Om vänsterpartiet tvingas till kompromisser med dåligt innehåll måste detta erkännas för väljarna. Annars blir det omöjligt att veta vad som är vänsterns politik. Det menar John Hörnquist och Francisco Contreras apropå budgetuppgörelsen i Stockholms läns landsting.
För några veckor sedan redogjorde vänsterpartiets landstingsråd i Stockholms läns landsting, Birgitta Sevefjord, i Flamman för vänstermajoritetens budget. Budgeten innehöll många ur ett vänsterperspektiv vettiga saker, och Sevefjord konstaterar att den skenande kostnadsutvecklingen inte kan lösas bara genom skattehöjningar.
Så långt är det lätt att hålla med. Men om vänstern vill vinna nästa val måste vi lära oss att lita mer på den breda opinion vi företräder, än på vår förhandlingsskicklighet. Att låta folkliga protester mot nedskärningar kanaliseras av grupper som Nationaldemokraterna, är inte en framgångsväg.
Sevefjord gör gällande att vänsterkritiken mot budgeten delvis beror på okunskap. Men den beror snarare på att partiet (motvilligt) gick med på nedläggningar av akutmottagningarna på Södertälje och Norrtälje sjukhus, och en höjning av priset på SL-kortet med 100 kronor. Och att denna smärtsamma kompromiss sedan saluförts som en vänsterbudget.
Om partiet gör kompromisser som innehåller dåliga delar måste vi kunna medge det. Annars blir det omöjligt att se vad som är vänsterpartiets politik och vad som inte är det.
Vänsterpartiet förespråkar på riksplanet en större andel av BNP till sjukvården. Då hade flera av nedskärningarna kunnat undvikas. Men det kan ju inte väljarna veta när vi inte säger det utan låter som att vi är nöjda. Jämför med borgerligheten som aldrig missar en chans att berätta att allt ont är skatteutjämningens fel.
Att höja priset på SL-kortet med 100 kronor, istället för att höja skatten med några öre till, var ett orättvist sätt att sanera landstingets ekonomi. Det slår mycket hårdare mot låg- än mot höginkomsttagare. Det borde partiet öppet erkänna och inte i efterhand blanda ihop med skenande kostnader i sjukvården. I synnerhet inte när Stockholmsregionen både har en bättre välfärd och en lägre skattenivå än rikssnittet.
Att lägga ned två väl fungerande och inte särskilt kostsamma sjukhus i länets ytterområden framstår som borgerlig nedskärningspolitik, oavsett vad vi kallar den. Folk har sett den offentliga sektorn rustas ned i över tio år, under ständiga försäkringar om att allt blir effektivare då. Ingen tror på det längre, även om olika tjänstemän säger att är medicinskt försvarbart.
Den generella välfärden är allvarligt hotad. Socialdemokraterna, miljöpartiet och de borgerliga tror att det offentligas åtaganden måste minska, och vill lasta över bördorna på den enskilde. Det anmärkningsvärda är att en majoritet av befolkningen inte håller med. Detta yttrar sig inte bara i undersökningar utan också mer konkret, som nu i veckan när kraftfulla lokala protester tvingade landstingsmajoriteten till reträtt vad gäller nedläggningarna i Södertälje och Norrtälje.
Den starka opinionen kanaliserades av enskilda vänsterpartister som vägrade rösta för nedläggningarna.
Det finns anledning att vara tacksam för det. Både för att sjukhusens eventuella nedläggning skjuts på framtiden, och för att det förhindrade en situation där Nationaldemokraterna, som enda lokala parti, motsatte sig nedläggningarna.
Att akutmottagningarna räddades är en seger för vänsterpartiets politik. Om partiet insett att dess största styrka inte är förhandlings-skicklighet, utan att vi är det enda parti som företräder denna breda opinion, skulle det också kunnat ha blivit en seger för vänstermajoriteten i allmänhet, och vänsterpartiet i synnerhet.
Vänstern i Stockholms län inleder sina mandatperioder med att skära ned för att städa upp efter borgerliga underskott, och avslutar dem med att återlämna makten till de borgerliga.
Ska det mönstret brytas måste vi inse att vi är som starkast när vi lyckas kanalisera den breda opinion som finns mot nedrustningen av välfärdsstaten. Något som är svårt att göra om folk uppfattar oss som svikare.
För även om vi själva har tålamod, och tror att vi kan vända utvecklingen på lång sikt, så har de senaste mandatperioderna tydligt visat att väljarna inte har det.
