Författaren Ulf Stark, f. 1944, gick bort tisdag den 13 juni efter en tids sjukdom. Han blev 72 år.
Med en produktion på över 100 böcker, översättningar till 35 språk, älskade adaptioner av sina egna och andras böcker, och otaliga priser var Ulf Stark en av de svenska barnboksförfattarna med världsrykte.
Han skrev ofta utifrån sin egen barndom, och då gärna om en pojke som hette Ulf som i den 50-talsnostalgiska Percy-trilogin (1991–2004), eller julaftonklassikern Kan du vissla Johanna (1992). Tvärtemot många andra författare behöll han namn och hittade på händelserna.
Genombrottsromanen Dårfinkar och dönickar från 1984 sticker fortfarande ut. Ulf Stark beskrev den själv som den bok där han ”hittade sin röst” och att de flytande gränserna mellan det tragiska, det allvarliga och det som var komik där först kom fram. Denna underfundiga, träffsäkra och ofta vemodiga ton som var Ulf Starks är kanske vad många allra mest förknippar med hans författarskap, även om idéerna i böckerna ofta var mer konceptuella. Dårfinkar och dönickar, liksom de efterföljande Låt isbjörnarna dansa (1986), Jaguaren (1987) och Karlavagnen (1989), kallade han själv för ”transformationshistorier”. Där utforskade han prövandet av en ny identitet i förhållande till kön, socialgrupp, region och andra levande varelser.
De senare åren har detta credo synts exempelvis i hans och Stina Wirséns samarbete Systern från havet (2011) som dubbelexponerar upplevelsen av att komma över havet som finskt krigsbarn mot vår tids flyktingbåtar.
I samband med att han mottog Kulla-Gullapriset 2016 framhöll Ulf Stark att det är just detta som litteraturen möjliggör, att sätta sig in i ett annat kön, en annan ålder. På så sätt är transformationshistorierna också en bild av vad författarskapet handlar om: att gå in i en annan värld en den man befinner sig i.