Vincent fascineras tidigt av det sinnliga, vackra som är så självklart för hans storasyster. Han får också prinsessklänningar och sveper genom rummet, de högklackade damskorna smäller mot parketten. Stora frågande ögon. När jag svarar – oooh så fin du är – ler han lyckligt och dansar vidare.
Och varför skulle han inte få njuta av det han tycker är vackert?
Nej. Han är pojke. Han ska lära sig könstillhörighet. Han är inte prinsessa, han ska bli kung.
En pojkes längtan efter det som tillhör kvinnovärlden oroar. Å ena sidan vill vi bejaka barnets talanger, längtor, begåvningar. Å andra sidan… ja, vad? Det enda vi vet är att vi inte vill vara orsak till att pojken blir transvestit, transsexuell eller homosexuell. Att han ska få problem.
Vincents mamma ber mig bejaka hans nya, manliga långbyxor. Ingen förälder vill att ens barn ska mobbas i skolan när han bejakar det han tycker om – sig själv. Men det värker i mitt hjärta, Vincents växande till hel människa kommer inte att ske utan stor smärta.
Det finns inte mycket som provocerar mer än när en man klär sig som kvinna, eller värre – vill vara kvinna. Detta vet Johan Ehrenberg som 1983 bestämde sig för att byta kön och leva som Jenny, och som i ett reportage i ETC berättade om sina upplevelser.
Jenny upprörde bortanför all sans och det Johan ville belysa kom i skymundan: möjligheten att byta kön, våra fängelser och falska roller och hur vi genom könsrollerna gör oss mindre än dem vi är.
Våra kön är sociala konstruktioner. Vi kan diskutera dag och natt och ändå inte nå svaret. Vi söker på fel ställe, vi försöker få in en rund kloss i ett fyrkantigt hål.
Människans värdighet ligger inte i könet, utan i hur vi förhåller oss till oss själva och till friheten, och därmed också om hur vi förhåller oss till varandra.
Jag tittar länge på omslaget till Johans bok, på fotografierna på fram- och baksidan, det har gått 21 år mellan bilderna. Jag ser all den energi som har dränerats och den glädje som förötts.
Johan skriver: ”Jag gråter för jag saknar den unga könsbytaren, den unga starka person som en gång var jag, jag saknar den unge mannen som ville något annat och jag undrar så varför världen inte kunde låta honom vara. Jag gråter över det som inte blev”.
Idag är Vincent är åtta år. Hans medfödda drivkraft att bli en hel människa finns naturligt i honom men motkrafterna är starka. Jag utmanar makterna och uttalar mina besvärjelser: Jag älskar dig min ljuvliga Vincent. Bli den du är, bli den du vill.
