fullt av gamla verktyg till salu – och Bluetooth-anpassar gamla radioapparater. Foto: Idun Nilsson.
Är slit-och-släng-samhället på väg mot historiens soptipp? Flamman träffar två eldsjälar som ger allt från grytor till radioapparater förlängt liv – och tycker sig se ett allt större intresse för återbruk och hantverk.
– Det började mer som terapi. Att ge mig ut och leta stekpannor, organisera och ta hand om saker, tog mig ut ur hemmet. Att återställa dem blev symboliskt för restaureringen av mig själv, tillbaks till en funktionsduglig människa.
För Uppsalabon Joel Bergqvist, 37, är restaureringen av gjutjärn ett passionsprojekt, och han jobbar fortfarande som kock för att få ekonomin att gå runt. Men intresset började som en flykt från jobbet – och hans eget mående.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En städare lämnar ett X2000-tåg efter att ha rengjort en av personvagnarna. Foto: Janerik Henriksson/TT.
Enligt en ny rapport från LO arbetar svenskarna mer än i de flesta jämförbara länder. Samtidigt tjänar svenska löntagare numera minst i Norden – och arbetslösheten är högre än tio procent. ”Att lönerna är låga är viktigt”, menar Timbros Fredrik Kopsch.
”Sverige arbetar mycket”, konstaterar fackförbundet LO i första delen av sin breda arbetsutredning, som släpptes förra veckan. Sveriges invånare jobbar mer per capita än i nästan alla andra europeiska länder man jämfört med – bland annat Finland, Norge, Tyskland, Italien och Nederländerna.
– Arbetstidens utveckling i Sverige har legat ganska stilla, medan jämförbara länder har gått ned, berättar LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö (bilden).
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
”Fienden måste vara där för att det ska bli kul.” Jag och tre vänner byter lumparminnen. Inte om vår tid i det militära, utan om det som hette Twitter när vi registrerade oss men som blev uppköpt av världens rikaste grinolle och bytte namn till det vagt olycksbådande ”X”. Majoriteten av oss var regelbundna postare (alltså aktiva användare) fram tills dess. Vi diskuterar dess potentiella ersättare, appen Bluesky. Vännen ringar in varför det inte riktigt funkat för någon av oss att gå över dit.
Boomers måste få ha en plats där de kan informera om att de tagit fram vårjackan eller med hjälp av en vansinnig gif med typ en pruttande minion meddela att deras gamla katt gått bort, och den platsen är Facebook. På X var vi millennials som använde plattformen mer som ett nätforum än ett traditionellt socialt medium. Flödet var till för att vara roligt och humorn uppstod ofta i relation till andra, korkade, användare. De kunde vara politiker, ledarskribenter eller helt vanliga högerdårar. Att håna sina fiender till vansinne var halva grejen. I klassisk vänsteranda var det även många som delade ens övertygelser, men på fel sätt, som fick sig en del rättmätiga hån. Typ sossar. Om man själv råkade posta lite för självmedvetet, lite för poserande, kunde man också snabbt förödmjukas öppet av sina vänner. Bara att jag skriver den här texten gör mig till en måltavla för den gamla X-humorn.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Googles vd Sundar Pichai och Elon Musk deltar vid Donald Trumps installationsceremoni i januari. Foto: Kenny Holston/The New York Times via AP.
Donald Trump har visat de ekonomiska regler som gällt de senaste 30 åren går att upphäva. För framtida vänsterregeringar finns det lärdomar att dra av det.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
De amerikanska teknikbaronerna har till slut börjat framstå som mäktigare än stater, med börsvärden som får nationella bruttonationalprodukter att blekna, kontroll över informationsspridningen och ständig närvaro i alla sociala interaktioner. Oavsett om det handlar om att prägla (virtuella) mynt eller erövra rymden tycks deras kungliga aptit vara gränslös.
Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Donald Trump avslöjar dem samtidigt som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt. Amazons vd Jeff Bezos får tiotals miljarder dollar tack vare sina otaliga kontrakt med den federala staten. Mark Zuckerberg, grundare av Meta, som kontrollerar Facebook, Instagram och Whatsapp, räknar med att Vita huset ska skydda honom från de enorma böter som hans brott mot konkurrenslagarna kan kosta honom i Europa och USA.
Båda fruktar Trumps vrede. Under hans första mandatperiod, i juni 2018, gjorde en enkel tweet från presidenten att motorcykeltillverkaren Harley-Davidsons aktie dök med 10 procent.
Därför är Zuckerberg, Bezos och även Sam Altman, grundare av Open AI som marknadsför Chat GPT, måna om att visa sin lojalitet. Zuckerberg, som tidigare var en apostel för mångfald och inkludering, hyllar nu ”maskulin energi” och protesterar mot ”censur av konservativa uttalanden” på sociala medier.
På 1100-talet knäböjde prinsarna inför påven för att få sin exkommunikation upphävd. Tusen år senare kysser teknikbaronerna presidentens ring.
Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Trump avslöjar dem som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt.
Man kan alltså få hjälp med mycket av en multinationell vd, förutsatt att han känner sig hotad av en stat. Slutsatsen är nästan förvånande efter 30 års mantra om politikens maktlöshet. Begränsade till en snäv ”cirkel av ekonomiskt förnuft” har tanken varit att folkvalda politiker skulle prioritera att öppna nya marknader för företagsledare, säkerställa tillgången på billig arbetskraft och låga skatter, bekämpa statsskulder och offentliga underskott, dämpa inflationen och säkerställa monetär stabilitet.
Men på senare år har dessa principer glatt åsidosatts. Under pandemin bröt regeringar med den budgetära ortodoxin utan att det utlöste fördömanden från ratingbyråer eller panik på börserna. De ignorerar den liberala katekesen när de nu, av säkerhetspolitiska och kulturella nödskäl, förespråkar en begränsad invandring, vilket skulle beröva tusentals företag billig arbetskraft.
Med tanke på USA:s åldrande befolkning utgör den nya presidentens invandringsplaner ekonomiskt kätteri. Det kommer att saknas arbetskraft inom jordbruket, hotellbranschen, restauranger och vården, och priserna kommer att stiga. Men Trump bryr sig inte. För honom är främlingsfientligheten viktigast.
För andra ledare är det atlantismen. Genom att införa sanktioner mot Ryssland tvingade de europeiska och amerikanska ledarna McDonalds, Nike, Starbucks, Coca Cola, Apple, L’Oréal och Ikea att överge en betydande marknad och sälja sina tillgångar till vrakpris. De utlöste medvetet en energikris som kastade sina länder in i en inflationär spiral samtidigt som den bromsade tillväxten i Europa. De hotade dollarns ställning i internationell handel genom att stimulera den kinesiska konkurrenten.
Det finns en lärdom att dra av detta. Med stöd i dessa prejudikat kan en demokratisk regering i framtiden utmana klagomål från såväl näringslivet som de ”västerländska allierade” när den ifrågasätter regler som bara är baserade på frivillig underkastelse.